Everything's better with a tan!

Hur mycket skönhet klarar ens ögon av på en dag innan man inte kan ta in mer?  Idag har vi sett tillräckligt för att fylla en hel resa.

Vi bor mellan en moské och en bar med mediokert coverband. Det första blir uppenbart halv fem på morgonen, och de sistnämnda under den timmen det tar att somna kvällen innan.

Det är tidig morgon och vi sitter på vår veranda när Eddie kommer åkandes på sin moppe. "Men! Ett barn..?" utropar Sarah förvånat när hon får syn på den andra föraren; Eddies svärson (som senare visar sig vara 21-år och gift). Båda männen är ca 160 och så smala att de känns som barn.

Vi åker till en marknadsplats bak på varsin moppe, Sarah bakom Eddie och Alex bakom svärsonen, för att köpa en stor påse jordnötter. Marknaden sprudlade av liv och var av typen Alexander trodde att Kina skulle bestå av, innan vi åkte dit. Med nötterna åker vi till Monkey Forrest där det kryllar av, ja, apor. De häftiga små liven hade så mänskliga ansikten och var väluppförda för det mesta. vi håller fram våra öppna händer med jordnötter i och de kommer fram och tar en var. Men först måste man mata ledaren som är större än de andra. De andra är rädda för ledaren och vågar inte komma fram förrän han fått sitt. Dom är smarta. Håller man en jordnöt i ena handen som man räcker fram och resten i andra, så sliter de tag i den och tar alla nötter istället för att nöja sig med en.



"Respect my authori-tay"

Sedan åker vi upp till Mount Rinjanis fot och pröjsar de 10 000 IDR i inträde och kollar på ett vattenfall som är, tja, okej, och rätt stort och så, men inte så mycket mer. Eddie säger något om "second waterfall" och Alexander hajar till. Vi smiter in av vägen in i skogen på en suspekt stig och fortsätter framåt en bra bit över stockar, en dålig väldigt hög bro, längs en vattenström och genom ett vattendrag. Sen ser vi något av det vackraste vi någonsin sett. Omringat av definitionen av grönska ser vi framför oss hur vattendraget kommer från en pool av vatten som får sitt vatten från ett brakande, högljutt vattenfall. Ju närmare vi kommer, desto mindre kan vi höra varandra och när vi hoppar i och simmar i poolen - skraja som tusan för eventuella fästingar - kan vi inte ens hålla ögonen öppna för allt upprört vatten som flyger i luften. Vattnet piskar skithårt på kroppen och det är svårt att ta sig framåt. Eddie och svärsonen väntar borta där det är torrt. vi ser ett turistpar med typiska tatueringar som kommit dit en stund före oss som har en mycket mer entusiastisk guide som säger åt dem att hoppa i vattnet, men de vacklar fram. Vi delar guidens entusiasm och han blir glad när han ser den så han börjar guida oss också, pekar på ett svart hål bakom vattenfallet och säger "Cave! Come on!", och framåt simmar vi i den iskalla naturkraften och klättrar in i den mossiga grottan. Det andra paret kämpar sig in de också. Att se ut, och se vattnet utanför falla neråt var utan tvekan en höjdpunkt i mitt liv. Vi hör väldigt lite annat än brusandet. Alexander frågar paret vart det är ifrån och hon säger Ryssland. Alexander säger "Sweden", han säger "Switzerland?", Alexander säger "SWEDEN!", han säger "Switzerland?, fem gånger upprepas detta innan vi inser att han är schweissare och säger "SWITZERLAND!" och tror Alexander säger "Sweden?"...




Sedan äter vi "traditionell Lombokmat" som Eddie kallar den, bestående av mycket ris, ett stekt ägg, en oätbar del av kyckling, och massa chili. Och det ska ätas med händerna. Vi bjuder de två på lunchen, fast det kändes lite som att han förväntade sig det och Alexander blir lite irriterad över att gesten inte kändes komma från oss.

Nästa stopp: En traditionell Sasakby av bambuhus med lergolv som känns uppbyggd för turister, och Alexander svär att en get sa "Hellooo". Sarah tycker inte att byn kändes så superturistig, då byns folk inte brydde sig alls om att vi var där, utan jobbade på som vanligt. Till skillnad mot en by i Malaysia där alllt var väldigt uppstyrt - vi fick skjuta pil med byns hövding och barnen förväntade sig godis.



Eddie är väldigt klar med att det är vår dag och att vi åker dit vi vill, och Sarah minns en strand som ska vara så fin att man får "ont i själen" som ligger mellan två kullar. Malimbu!, utbrister Eddie och vi åker dit. Den levererar, med sina palmer, svarta finkorniga sand och väldiga grönska. vi hoppar genast i och förstår inte hur lokalbefolkningen kan avstå. Alexander undrar om det är som alla snögubbar man inte bygger för man är less på snö..



Att sitta bak på en moped som svischar förbi små byar, risfält, bergstoppar, floder osv i relativt hög fart, känna vinden i håret, stekande sol och fullständig grönska runtomkring, kan vara det bästa man kan göra. Det är inte mycket som slår det. Det är spännande och samtidigt lite skrämmande i vissa lutande kurvor, branta backar och stora hål i vägen, men vi kände oss aldrig osäkra med våra duktiga förare.

Sist åker vi hem till Eddie för att hämta vår tvätt och dricka en avslutande kopp te. Vi sätter oss utanför hans hus på en tomt som han delar med två andra familjer. Deras hus är av cement, hans av bambu. När vi pratar visar det sig att Eddie inte är 45, utan 32. Han blev pappa första gången vid sexton och hans första fru dör tre dagar efter förlossningen. Han vet inte vad hon dog av, för de hade inte råd att ringa efter läkare. "Allt handlar om rupier", förklarar han nedstämt. Nu bor han där med sin andra fru, sin mamma, deras fem barn, och svärsonen i bambuhuset på under kanske femtio kvadrat. Hans fru med sympatiskt utseende kommer ut med en bambumatta åt oss att sitta på och deras nyfödde son i famn. Adit, tre månader och sötare än socker. Vi får hålla honom och Alexander tittar omkring på hur de kastar sten på grannarnas höns på deras tomt för att den lilla maten de har räcker bara till deras egna höns, och hur glada alla i hans familj är, och även de från de andra husen. Alexander håller i Adit, ser honom i ögonen och säger på barnspråk "Jag tänker ge dom här varenda öre vi har med oss", riktat till Sarah. Hon har redan själv tänkt tanken och håller med helt.



Alexander frågar vad en okej lön ligger på i Indonesien, och Eddie berättar att 1,5-2milj, det är inte fyskam. Tusen till 1400 svenska kronor. Han själv har inga avgångspapper från skolan, och kan därför inte ens jobba som vaktmästare på ett av hotellen. Även med avgångspapper hade målet alltså varit att försörja sig på turister. Istället lever han på dessa endagarsturer, och hans fru innan hon fick Adit sålde frukt och massage på stränderna. Vi får en påse ren tvätt, och Alexander frågar vart den andra är eftersom vi gett dem två. Men denna fantastiska kvinna har med strykjärn i högsta hugg förvandlat två påsar till en.

Vi tackar för kaffet, för denna underbara dag, och för den imponerande insatsen med tvätten, och ger med alla pengar vi har, som tyvärr bara var 60 000 IDR mer än de skulle ha. Svärsonen skjutsar hem Alexander då Alexander inser att han har 5000 kvar på sig som svärsonen får. Han kan inte Engelska och dagens långa mopedresa har varit en väldigt tyst sådan, men nu säger han "Thank you Alex", och åker iväg.

"Jag ska sluta vara så hård mot de här människorna", tänker Alexander. De flesta är bra människor med mindre förutsättningar än oss men bättre humör. Klart de försöker tjäna så mycket som möjligt. Det är självklart. Barnskratten här är högre än de hemma. Det säger något bara det.

Sarah och Alexander

Vaknar, och ser Wayan cykla bort. Jaha, vad tråkigt av honom, nu får vi inte ta ordentligt avsked, tänker vi. När vi har på oss ryggorna och rör oss mot vägen ser vi att han står och steker våra sista ananaspannkakor. Vi dör nästan av hur söt han är, och det känns i hjärtat när vi avböjer dem för att vi känner oss stressade till Lombokfärjan. Vi har däremot lämnat fin present på rummet åt honom, och vi kramar båda om honom innan vi ger oss av. Filip & co förblir på Gili T för att sammanstråla med oss i Senggigi innan de och kanske vi åker till Flores.

I Lomboks hamn väntar Sarahs beundrare, en 32-årig indonesisk strandförsäljare på max 1,60 med skäggfläck under läppen som sedan dag ett efter att misslyckats med att sälja smycken till oss insisterat på att istället byta till sig västerländska kläder av oss. När vi kom tillbaka från Meno såg han ett nytt armband på Sarahs handled och blev sur och frågade vart det kom ifrån, och att han minsann också sålde liknande. Igår såg vi honom på Gili T och när vi berättar att vi ska åka från ön säger han att han ska till Lombok men att han tar sig till hamnen för att möta oss. Spola fram till när han står där och väntar, så duger inte Sarahs linne och mina Levis med skrevhål är för stora.

