Dag 86: End of Days.
Första shoppingdagens inköp. Oj.
Bangkoksvistelsen har förutom shopping galore bestått av avsky för Kao San Road, ilska över att alla centrala bankomater tar 150 baht i uttagsavgift (men ej de utanför centrum!), hot från tuktukförare, och av att ännu ett kontokort har farit på villovägar. Pengar har flyttats mellan konton för att lösa krisen, men klockan är nu 12, vi flyger 05.00, och vi har inga pengar förrän runt 19. Som bäddat för en kul sista dag. Vi ska äta middag med Robin och Bina som vi träffade på Koh Phayam, så där försvinner ett par timmar iallafall. Men just nu sitter vi båda och svettas och vill bara hem.
Hejdå ris, konstiga köttdelar, konstant svett, stirrande blickar, tvivelaktiga motiv bakom att folk pratar med oss, värme, avgaser, måltider för under tian, att kunna åka taxi utan att blinka. Hejdå småbarn som ropar "hello!!" efter oss så sött att vi vill adoptera varendaste en. Hejdå service galore, prutandets konst, och fattigdom.
Hej strumpor, ni konstiga tygkondomer som skräpat i väskan så länge nu. Hej långbyxor, långärmat, bleka ansikten på stan, kylskåp, hemlagad mat, ugnar, senap, OST, varmvattendusch, nära och kära, hutlösa priser, och vår alldeles egna säng.
Och här kommer avslutningsvis lite bilder från Koh Chang, är rätt nöjd med den på solnedgången. Och de på oss är en rätt fin kontrast till hur vi såg ut innan vi åkte från Sverige! Everything IS better with a tan.
Tack ni som har läst för att ni har läst, det har varit jättekul att läsa kommentarer och följa besökarstatistik och undra vem det kan vara som läser oss från USA, eller Ryssland för den delen.
Alexander och Sarah
Du vet att du är en riktig backpacker när...
Saxat fran backpacking.se
Du vet att du är en riktig backpacker när...
1. Du påstår att något av Stan-länderna eller Kashmir är det båsta stållet du varit i.
2. Du packar med sig bara ett ombyte underkläder, pass och pengar, för "allt går att köpa på plats"
3. Du tycker ortsbefolkningen var de trevligaste som finns på denna jord. Trots att de jagade dig ifrån byn med spjut och bågar..
4. Du påstår att Båstad är det Båsta stållet du varit i!
5. Du frågar alla andra resenärer/backpackers hur länge de har varit ute och rest, för att sen le förnöjsamt när du har varit ute längre än den tillfrågade.
6. Du anser alltid att de som väljer charter inte kan något om resande eller upplevelse.
7. Du har hennatatuering, dreadlocks och thaibyxor.
8. Du anser att man är Robins Crusoe för att man lyckats ta sig med flyg och taxi från Arlanda till Kaosan Road i Bangkok.
9. Du går, trots utmärkta duschmöjligheter, med skitigt hår och luktar svett, bara för att verka hardcore.
10. Du lyssnar bara på reggae, annars är man en jävla charter-mes.
11. Du klarar allt på egen hand.
12. Du berättar för taxichauffören att hans pris INTE stämmer överens med det i Lonley Planet!
13. Du klagar på att ortbefolkningen inte kan prata engelska.
14. Du har snören och annat tjafs runt fotleden.
15. Du ser ner pa folk som åker till populära ställen, tex gringo trail och thailand.
16. Du försöker pruta på taxiresan hem från Arlanda.
17. Du kommer hem och letar förbrilt efter en papperskorg att slänga toalettpappret i.
18. Du kommer hem och letar förbrilt efter vattenkranen vid toaletten.
19. Du kommer hem och letar förbrilt efter vattenhinken vid toaletten när man kommit hem.
20. Du har kommit över din "VaraNakenFobi" och byter om helt obehindrat.
21. Du ser varmvattensdusch som en oöverträffbar lyx.
22. Du blir inte förvånad när andra personer i sovsalen har sex.
23. Du postar ett inlägg med bild i skäggtråden: http://www.backpacking.se/Discussion/ShowPost.asp?PostId=301447
24. Du kan sova överallt.
25. Du tycker att en resa inte är en resa om du inte frusit arslet av dig under åtminstone delar av resan.
26. Du tycker att rastaflätor är coolt.
27. När du inte reser så sitter du dagarna i ända på Backpacking.
28. Du borjar varannan mening eller mer med "Nar jag var i..."
29. Du tycker att Lonely Planet alltid har rätt.
30. Du har använt strumpan som toalettpapper för du inte hade rullen med dig som du alltid annars har..
31. Fickorna ar fulla med bussbiljetter o kvitton som du inte vill slanga pa marken.
32. Du planerar nästa resa så fort du landat i detta kalla Sverige som passar bättre för isbjörnar än människor (ialla fall halva året)
33. Du alltid skriver 'electrician' som yrke nar du skriver in dig pa hostel.
34. Du kan ditt passnummer utantill i huvudet.
35. Du inte langre staller egna resefragor pa BP, eftersom en riktigt backpacker tar reda pa sin information pa egen hand
36. Diarrestoppande piller har fatt en permanent i din necessar
37. Du tycker att folk som satter, funderar pa att satta eller nagonsin satt sin fot i Bangkok inte ar en true backpacker
38. Du tycker att lander med asfalterade vagar ar for nyborjare
40. Du syr dit varje besökt lands flagga på ryggsäcken
41. Du vägrar flyga för det är ingen riktig upplevelse.
42. Du har inget emot att spendera en evighet i buss eller på tåg.
43. Tar ut lönen i annan valuta än SEK
44. Var du än är i värden så lyckas du dyka upp helt plötsligt på fullmoon Koh Phangang..
45. Du ser ner på Flashpackers..
46. Du, då vinterkräksjukan härjar som värst, envisas med att berätta att den är ingenting mot amöban du drog på dig i Thailands djungel..
47. Ett 12 timmar långt strömavbrott känns helt normalt.
48. ...för där du är finns ingen el överhuvudtaget.
49. När du har varit runt så mycket i världen, så att du knappt minns hälften av ställena..
50. Du blir en mycket mera ödmjuk människa när du har upplevt att vi här i Sverige kanske inte har det så jävla dåligt ändå..
51. Du reser för att hitta din öde strand och träffa schyssta människor.
52. Du hatar Goa
53. Du tror att världsvana och vidsynthet är synonymt med hur många länder du varit i
54. Du inte är en turist, utan en resande.
55. Du undrar om du håller på att börja utveckla ADHD eftersom du blivit så rastlös
56 när du tar en bar på andra sidan stan för att ölen e 50 öre billigare där än den nära hostelet. =)
57. Hela ditt liv kretsr kring vart du ska resa härnäst.
58.När du flyttar och byter boende där hemma så gör du det med EN enda väska på ryggen.
59. Du dyker upp på träffar som den här: http://www.backpacking.se/Discussion/ShowPost.asp?PostId=332118
60. När du planerar din nästa resa försöker du hitta det ställe där du får flest dagar för pengerna.
61. Du har inget hem i Sverige utan lever i resväskan.
62. Du har gjort en användarprofil till Imodium på facebook, så du kan gå vara gift med den.
63. Du åker till Norge för att skrapa ihop pengar till nästa resa.
64. Skäms för att det står "Europeiska Unionen" på ditt