Vi tar minibuss till Senggigi, där en man på vespa snabbt får upp intresset för oss och vill visa oss till ett bra billigt boende. Vi följer utmattade utsvultet efter honom, men gillar inte råtthål #1 han visar oss, trots priset om 50 svenska om dagen. Okej, säger han, då går vi till nästa ställe. Vi börjar fundera på vad hans angle är och hur han tjänar sina pengar. Råtthål #2 för 40 svenska var inte mycket att ha heller. Jag har börjat bedöma toaletter efter antalet möjliga ingångar för kackerlackor, och här fanns det ett överflöd av just såna. "Okej, vidare till nästa ställe". Vad vill den här människan oss? Kommer han kräva fett arvode när vi hittar något vi gillar?! Tredje stället är Rajas bungalows, lovordat i Lonely Planet, med sina rymliga smakfullt inredda hyddor. För 75 svenska, samma som på Gili, men här utan frukost så slår vi till. Eddie, vespakillen, hänger kvar. Han är faktiskt rätt trevlig. Kort som de flesta är, kanske 45, med såna där tvåcentimetesnaglar som asiatiska män gillar. Sarah frågar den anställde som visar oss bungalowen om de har en tvättservice, vilket de har, och han visar den mest ambitiösa prislistan vi sett hittills med olika priser beroende på om det är en skjorta, byxor, strumpor eller kalsonger. Eddie reagerar och säger, "jag kan tvätta er tvätt, så har ni den imorgon." Vi är fortfarande misstänksamma och är inte fullt optimistiska över hans erbjudande. Sedan vill Eddie skjutsa oss vart vi än vill, vi säger att det ska finnas grymma vattenfall i trakten, och fram kommer Eddies karta över regionen och han beskriver vant en rutt för dagstur som innehåller två vattenfall och Monkey Forrest för 350 000 på vespor. Jag vill inte bestämma något innan vi sammanslutit med Filip och dom som fortfarande är på Gili T ifall de vill följa med, berättar jag, och att om han ger mig sitt nummer så ringer jag honom efter jag köpt Indonesiskt kontantkort. "Behöver du nummer?", frågar han, ber om 10 000 IDR, 7,50 SEK, insisterar på att lämna sin mobil i pant, och ger sig iväg för att återvända fem minuter senare med SIM-kort med lite pengar på. Vi kommer överrens om att höras senare, och Sarah och jag ger oss iväg mot närmaste strand, som visar sig vara två gränder, en väg, och en till gränd bort. På vägen ser vi lite av Senggigi som känns som en sliten turistig spökstad, och försäljarna är mer desperata men samtidigt trevligare, vilket gör det jobbigare att avfärda dem. En reseförsäljare erbjuder oss samma resa som Eddie för 300 000. När vi ser stranden och vattnet som på sin höjd kan beskrivas som bättre än okej, saknar vi båda Gili litet, men efter ett svalkande dop så känns allt bra igen. Det plaskas, läses, och strandsomnas.

På väg från stranden börjar några tonåringar i jeans och luvtröjor ställa massa frågor. Vart kommer du ifrån, vart bor du, hur länge har du varit här, vad betalar ni för ert rum, hur länge har ni varit gifta, vad har du pluggat, på universitet? Jag ger vaga svar och på vart jag kommer ifrån svarar jag Unani, Grekland, som jag gjort sedan det blev klart hur mycket jävla svenskar det är här. Efter de två killarna gått bredvid oss i fem minuter och jag mentalt redovisat för allt i ryggsäcken och kommit fram till att det inte finns något av värde i den, så börjar det hela klarna. De pluggar Engelska på ett universitet här och vill ha tips på hur man blir bra på Engelska. Film, svarar vi leendes, och tar avsked när mobilen för första gången på en månad börjar ringa. Eddie vill veta när han kan hämta tvätten. Vi hörs när vi är tillbaka på rummet, kommer vi överrens om. Senare på rummet när vi duschat, varvar ner, och gör smutshög kommer Eddie till vårt rum. Han fortsätter vara trevlig, och lite ynklig, och man vill liksom hjälpa killen. Hotellets pris för vår mängd tvätt hade varit över 60'000 IDR, men Eddie har inget pris. Han säger, "betala det ni vill. Pengar är inte viktigt. Pengar är prio.. tre kanske." Vi gillar Eddie, och bokar dagstrippen till dagen efter, som kommer avslutas med fika hemma hos honom och tvätthämtning. Vi ser båda fram mot att få se hur han bor, och träffa hans fru. Men jag får ner priset till 300 000, och tänker att jag ska inte bli blåst av den här nissen bara för att han är trevlig.

På kvällen går vi till restaurang med fritt wifi. På vägen får jag ett erbjudande av en kille med ett pilemariskt leende om "Bob Marley-cigaretter" och två erbjudanden om "Lombok Ferrari", häst och vagn. Vi äter vår mat långsamt långsamt medan LOST laddas ner. Jag uppskattar ironin, men det känns bra att vara på en större ort med bättre uppkopplingar så vi kan följa LOST igen. Och vilket glad överraskning när dagarna som smält samman på Gili T innebär att det finns två osedda avsnitt att sluka!

Det är pinsamt att berätta detta, men Sarahs Visakort har dött. Efter ICA-skandalen, som är pinsam likaså, så hittar Sarah sitt kort i bitar i väskan, utan att veta hur det gick till. Filip förde med sig en ersättare till ICA, så det är inte katastrof, men pinsamt och konstigt är det.



Vi tar minibåt till grannön som vi snart konstaterar faktiskt överträffar Trawangan på alla vis. Sandiga stränder utan korall att skära sig på, mindre försäljare, mindre byggnader, höga träd som skuggar delar av stränderna så man kan ligga i skuggan på stranden, och en total avsaknad av kaxiga indondesiska tonårspojkar. Vi blir sugna på att åka dit, men är oroliga för att inte kunna ta oss ifrån denna del av Indonesien om vi inte gör ett Alexanderhugg. Senggigi, sen Flores. Så tänker vi oss, idag iallafall. En sak är säker, vi tar vårt pick och pack och lämnar Gilisarna imorgon!

Okej. Det här var inte det intressantaste inlägget hittills. Hoppas bilderna gör saken bättre.





Sarah och Alexander

Tid har här ingen relevans. Dagar och minnen flyter samman. Vet ej vilket datum eller veckodag eller klockslag det är. Våra dagar på Gili Trawangan förflyter enligt ett visst mönster. Vaknar svettiga och eftersom jag av fläkten har blivit förkyld, behöver jag genast snyta mig. Vi äter ananaspannkakor och dricker kaffe med Wayán, ägaren, sedan hoppar vi insmorda i vattnet varvat med att läsa bok i strandstol. Hud faller av min kropp. Kommer frukttanten köper vi främmande och god frukt av henne, annars går vi till ett av stånden som säljer hela ananaser.






Kanske äter vi lunch på ett av ställena på vägen längs stranden, som utgör öns enda väg. Det snorklas, När solen börjat svalna duschar vi och smörjer oss innan vi går på gatan tills vi får feeling för ett av de många många matställen som finns att välja mellan. Middag har hittills inte gått på över 60 000 IDR, det vill säga 40 svenska kronor. Varje dag har vi försökt hinna till öns kulle för att se på solnedgången men inte hunnit. Ibland ser vi en film på A Beautiful Life, öns bio. Man ser antingen på stora duken eller på egen TV i en hydda. En kväll ser vi The Beach och jag vet inte hur jag ska må över att se den på det viset. På hemvägen lyser vi med ficklampa för att hitta till vår öde del av vägen, och jag likt secret service inspekterar badrummet noggrannt beväpnad till tänderna med Baygon innan jag ropar "Clear!".

En dag ska jag och Madi ut och fiska med harpun. Vi väntar tills det blir mörkt, sen hoppar vi i vattnet tillsammans med en tolvårig grabb, beväpnade med harpungevär och undervattensficklampor. De är lättare att fånga när det är kväll och de sover, berättar han. Vi lyser tills vi hittar en fisk som gömmer sig nära botten sedan simmas det ner i ficklampssken och de till synes hembygda harpunerna avfyras. Madi innehar inte alls den expertisen jag ursprungligen tillskrivit honom. Hans första gång var tre veckor tidigare, och han berättar att han är lite rädd samtidigt som han skrattar nervöst innan vi hoppar i. Det ingav inte förtroende då vi minuten senare ska ner i becksvart vatten med en sorts gevär. Flera gånger går han inte in för att skjuta stora fiskar, och jag misstänker att det hade mer att göra med att han var rädd för dom än att de inte gick att äta. Däremot skjuter han flera statister från Hitta Nemo som jag sedan med ångest i hjärtat försöker äta upp efter Wayán grillar dem åt oss. Lillkillen däremot är en fena och fångar tillräckligt stora och många fiskar för att mata en familj. Det var en mäktig upplevelse. Flera gånger tänkte jag, hur hamnade jag här? medan strömmen för oss framåt under tre timmar. Tre timmar som en orolig Sarah antog Det Värsta.

Sen igår blev vår lugna tillvaro mer händelserik. Efter frukosten promenerar vi ner till hamnen och möter Filip, min äldste vän, tillsammans med Björn, Björns tjej Nicole, och hennes kompisar Sara och Sussi. Vi hade haft svårt att komma i kontakt med dom och hade tänkt åka vidare om vi inte fick tag på dom, men kvällen innan vår tänkta avresa visar det sig att de är på grannön på väg till Gili T! Vi visar de fem till boendet brevid våra vi ordnat åt dem, två sjukt fina bungalows som faktiskt får vår att blekna lite.



Sen badas, snorklas, solas och strandlunchas det i vanlig ordning innan middagen på öns irländska pub där det trollas fram Absolut Vodka-flaskor för att fira Björn och Filips respektive födelsedagar i efterhand. Det blir svennebananfylla med alldeles för stora glasögon, billiga drinkar, insmugglad vodka, stora Bintang och dans på bardisken.







Nu är det kvällen efter och vi sitter alla sju i hyddor på stranden och äter middag med spetsade fantastiska kokosnötdrinkar, samt cool - faktiskt snygg - lokal kille som pojar på stranden. Hans hår är just den längden jag vill ha. Hår. Vilket helvete med saltvatten och långt hår. För första gången kan jag på riktigt istället för på låtsas sympatisera med tjejer vars hår skall förbli torrt i vattnet till alla pris. Sarah var för övrigt den som drack minst under svennefyllan och den enda som var bakis dagen efter. Uttorkade stackars tös. Glömde den gyllene regeln: Drick hinkvis med vatten. Speciellt där det är varmt. Speciellt om du är full.

Sarah och jag börjar känna oss mättade av detta förföriska stopp. Sarah trodde vi varit här i fem dagar, jag sju. Nu har jag dubbelkollat och det är nio. Vi åker antagligen vidare till Senggigi om nån dag tills Filip & co känner sig redo att sluta oss an, varpå det kan bli resa till Flores och Komodo. Komodo - ön som förbjuder tillträde för menstruerande kvinnor, då de jättelika varanerna blir helt bananas och jagar dem.

En månad av vår resa har gått, och det har varit en sjukt bra, händelsefylld sådan. Passens sidor får fler och fler stämplar, och vi klurar över logistiken för resten av resan och hur vi ska hinna med allt vi vill göra.

Alexander

Vi lever mitt i en djurpark. Eller i en djungel är antagligen en mer passande beskrivning. Imorse vaknade jag till ljudet av bräkande getter. De smög runt på vår framsida och skrek något som lät som "heeeiiillooo". Alex vaknade såklart inte. På den lilla stigen som leder till vårt boende möts vi ibland av en halv hönsgård som är ute på promenad bland alla tusentals gräshoppor, myror och skalbaggar. På vår toa ligger numera ca fem lik av kackerlackor. Vi har nämligen gjort resans bästa investering; en insektsspray av märket Baygon. Dödar och förhindrar olaga intrång och äggläggning. Vi har sprutat rakt på förödarna och sett dom sakta "somna in" på rygg.

Det är skönt att bo en bit ifrån "centrum" med alla unga indonesiska killar som hänger utanför sina barer/restauranger och upprepar samma sak varenda gång man passerar. "Nice couple" säger en som faktiskt ser ut att vara äldre än sjutton. Jag ler lite falskt och snällt. "Wanna suck my lollipop?" Och där dog mitt leende.

Vi har båda fortsatt flagna på axlarna. Alex axlar är svagt rosa och han täcker dom duktigt med min svenska sjal. Vågorna på havet blir större för varje dag och man önskar att det mintiga vattnet gick att dricka. Lemonade with a twist of mint, brukar jag tänka för mig själv och känna hur galenskaperna försöker ta över. Ok.

Nu sitter jag och svettas i en bambu-bungalow (fläkten funkar inte!) med magsmärtor deluxe och en sovande grek bredvid mig. Ikväll ska vi gå upp på en liten bergstopp och beskåda solnedgången och sedan försöka ta ut pengar igen, kolla mailen om Filip hört av sig och kanske äta på öns enda japanska ställe.

Sitter på stora kuddar, dricker Bingtang och lyssnar på Counting Crows som spelas i baren. Det är mörkt och blåser svalt från havet. Efter det här blir det nog film i fläktad bungalow.

Klockan 10.30 tidigare denna dag samlas vi, tillsammans med ungefär tio andra, vid en halvstor, orange fiskebåt för vår snorkeltur. 70 000 Rp/pers kostar det och då är vi tvugna att hyra fenor för 10 000 Rp separat. Turen går runt de tre Giliöarna; Trawangan, Meno och Air. Vi ser hundratals färgglada fiskar, flera stora och små skölpaddor i NÄRBILD och stora musslor. Vattnet är sjukt fint; en blandning av mint, turkos och ljusblått. Man vill slå in det i presentpapper och stoppa i munnen. Varje stopp vi gör är finare än det andra och efter tre långa stopp stannar vi vid Gili Air, som är den lugnaste ön, och äter lunch, badar och snorklar lite mer. Det är en sån där hedonistisk dag då inte många bekymmer kommer nära ens huvud.





Sarah och Alexander

Klockan är nio när vi väcks av den hiskeliga väckarklockan. Den låter medvetet hiskeligt för att se till att vi tar oss upp och beslutar kring vårt boende. Dagen innan på vår promenad runt ön gick vi förbi ett flertal uthyrare av bungalows. Ett par tittade vi på, och ett fastnade jag för. “Cheapest rooms” förtäljer skylten som lockar oss, och samtidigt vi ser skylten kommer en blöt snaggad tatuerad kille med simfenor slängda över axeln från havet och frågar om vi behöver boende, följt av “Here when we want to eat fish we catch it ourselves.”. Genast dagdrömmer jag mig bort till hur han och jag snorklar tillsammanss med harpungevär i hand och han lär mig den nobla fiskekonsten, och hur jag stolt tar med mig dagens fångst till en imponerad Sarah som legat på stranden och läst bok.

Vi går med honom upp på en stig bakom de två bungalows som ligger närmast vattnet, till den bakre radens två. Han ber ägaren visa oss rummet efter som han själv är blöt, och vi tar på ägarens initiativ av oss flipflopsen vid verandan och går in i vad han blygsamt kallar “a simple room”. För enkel är den, på ett inspirerande vis. Väggarna är kala och det står klart att fokus varit på funktionalitet. Golvet är av obehandlade plankor, och i taket dinglar en naken glödlampa. En läslampa ockuperar hyddans enda eluttag och står på golvet, och en fläkt siktar på den rymliga dubbelsängen med rena vita lakan. Badrummet är i typisk indonesisk stil rymligt med öppet tak och mosaikgolv. När vi frågar om priset, svarar han hundra. Hundratusen indonesiska rupier, motsvarande 75 svenska. Ingår frukost? “Breakfast included”, svarar han. Detta är hälften av vad vi betalar nu. För första gången på resan blir jag helt förtjust i ett boende, och dess ägare. De två känns som geniunt hederliga och enkla människor. Misstankar väcks också om att badvattnet här är mindre strömt och har mindre manetbitar i sig än längre ner på stranden där vi bor nu. Vi tackar för titten, och fortsätter vår promenad.

Vi går upp och börjar packa medan vi befinner oss i ett stadie likt nyfödda katters där att öppna ögonen är en omöjlighet. Jag sköljer ansiktet och något som kan vara smuts, gammal svett, hud, eller torkad solkräm, skrubbas bort från näsan. Efter bananpannkakor och omelett, med apelsinjuice från pulver men med is, går jag till den redan vakne, redan svettige pingisspelande ägaren och säger att vi hittat annat boende för halva priset och om han inte kan ge oss bättre pris så checkar vi ut. Han erbjuder oss ett rum för etthundrafemtio i huvudbyggnaden, det vill säga utan charm, som vi tittar på, och som har tvillingsängar. Sarah känner sig lockad av tanken att inte packa sina tillhörigheter ännu en gång, och inte gå de femhundra meterna i värmen med fullpackad ryggsäck. Vi går till internetcafé för att se om Filip som kommer till Bali tre dagar senare har svarat om han vill möta upp oss på Gili Trawangan, eller på Bali. Han har inte svarat. Med kombinerad vältalighet och tjat går Sarah med på flytten på mitt vis, och vi går längs grusvägen parallel med stranden med saronger mellan våra solmisshandlade axlar och ryggsäckar. Från flera håll hör vi “room room?” och när en säger åttio, svänger vi in på en väg rakt upp till vänster, hundra meter ifrån stranden. Denna bungalow är av högre standard än den vi har som mål, med stengolv, och högt i tak. Den är tekniskt sätt överlägsen den vi tittat på dagen innan, men när det står klart att båda kände en avsmak för han som visar oss runt, och när vi tänker avståndet till stranden och hur becksvart det blir här på natten, går vi vidare till vårat första mål.

Så fort vi får nyckeln till det nya boendet tar vi snabbt och lättat av oss ryggsäckarna och skyndar oss till stranden som om vi fått ett slags smuts på oss som genast måste tvättas bort. På stranden finns fyrkantiga upphöjda vägglösa hyddor och solstolar till vårat förfogande, men de lägger vi inte märke till förrän senare för nu prioriterar vi att omslukas av det turkosa vattnet. Vattnet är stilla, glasklart, med en sandig botten, och vi känner inget som kan liknas med små brännande stötar likt de vi fått på Kuta Beach och framför där vi bodde förut. Vi gör båda Iiih-läten över hur rätt vi hamnat, och kysser varandra mjukt. Sarahs fokus faller sedan på min vänstra axel som om hon sett en död pixel på en datorskärm och börjar gnugga på den med pekfingret. Huden korvar sig och hon håller upp hennes upptäckt framför mina ögon. “Du flagnar!”, säger hon oroligt. Jag är säker på att hon förväxlar mig med någon annan, någon som flagnar, kanske någon svensk kille hon träffat någon gång. “Alexander flagnar inte, det är typ ett faktum”, tänker jag självsäkert under sekunden det tar att vrida huvudet för att motbevisas av min svikare till axel.

“Oj”, får jag fram. Följt av “Oj. Oj. Oj”. Medan jag bearbetar chocken fortsätter Sarah fnittrigt pilla bort hud från numera båda axlarna. Istället för att få den typen av panik som hade varit typisk för ett par år sedan, då felfritt utseende var av absolut vikt, då jakten och självvärdet var samma sak, hänger jag mig också i hudplockarleken tillsammans med Sarah. “Skönt att det händer nu i början av resan”, säger jag lugnt och lättat, och en misstanke om förändring av inställning formar sig. Jag tar på mig snorkel och cyklop och simmar bland korallerna som finns på båda sidor om vår lugna, sandbottnade bit strand och ser flera färgglada fiskar och tänker på hur rädda fiskarna i Hitta Nemo blir när de ser en cyklopklädd människa. När jag simmat min väg tillbaka till Sarah håller vi om varandra och jag får henne att medge att hon älskar det här vi hamnat och att jag visste vad jag snackade om när jag insisterade på det här stället. “Du gissade och det visade sig stämma!”, säger hon antagonistiskt, varpå jag svarar “Det är det bästa man kan hoppas på.”

Vi lägger oss i en av de fyrkantiga vägglösa hyddorna och läser varsin bok tills hungern gör inträde, då vi går till skjulet till vänster om andra radens två bungalows där ägaren och hans fiskfångande vän sitter. Jag frågar om de säljer mat, och ägaren säger att de kan erbjuda enkel mat som ris och stekta nudlar. “Har ni en meny?”, frågar jag västerländskt. “No menu, but we have rice, noodles or.. fish?”. Han tar fram en dagsfärsk snapper och jag frågar vad han vill ha för fisken med ris till. Han ser fundersam ut och det är tydligt att mycket tankar flyger i hans huvud som om han förhandlar med någon i sitt huvud. Fifty thousand, säger han till slut som på auktion. Jag och Sarah nickar medhållande till varandra. Kompisen skrattar och skakar på huvudet. “He give you local price”. Ägaren svarar med “I treat my guests like my family.” följt av en axelryckning.

Medan han tillagar maten berättar ägaren om hur han kommer från Bali, och har jobbat med att laga italiensk och indisk mat för stora hotell i många år men hur han inte gillat “Time is money”-tänket och bestämde sig för att flyttat ut till Gili Trawangan där det inte finns poliser, stölder eller bekymmer. Här är luften ren, och han bygger sina bungalows två i taget då han har råd, berättar han. Jag frågar vart han själv bor, och han pekar på skjulet där fisken grillas. Ja, varför inte. Min respekt för ägarens hängivenhet och prioriteringar når nya höjder.

Medan vi glufsar i oss den nygrillade nyfångade fisken känner jag mig för första gången på resan framme, och helt och hållet tillfreds utan behov att åka vidare. Efter vi ätit klart, frågar ägaren om vi är klara, och då ställer han vår tallrik på marken åt katterna. Vi smörjer mina axlar och ansikte utförligt i hyddan innan vi återgår till varvat badande, solande och bokläsande, tills solen går ner. Flera gånger slås jag av Sarahs skönhet och hur solen förstärker den. När vi håller om varandra i det solreflekterande vattnet håller vi båda med om hur lyckliga vi är i detta ögonblick.

Senare klipper Sarah shorts av sina jeans med nagelsax, jag hittar en stabil bjälke att göra pull-ups på, vi går till öns filmcafé i hopp om bra film men möts av Bride Wars, och efter ett par dagars oroligheter på magfronten har läget stabiliserats, men de ögonblicken bleknar i jämförelse med en vacker dag av lugn, hudflamsor, och kärlek.

Alexander

Från en av Lomboks hamnar som drivs av till synes sjukt jobbiga och oberäkneliga cornerungar från The Wire, tar vi efter elva timmars resa från Bali en liten båt till Gili Trawangan.

Det finns lika många som väser "Weed?" här som "Taxii?" på avenyen, och öns kids är så företagsamma att de till och med erbjuder magic mushroom shakes med hemkörning.

Vaknar under ett myggnät av fågel- och insektsläten i en underbar bungalow. Somnar om. Nästa gång vaknar vi av muslimsk bön som pumpas ut ur en högtalare någonstans. Efter ställets bjudfrukost hoppar vi i vattnet, och senare på dagen går vi runt hela ön på under två timmar. Det är underbart att leva.



Bloggar flitigt.

På torsdagen vaknar vi genomsvettiga och skyndar oss att smörja in hela kroppen med SPF 25 för att sedan röra oss till neredvåningen för att inta gratis frukost (kaffe/te, toast med omelett/bananpannkaka). Alex ser ett par bekanta lockar vid ett av frukostborden som mycket riktigt tillhör Achmed. Sverker, Ali och Achmed från Sundsvall bor på samma ställe som oss! Vi visste att Sverker varit på Bali ett tag nu, men detta är likförbannat en hejdundrans slump.

När förvåningen lagt sig lägger vi oss vid poolen. Ni som känner mig vet kanske hur mycket jag avskyr att bada i instängt klorvatten. Om man vill bada pool kan man stanna hemma och åka till närmaste badhus, alternativt någon fancy resort på kanarieöarna, istället för att åka runt halva jordklotet. Men ok, det är Nippi och vi är så illa tvugna. Det bor praktiskt taget uteslutande svenskar på hotellet och vi hänger med "Sverkers klick". Trevliga, bruna surfarpojkar som gillar att bli fulla väldigt tidigt, tatuera sig, klättra på tak, och prata om brudar (för att censurera lite). Alex trivs och jag försöker hålla humöret uppe, även fast det stundvis känns som en gratis inblick i en charterresa. Vi dricker Bintang (äntligen starköl), solar på solstolar, badar massa och känner oss som de blekaste varelserna ever. För ni ska inte tro att svensk-kolonin består av massa rosa personer med fräknar, nej, dessa människor är jämnt mörkbruna över hela kroppen. Mörkt läder.



Nippi firas med en dag vid poolen och Balinesiskt hembrant.

Till middag har hostlet fixar en buffe. 95 000 Rp/person. Man har inget annat val eftersom vi inte direkt kan gå till något annat ställe. Klockan är runt sex och alla sitter vid olika bord under bar himmel och väntar. Det dröjer. När buffen äntligen dukats fram så blir kön sjukt lång och maten tar såklart slut i omgångar vilket gör att man får vänta i kön. Ris, nudlar, grönsaker, frukt, kött, kyckling, sallad och någon slags kaka finns att välja på. Man hinner endast äta en gång, då kön är så lång och då vi ätit klart har inte alla människor fått mat ens. Klockan sju måste elen stängas av och det blir kolsvart. Värmeljus och ficklampor gör nattens orientering möjlig. Väl uppe på rummet möts vi av bakslag nummer två. Den svarta, glänsande jätten har sin bas i badrummet. Jag ställer mig på sängen, medan en svettig Alex försöker fånga den med papperskorgen. Det går inte så bra och irritationen växer. Det slutar med att en indonesisk man från receptionen dödar den med en bit toapapper. So easy. Vi sover svettig och oroligt under den mesigaste fläkten gud skådat och drömmer om hav.

Fredag:

Alla indonesier ska åka hem från sina byar utanför Kuta, så alla affärer har halvdag. Vi upptäcker till vårt förtret att bankomaten vi behöver öppnar 19. Kul. Vi kan inte ta ut pengar, betala hotellnotan, och åka vidare till Giliöarna. Vi är fast en dag till. Kuta Beach är ett paradis för surfare och ett helvete för oss andra. Smutsig, beige sand, grumligt, ljusbrunt vatten och pga de kraftiga vågorna är större delen av vattnet rödflaggat = bada ej. Såklart badar vi ändå, men det är inte en jättetrevlig upplevelse. Det sticker till på våra kroppar med jämna mellanrum av de sönderslamsade maneterna som är en stor ingrediens i strandens cocktail. Bokstavligen en gång i minuten vill försäljare påstridigt sälja oss glass eller smycken eller pilbågar ("For shooting cats!"). Vi går omkring lite i staden, hänger lite med de andra vid poolen och senare på kvällen beskådar vi solnedgången på stranden och gnager på kokosnötsbitar.




Vi beslutar av åka till Gili trawangan dagen därpå och köper biljetter i receptionen. Slow boat och car transfer direkt från hotellet till hamnen. 335 000 Rp tur och retur, öppen hembiljett. Med Fast Boat tar det två timmar, men kostar 1 200 000 Rp T/R.

Efter middag med några av svenskarna går vi tillbaka till hotellbaren och blir bjudna på jungle juice och arrak-drinkar. Vi får tips om vart man ska åka på Lombok och ca fem timmar senare kliver vi upp för att ge oss iväg.

Sarah

Avskedet från Kina var passande. Vi åt ett blandat utbud av spett och nudlar som tillagades framför oss och som var så kryddstarkt att vi blev yra. Turistinformationen i Guilin sa att man skulle ta en buss tre hållplatser, sen byta till flygbuss. Det regnar, och vi är blöta när det uppdagas att riktningen hon sa man skulle ta, var den motsatta.

Vi sitter i luften 45 minuter ifrån Bali nu och hjärtat slår dubbelt så fort. I tulldeklarationen vi fått att fylla i innan landning ljuger jag och bockar nej på "Do you have with you cinematographic films, pre-recorded video tapes, video laser discs or records?" även fast jag visst har 6 DVD-filmer i mitt bagage. Kommer de ta mig? De skulle inte fängsla mig, bara bötlägga. Det är kväll och becksvart ute.

Snart är det ett nytt land, en avskild ö, ett nytt folk, ett nytt språk. Vi landar tio på kvällen, har ett hum men ingen stenkoll på valutan eller prisnivåer, och inget boende är bokat. Saker brukar ordna sig, men likförbannat är jag nervös som inför första skoldagen. Poppies II är en hosteltät gata, har vi hört. Jag tittar omkring mig på planet och undrar om vi ska behöva slåss om ön taxibilar med alla dessa människor. Jag föreställer mig hur öns tio taxibilar slåss om att få köra de nyanlända med Bob Marley som strömmar ur bilstereon. Okej, nu läser jag i Lonely Planet Indonesia om Balis befolkning om 3,2 miljoner. Det känns lugnande.

Det finns en god del svenskar och jänkare på flyget och litet kommer jag sakna att vara en kuriosa som viting. Främlingar som vinkar från fordon och folk på gatan som säger "Hello" eller vill fotas med en. Har känts bra att kunna göra någon glad genom att bara vara där.

Jag läser vidare i Lonely Planet. Något om visa on arrival som Hedvig snackat om vid inresa till Borneo gör sig påmint. $25 för Visa on Arrival. Och Borneo där de är är ju som Bali indonesiskt. Japp. Flygvärdinnan bekräftar att $25 ska betalas kontant vid ankomst för att få komma in i landet. Vi har inga kontanter. Vi tar ut, såklart, det måste ju finnas bankomat. Spola fram en timme. Bankomaterna på flygplatsen är stängda. Varför de skulle göra en sån sak är det ingen som säger. Jag har en nödsedel, 50 euro, som löser det nya landets första problem (Tack pappa).

Salamat malam!, "god kväll", yttrar jag glatt, nylärt, och förklätt nervöst först vid visumdisken för vi inte har köpt utresa, och sen i tullen för jag är rädd att de ska hitta mina DVD-filmer och ge mig dyra böter.

Utanför är det varmt som en bastu och frågar mig fram till närmaste bankomat. På väg i den riktningen frågar en taxichaffis vart vi är ifrån, vart vi ska, och att det är holiday, Poppies II inte bra då. Vi suckar, tänker men gud lär er nya knep, avböjer kategoriskt och säger att vi letar bankomat. Han säger att alla är stängda, för det är helgdag imorgon. Vi måste nog allt kolla ändå, säger vi, för vi har inga kontanter. gör som ni vill, men det är så, avslutar han. Vi hittar snart bankomaten, avstängd. Vi träffar flera i samma sits som oss som inte heller hittat någon öppen ATM. Vi får lite panik, går in på flygplatsen och växlar de få malaysiska pengarna vi har från vår mellanlandning. Kvinnan i luckan bekräftar att det är helgdag, Nippi, över hela Bali imorgon och att alla affärer, alla bankomater, alla restauranger, alla öns lampor, kommer vara avstängda från midnatt till soluppgång dagen efter. Och det är två dagars fängelsestraff om man vistas på öns gator. Vi som kommit hit från Kina en vecka tidigare för att vi höll på att spricka av badlust tappar hakan.

En taxichaufför som försöker blåsa oss och ta 100'000 IDR för att köra oss så nära Poppies II som det går nu när de börjar stänga av gatorna, berättar efter vi klargjort vår ekonomiska sits hur vi får den statliga taxitaxan från ett annat ställe.



Mörk ö + hinduistiskt monster = Nippi

Med ryggsäckar på och svettflodar vandrar vi genom denna becksvarta ö och hittar till slut Poppies I. Vi träffar några Auroror som är trevliga och tipsar om deras ställe. Uppgivet tar vi in på AP Inn, för att det är rätt billigt (180'000 IDR = 135 SEK), det finns pool, och vi kan skriva upp mat på rumsnotan och betala i efterskott. AP inser vi snabbt är en svensk koloni. Snabbt byter vi om, hoppar i poolen och flyter runt med öronen under vattnet för att dämpa lätet av de festande åttioåttorna. Stjärnhimlen är fantastiskt stor och klar.

Alexander

Vi åker en timme i buss på den vackra landsbyggden för att komma till floden där vi ska båt. Det finns bokstavligen hundratals kullar häromkring, jag trodde det bara skulle finnas en handfull överhypade, typ som pyramiderna, men icke. Utflykten består av flera tillfällen då vi är säkra på att ingen har koll och att vi kommer bli kvarglömda, men då och då ser vi personer som ringer någon med mobilen och sen visar de oss vad nästa steg är. Flodflotten glider fram genom det klara grunda vattnet och vi blir alldeles till oss. Vi vill bada! Nu! Flottarna stannar till på en ö byggd av halvstora stenar i mitten av floden där gamla tanter vill sälja oss frukt, och det finns två matstånd per person. Framförallt säljs det friterad fisk och småkrabbor. Alla är påstridiga, och det finns ingen utväg. Vår båtkille åker iväg och lämnar oss här för att komma tillbaka en halvtimme senare med dator, skrivare, laminator, och tält, som de bygger upp till ett fotostånd på den här ön som inte är större än hundra kvadrat.







Tillbaka i Yangshuo hittar vi efter mycket om och men Bamboo Inn. Det ligger i en omärkt gränd, utan skylt ovanpå, och det lever upp till förväntningarna vi har byggt upp när vi dagdrömde oss bort från gårkvällens boende. Personalen består uteslutande av söta till synes femtonåriga tjejer som kan bäst Engelska på resan hittills och mest sitter i lobbyn och stickar och kollar på filmer med fina kristna värderingar varje gång vi går in eller ut.

På kvällen får jag min vilja igenom och vi äter billig middag på Dumpling Dynasty var specialitet är, ja, you guessed it. Vi får det klart för oss att det finns frukostdumplings, de är som kroppkakor, och kvällsdumplings, som är ångkokade och mer som tortellini. Jag gillar frukostdumplings överlägset mer. Sarah föredrar middagsvarianten och kallar frukostvarianten för för degiga.

Sen köper vi billig sprit och sätter oss på hosteltaket och njuter av brisen. Upp kommer ett amerikanskt par som jobbat i Sydkorea som engelskalärare det senaste året, och nu reser de i Kina med en Lonely Planet från 2002. De berättar att de överlägger om det faktiskt är värt att röka gräs i Thailand. Deras slutsats är att det är visst värt risken att åka fast, och att alltid ha mutpengar på sig.

Nästa dag hyr vi härliga fjädrade mountainbikes och ger oss ut på upptäcksfärd. Vi letar efter landsbyggd, någon del som inte är uppbyggd för turisters skull. Svetten rinner och det är sjukt vackert. Kinesesiska män tar inte av sig på överkroppen när det är varmt, de drar istället upp tröjorna så att magen vädras. För att ta seden dit jag kommer gör jag likadant trots att min tröja efter första timmen känns som blött papper som fastnat på mig. Vi har jättekul när vi exalterat åker in på alla småvägar vi ser, speciellt de som inte är asfalterade, och först när vi möter återvändsgränder eller kinesiska skrik som inte låter vänliga, så vänder vi för att hitta en annan rutt. Vi hittar bland annat en grön liten oas i mitten av floden där vattenbufflar betar fritt, där vi doppar fötterna i vattnet och blir alldeles till oss.






Genom att säga "hello" och "bye bye", blev han genast en av de bättre på Engelska vi träffat.

Efter många timmar och liter vatten och en banan senare är vi dyngsura hemma igen. Hur mycket vi vill sola och bada är löjligt, så vi köper flygbiljetter till Bali tills på onsdag. Vi kommer då dit en vecka innan Filip & Co och målet för den tiden är Giliöarna som alla vi pratat med är helt lyriska över, och när vi läser på om stället och ser bilder är det lätt att förstå varför. Snorkling, varmt, vita stränder, inga bilar. "Lägg klockan i väskan och spendera dina dagar med sol, bad, och goda böcker." Hells yeah.

Alexander

Hej läsare. Sedan sist har vi blivit av med vårt Mastercard, Alexander har blivit påkörd av en moppe, och vi har träffat resans första kackerlacka.

Efter vår första natt i Guilin hyr vi cyklar och ger oss ut på vägarna. Vi vill se mer av de gröna kullarna som omger stan. Kulle efter kulle vill ha inträde, mellan 20-30 yuan för att få komma in! Vi är snåla och betalar inte, utan cyklar runt de inhängnade områdena istället medan vi tittar in och säger saker som "ooh" och "aah". Vi har redan checkat ut från Backstreet Youth Hostel som bara kostade 80 yuan, eftersom det luktade mögel och en kackerlacka gjorde cameo i badrummet. Vi tänker så här, på en ö i en bungalow så är det insekternas hemmaplan och vi får lära oss leva med vad som nu kryper och har sig, men i städer då har vi högre krav på tillvaron. Dessa är, kortfattat, rena lakan, inga kackerlackor, och en gnutta charm.

Alexanders Mastercard som vi båda satt in pengar på och som agerar som vår delade ekonomi till alla gemensamma utgifter, är borta. Vi har inte behövt det sedan Shanghai och det finns ingenstans att hitta. Kortet spärras, nytt kort beställs, som Anneli får skicka till Filip som tar med det till Bali där vi ska möta upp honom i början på April. Tills dess använder vi Swedbankkorten med deras förbannade uttagsavgifter.

Det är lördag och vi ser väldigt många sitta och spela kortspel som vi inte förstår oss på på gatorna. En moped kör i en korsning in i Alexanders cykel men cykeln klarar sig förvånansvärt bra, och Alexander får bara ett småsvullet lår som kvitto efter händelsen. Vi njuter för mycket av att rulla runt på smågatorna för att haka upp oss på krocken. Sen hittar vi Laoren Hill som vi bestiger gratis (that's what he said!) och svetten rinner på ett skönt vis. Utsikten är grym.









Vi känner oss nöjda med dagen och funderar på vart vi ska checka in i ikväll. Ingen av oss har fått feeling för Guilin så vi drar till Yangshuo direkt istället. På busstationen som har en buss dit var tjugonde minut möter vi en till synes trevlig ung kille som kallar sig Kevin. Hans engelska är okej, han säger att han jobbar för busstationen med att hjälpa utlänningar, vilket vi betvivlar. Han hjälper oss hur som helst till vår buss och frågar oss om hur länge vi ska vara i Yangshuo och om vi bokat hostel. Vi säger att vi hört bra saker om Bamboo Inn, som han säger att de bygger om. Men det finns två, säger vi, bygger de om båda? Ja, säger han. Det gör dom. Om 3-5 månader, då kan vi nog bo där, men nu är det som sagt kört. Attans!, utbrister vi. Och vi som fått tips om det stället av en man på Backstreet som vi uppfattade det som att ha bott där för två kvällar sen och älskat det. Vi måste missuppfattat...

-So Kevin, where do YOU think we should stay?
-Hmm, somewhere close to bus station. An international youth hostel maybe, those good.
-Ah, thanks...

Vi noterar det han säger som ett ställe att undvika. Bussen han lett oss tar dubbelt så lång tid som de ska ta, men de visar Jackie Chans Police Story III: Supercop på resan på kinesiska så det gör det okej.

Vi kommer till Yangshuo vid åttatiden efter mörkrets inbrott och Alexander blir sådär förväntansfullt nervös som han alltid blir i en ny stad.

Direkt när vi stiger av bussen möts vi av en långsmal kines som hoppar på oss och upprepar på dålig engelska "you need place to stay? I have, very cheap". En sur Sarah svarar snabbt "No! We have booked. At Bamboo Inn" därpå mannen säger "No, you have not. And no rooms, holiday now!". (Vi är helt säkra på att Kevin ringt denna djävul till man och berättat att vi ska komma). Efter sjukt mycket tjat går vi med på att se ett rum på detta ställe som heter Yangshuo International Youth Hostel, mest för att ett dubbelrum kostar 40 yuen. Trötta, svettiga och irriterade som vi är tar vi rummet. En natt.

En snabbdusch senare går vi ner för att äta. Kvinnan i receptionen skriker "hello, hello heeellloooo!" efter oss så vi stannar samtidigt som hon gör något med en telefon och presto så gör äckelmannen inträde för att visa oss de olika turerna man kan göra i området. Imorgon finns en flodtur längs Li River, först buss och sedan flotte upp och ner för floden. Special price for us, of course. Och vi måste boka NUUUU innan platserna tar slut! Se så många som bokat, säger mannen och visar en bunt med sedlar (flera gånger). Efter varje äcklig mening lägger han till ett nervöst, falsk skratt. Sarah fantiserar om att ta ett samurajsvärd och... vi köper till slut resan för 100 var, efter att vi fått ner den en tjuga, och försäkrat oss om att mat ingår, och att inga andra kostnader tillkommer. Vi är tillbaka vid två dagen därpå, säger han. Och nu vill han presentera vad vi ska göra resten av vår vistelse. Vi säger irriterat nej och att vi ska äta och går därifrån. Så fort vi lämnat byggnaden är båda överrens om att checka ut så afort vi vaknar.

Sjävla staden Yangshuo var inte mycket att se. Staden omges av sjukt fina och coola bergstoppar/kullar, men känns lite som en charterlabyrint av butiker som säljer strunt, fast utan närliggande badstrand.  Men som sagt, vi vet mycket väl att det är landsbyggden runtomkring staden som är the shit och detta ska vi utforska under de närmsta dagarna. Till middag äter vi Beer Fish, en lokal specialitet. En levande fisk kommer i håv till oss vid vårt bord och servitrisen frågar om den duger. Det gör den.

Den natten sover väldigt dåligt. Oväsen från gatan hörs till en bra bit efter tre, täckena är alldeles för tjocka för temperaturen som lurar runt 25 grader. Kackerlacka II träffar vi på toaletten. Och Alexander undrar hur en säng kan vara obekvämare än ett golv?

Sarah och Alexander

Efter 24 timmar tåg är vi framme i ett grått dimmigt Guilin i södra Kina. Staden är liten med sina blygsamma 600'000 invånare och turism växer som inkomstkälla. Sarah får Halmstadvibbar; en typisk sommarstad som är död resten av året. Staden besöks främst av utomstående som inkörsport till det ännu vackrare Yangshuo en timme bort, och även vi har är här med den intentionen.

När vi är ute och går vid floden efter vi checkat in på Guilin Backstreet Youth Hostel så blir båda medvetna om något som känns som ett lock för öronen, vi hör knappt något. Sedan inser vi att det är lugnet vi hör. Luften är fuktig och bekväm, temperaturen är en bit över 20 grader och även ifärd endast t-shirt blir man varm och svettig.



Mitt första intryck av stället vi bor på är att jag inte får bra feeling från de som bor här. sen inser jag varför. De är typiska backpackers som droppat in från sydostasien som bara är en tiotimmarsresa bort. Av typen som Leo kopierar kartan till i The Beach. Även att vi beskådar en 50-årig amerikansk kvinna som röker inomhus och askar på golvet bli bortförd av två poliser. Första intrycket av staden är inte på topp och vi får båda ett stort sug av att åka nånstans det är varmt på riktigt, efter vi ser moln och blixtar på väderleksrapporten för de kommande dagarna.

Vi skissar på vår flyktplan till sydligare breddgrader som ska komma träda i kraft så fort vi betat av det som finns att se i trakterna. Det lutar åt att vi åker till Bali tidigare än planerat, alltså innan Filip & co kommer det, via Kuala Lumpur. Flyger man med Airasia så leder alla vägar till KL.

När vi går genom staden minns jag något ur svenska Metro jag läste i PDF-form häromdagen. Om den danske bankiren som kommer bli den förste nordiske rymdturisten, som sa att rymden är enda chansen att upptäcka något nytt. Lycka till att hitta en plats på jorden utan Coca-Cola. Och snacka om att sätta huvudet på spiken. Den här lilla staden har två KFC, McDs, och hela stadens största torg är affischerat med Coca-Colamaterial. Och det blir så uppenbart hur såna här paradisländer suger på västs tutte och allt mer blir taffliga kopior istället för att gå sin egen skilda väg, och det gör mig ledsen.

Vi äter båda två middag för 12 yuen, och unnar oss sen helkroppsmassage i en timme för 25 yuen var (mitt livs bästa/första som jag gillat!). När vi ligger där räknar jag på hur mycket massöserna själva kan tänkas få av det vi betalat, och hur mycket de kan tänkas tjäna i månaden och ledsamheten fortsätter. Min tidigare ilska över de som blåst och försökt blåsa oss övergår till att tycka synd om dem som behöver göra det, och får dåligt samvete över att komma hit och pruta.

Alexander

Bakom parmiddagarna och söndagshandlandet, handklämmningarna när vi ser små asiatiska barn och kvällsfösaren som intas till P1 är vi ett par barnungar som gillar att brottas. Klösningar, nyptag, örfilar och kittlingar. Allt är tillåtet om det görs kärleksfullt.. Eftersom jag är starkare så brukar jag låta Sarah få utlopp också när jag har fått mitt. Men jag behöver bjuda på mindre och mindre, hon har blivit klart bättre sen vi började med våra, ehm, sessions. Våran aktivitet har också ett alibi och är genus-proof: Vi övar självförsvar ifall en våldsman skulle försöka något på Sarah.

Men för att refera Batman Begins, aren't you worried about escalation? You pull a knife, they pull a gun?

Vi försöker hela tiden hitta nya höjder av hemskheter att utsätta varandra för. Vilket ledde till - och jag vet inte hur jag tänkte - att jag börjar suga på Sarahs haka mellan varven av kittlingar. Min flickvän har en blå haka och det är mitt fel. Förlåt Sarah. Med världen som vittne, förlåt. Jag vet att Hämnden kommer komma. Men jag ber dig. Gör den snabb och smärtfri.




Justja, förlåt för att jag skämtade om att jag skulle förstärka sugmärket varje natt när du sover och först berätta om det efter resan.

Kina: Färgglatt och kontrastrikt.

Tisdag var en händelserik dag som bestod av konst, museum och mat. Rebecka tog med oss till ett jättehäftigt konstområde; tomma lagerlokaler/baracker fyllda med konst, olika saker för varje rum och byggnad. Tavlor, fotografier, skulpturer. Mycket fina saker som man önskar att man kunde ta med hem. Några timmar senare och några dumplings rikare begav vi oss till Exhibitions for Urban Planning-museet där man b.la kunde se en miniatyrstad av Shanghai. På kvällen vandrade vi runt i den behagliga värmen och åt hotpot och koreansk risotto.




Klockan är snart midnatt i Shanghai och jag har ett blått sugmärke på hakan. Men nu går jag händelserna i förväg.

Det hela började ca elva timmar tidigare i en varm och fuktigt storstad. Halvasiaten och greken vandrade längs de hårt traffikerade gatorna mot Huangan hospital för greken skulle vaccinera sig. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Tjugotal olika skyltar - varav väldigt få var tvåspråkiga - och byggnader. Vi irrar runt, frågar folk, går fel, åker hiss fel och kommer tillslut rätt. men nej, greken har tappat bort vaccinationslappen och måste fixa intyg från Sverige. För att göra en lång historia kort så slutade det hela med att greken inte får vaccinera sig än, det ska gå trettio dagar mellan sprutorna och inte fjorton som Sverige påstod.

Efter x antal dispyter var halvasiaten och greken på fredlig nivå igen (för denna gång) och kunna bege sig till det café i det franska kvarteren som Maj tipsat dem om. Mailat kom efter hennes avresa.

"Ville bara tipsa om det lilla caféet jag pratade om, det som ligger i en liten gränd och är alldeles vidunderligt mysigt och speciellt. Stället heter "Fu Mao Lian Xi" och ligger på 169 Changle Lu (nära Maoming Lu) i French Concession. När man är på 160 Changle Lu så går man in på den lilla gatan och tar tredje eller fjärde gränden till höger. Caféet ligger bakom dörr nr. 42. Det är öppet från 19.00 och framåt..."

Väl där: Mörkt. Folktomt. Ödsligt. Försiktigt öppnar de de tjocka trädörrarna och stiger in i ett mysigt litet rum, inrett i kinesisk stil med lyktor, ljusstakar, bilder på väggarna, fina dukar, några stolar. På ena väggen visas en kinesisk film från en projektor i taket. Fyra unga, kinesiska tjejer fnissar konstant åt filmen. Vi pratar med kvinnan som äger stället och dricker te. Iden bakom detta lilla cafe är att bevara det gamla, allt rivs och byggs nytt i Shanghai och man glömmer den gamla kulturen. Kontrasterna mellan de olika områdena är så stora att det ibland är svårt att förstå att det faktiskt är samma stad. Från rangliga skjul till Gucci.



Efter ris och grönsaker/kyckling tar paret taxi till Shanghai World Finance Center - världens just nu högsta byggnad! Det var gratis att åka upp till baren som låg på 92:a våningen. Utsikt över hela Shanghai som i detta läge mest verkade bestå av höga, upplysta byggnader. Gratis champagne till alla kvinnor, häftig inredning och ett jazzband som spelade. Halvasiaten besökte självklart toaletten och herregud! Hon vill bygga bo, föda barn och frodas på denna toalett! Mosaikgolv, VARM toalettsits (obs! EJ pga att någon äcklig stjärt värmt upp den innan), fleratal knappar att leka med vid toan, tvål, pappersservetter och handkräm! Toilet heaven har visat sitt rätta jag.



Ok. Det är sent och jag går igång på toaletter. Dags att sluta och låta bilderna tala. Imorgon klockan 08:50 tar vi 24-timmarståget sydväst till Guilin. Hardsleeper. Kakor, frukt, russinbröd, sushiaktiga rullar och cup-a-noodle till provianter. Alexander gnäller i bakgrunden över att LOST kommer medan vi tågar. Be för oss, vänner.

Sarah

Pappa Grek vill att jag ska lära mig orden ovan på kinesiska. En vänlig Gunnar bistod med assistans. Jag är inte kungen av apostrofer, men som jag förstått uttalas det ungefär som "kilaren." Andra ord vi lärt oss är nigga som betyder "den där", háde som betyder okej, och jiga som betyder "hur många?"

Jag dras till landets gränder. När vi går förbi en saktar jag ner, tittar in, och tar ett glädjefullt andetag. Tänker, där vill jag bo. Där är det vackert, dystert, osminkat, anspråkslöst - genuint. Jag ska bli bättre på att fotografera vackra gränder. Le Tour dom vi bor på ligger i en gränd. En dag på väg genom gränden till vägen ser vi kökspersonal på rökpaus som jämför hur högt de kan karatesparka för att sedan låta de andra försöka bräcka, hela tiden med cigarett i mun. Det var ett fantastiskt ögonblick jag är väldigt glad att ha fått se.

Nästa stop efter Shanghai blir Guilin och därifrån Yangshuo. Valet är mellan hard och soft sleeper. Tåget tar 24h att åka de 1600km. Flyg tar 2h men kostar 830 yuen. Hard sleeper 340, och soft sleeper 530. Man har väl inte rest i Kina utan att åka 24-timmars hard sleeper, tänker vi och tycker att det är en bra idé.



Hard sleeper är 6 bäddar per rum, 66 bäddar per vagn, och inga dörrar som går att se av bilden. Soft sleeper har svensk liggplatsstandard och lite därtill, då det är 4 bäddar per rum och med dörr. Men fan, vi ska ju utsätta oss för folk och saker, vi reser ju för att upptäcka, eller? Jag har redan mina funderingar kring det här med att isolera sig från andra resenärer genom att sova i privat dubbelrum hela tiden. Men jag gillar ju att skeda med min kärlek och det tänker jag inte kompromissa med i onödan. Det blir helt klart en annan typ av resa av att resa med sin partner än med en kompis. Någon gång vill jag pröva den andra varianten också, då man vill att det oväntade ska hända på ett annat sätt än nu.

I Guilin är det snorbilligt att bo. hostels.com serverar en buffé av boenden för två under hundralappen svenska. Och här i Shanghai betalar  vi 250 natten.

Tankar om vad som komma näst skall och hur är vad som fyller våra huvuden de här dagarna i Shanghai utöver de dagslånga vandringarna vi tar genom staden när vi försöker se så mycket som möjligt. Senast var vi i Old Town där Fangbang Road var den bästa i vår mening shoppinggatan vi stött på sen vi kom till Kina. Försäljarna var inte så på om man inte började titta i deras affärer, och deras utbud var närmast det vi vill köpa vi hittat hittills. Här var det jobbigt att gå för att vi hittade så mycket vi ville köpa. Och de fina mörka möblerna! Herrejesus. Här är problemet att vi inte vet hur vi skulle få hem sånt, eller ens få det till vårt hostel. Så vi vågar inte gå in i de små möbelbutikerna, vi är för rädda för att bli olyckligt kära.

Vi har blivit bättre på att pruta. Vi kör på att Sarah spelar sur och drar iväg mig från affären för att jag inte ska köpa så mycket saker. Eller, det funkar för att vi spelar inte. Sarah blir sur och drar iväg mig. Sen ropar de efter oss. Vi fick ner kuddfodral från 280 yuan/styck till 50 för 3 på det viset. Och ett par riktigt bra conversekopior från 180 till 60, som jag ändå inte köpte. "Tänk på det!" ropade affärstjejen efter oss.

Yuanen som brukar ha ungefär bra precis samma kurs som kronan, låg när vi kom hit på på fucking 1,36 krona per yuan och varje gång vi tagit ut pengar sedan vi kom hit har det kostat oss mindre än gången förut, igår fick vi yuanen för 1,27 kronor. Det rör sig åt rätt håll och snabbt!

Nu är det förmiddag här och vi ska möta upp Rebecka för att kolla in ett konstdistrikt.

Alexander

Maj och Tobias åkte hem till Sverige imorse. Rebecka är kvar i tio dagar till men de lämnade ifrån sig nycklarna till sin fantastiska våning igår kväll. Tempot i Shanghai har varit ett par snäpp högre än i Peking vilket bland annat betytt mindre tid att tanka in bilder och skriva.

De senaste dagarna har vi:

-Checkat in på rätt Le Tour som kostar 200 yuen, dubbelt av vad 365 Inn gjorde mot slutet i Peking, men har hääärligt mörkt trägolv, fräscht badrum och LAN-kabel! Gratis handdukar också! Stooor dusch som man kan koppla av i och riktigt varmt vatten.



-Ätit middag med åtta utbytesstudenter från Karlskrona på sjukt snyggt inredd och flådig muslimsk-kinesisk restaurang. Inredningen var makalös och det bjöds på magdansös och sångframträdanden.


 

-Rebeckas 25-årsfest/Maj och Tobias avskedsmiddag på japansk restaurang där vi fick allt vi kunde äta och dricka för 158 yuen. Varm saké är kärlek. Det känns faktiskt som att vara kär när det rinner ner och värmen börjar sprida sig! Vi träffar på två till svenskar med härligt klyschiga namn, Gunnar och Ada. De är fulla av goda råd om Shanghai, vi får reda på att elongs.net är the shit för att flyga i Kina. Som deras Pricerunner!




-Sjutimmars stadsvandring i gassande sol. Vi kan inte förstå att samma stad som erbjöd 3 plusgrader och spöregn när vi kom hit nu inte har ett moln på himlen och det är 20-gradigt ute. Vi håller på att bli riktigt kära i Shanghai. Idag gick vi hela vägen till The Bund och tillbaka. Annars har vi vandrat rätt mycket i The french consession - området, pitoreska små franskinspirerade hus.

-Alexander tror han till slut gjort ett kap (och Sarah håller med) på Cybermart, en mer städad och proffsig elektronikmarknad, i form av vidvinkelkonverterare till sin EOS 400D som han får ner till 290 yuen och Canons variant i Sverige kostar över 1800:-. Det ger bilder en mild fish-eye effekt och gör att mer får plats på härliga horisontbilder.

  


På torsdag cirkus rör vi oss vidare till Yangshou som inte inte heter Guangshou och absolut inte är samma stad, något som Alexander trodde tills nyligen. Detta medför en del omplanerande, och det lutar åt tåg istället för flyg nu. Först till Guilin och därifrån till Yangshou.

Ps. Vi vet nog att ni läser. Vi ser det. Men inte fan kommenterar ni! Ds.

Slut på tv-serie-ranting forever. Alexander somnade tillslut och kl 07 anlände tåget till Shanghais regninga perrong. Det där med solbränna har inte blivit av än kan jag säga. Nyvyakna, hungriga och med tunga ryggsäckar tar vi tunnelbanan till JinSha'Jiang Road och går till Le Tour Shanghai Youth Hostel - hostlet som Alexander kompis Maj tipsat om. Det ligger längs en öde gata vid en stor rivningstomt stor dom en fotbollsplan, och utanför vårt fönster åker tunnelbanan. Men Maj skulle inte tipsat oss om detta om det inte var bra, tänker vi. Dubbelrum utan badrum kostar 150 yuan, men det är sååå värt det. Jag är i skrivande stund fortfarande lyrisk över renheten och sängen och hotellkänslan. Då gör det inget att duschvattnet är ljummet på sin höjd.

Maj, Rebecka och Tobias är tre svenskar från Göteborg som hyr en sjukt fin och stor lägenhet (4 sovrum! 2 badrum! balkong! tvättmaskin! gym! pool! trägolv!) på tjugotredje våningen i ett 35-våningshus med mur runtom. Gated community all the way. De pluggar statsvetenskap och skriver deras kandidatuppsatser här och har alla fått stipendier av SIDA. Maj tipsade oss om just detta hostel för att det skulle ligga jättenära deras lägenhet som i sig ligger rätt nära det franska kvarteret, dvs. i Shanghais kärna typ. Vi har fått en vägbeskrivning till deras lägenhet och ger oss ut på jakt.

Det regnar. Vi har inget paraply. Köper två dumplings (aka palt med gris + brunsås som fyllning) var på vägen till frukost. Vi går och går, smyger in på olika höghusområden, men inget stämmer. Har adressen utskriven på kinesiska, frågar folk som pekar åt olika håll eller säger åt oss att ta buss/taxi. Det ska ju vara i närheten!, tänker vi frustrerat. Lokalsinnet Alexander tar stolthet i att ha verkar ha gått upp i rök, och han tar inte lätt på att han inte hittar. Efter ha vandrat runt i säkert en timme ger vi upp och hoppar in i en taxi som kör låååångt, låååångt. Saker och ting börjar klarna för Alexander. "Jag minns nu att när jag kollade upp hostlet så fick jag två sökträffar på Le Tour.. Avfärdade det som ett fel på sidan.". Det finns alltså två stycken som heter i princip likadant och vi har hamnat helt fel. Väldigt komiskt. Imorgon kommer vi checka ut och leta upp det andra Le Tour (jag ber till kinagudarna att det är lika fräscht).

Tillsammans med Rebecka, Tobias och hans två kompisar som är på besök från Tokyo äter vi lunch. Stekta dumplings med flytande köttfyllning. Fyra stycken för 4 yuan(ja, vi lever på dumplings, men äter även annat. Pekinganka var gott och roligt att äta; man lade tunna ankbitar, grönsaker och en trögflytande sås i en liten tunn pannkaka och rullade ihop - tacostyle. Slut på matparantes). Tobias pratar flytande mandarin och väldigt snabbt har vi blivit kära och vill aldrig att han ska lämna vår sida. Att faktiskt kunna kommunicera med the locals utan handgester och sidor i bildbok, det kan man kalla att demonstrera värde.

Efter maten går vi till en liten DVD-butik som Tobias blivit tipsad om. Den ligger bredvid en fiskaffär och vi andas genom munnen. Alexander blir helt lyrisk. Det är den bästa DVD-affären han har varit i. Han är dels sjukt imponerad av antalet serieboxar de har, varav flera han vet att knappt någon har hört talas om, och dels av kvaliteten på deras titlar. De har en box med alla Woody Allen filmer hittills, och andra boxar med filmer av t.ex. Fassbinder, Renoir, Bergman, Antonioni, Angelopoulos, och ävn alla Ghiblifilmer i en fet box. Han hejdar sig från att köpa allt han vill ha, med lugnande argument som "Du har inte plats" och "De går att ladda ner", men ett halvt dussin titlar gick inte att undvika.



På kvällen äter vi middag med Majs roomies och deras kompisar, sammanlagt 10 pers som åt och åt från den snurrande glasskivan full av olika rätter och drack och drack. Vi umgicks äntligen med två kineser, men ja, de hette Steve och Justin och var från Connecticut.



Sen går vi till karaokebar (som är ett panasiatiskt tidsfördriv och inte som vi trott en japansk företeelse) med insmugglad öl och sjunger i två timmar. Stället bestod av ett oändligt antal ljudisolerade rum och uppmaningar på väggarna om att "Enjoy party". Frukt och köttfat varvas med helrör Vodka.




Sarah och Alex

Det vi bävat oss mest för blev det lättaste hittills. Vi tar tunnelbanan från Qianmen till Beijing Railway Station för att köpa   biljetter till Shanghai. Inne på centralen hänvisas vi på förvånansvärt bra Engelska av informationsdisken till byggnaden höger om centralen, biljettkontoret. Där vid lucka 10, avsedd för utlänningar, köper vi soft sleeper-biljetter till nattåget (Z-tåget) för 499 yuan (betalade ingen provision ens!) som färdas de 1486km mellan städerna på 11.5 timmar. Tågets standard är god, ungefär som ett svensk nattåg med finare persienner, dukar i hytterna, varma täcken, och egen termos med varmvatten. Ser fram emot att jämföra med hard sleeper. Sitter just nu i korridoren på tåget och laddar datorn för jag kan inte sova, trots Sarahs iPod och sovplaylist, för jag är sjukt jävla snorig och kvävs av mina egna kroppsvätskor när jag försöker somna. S sover som en bebis och jag var tvungen att anstränga mig för att inte titta på henne när hon ligger där och nynna på BKO. Har redan betat av senaste Heroes och How I Met Your Mother. HIMYM var bra som vanligt och Heroes var i god ordning en besvikelse men tillräckligt bra för att fortsätta följas. Här har vi verkligen en serie som har skapat ett universum med all potential i världen men ändå får vi varje vecka snygga dåligt skrivna avsnitt som stinker X-Men-men-sämre, med ointressanta karaktärer och fega manusförfattare som inte ens vågar ta ut svängarna med The Hunter. Låt han tortera lite folk, kanske ha ihjäl några. Visa oss att han är så badass och låt våra hjältar bekämpa hårt med hårt istället för att allt känns så jävla Disney. Tänk om Noah hade puttat ut The Hunter genom fönstret efter Nathan outas, vilken bra vändning det hade blivit!

Några sista intryck av Peking följer.


Skum gråskalig alldeles nybyggd vildavästernaktig gata.


Skön självdistans den här uppenbara kopian verkar ha.


Och en till Navid: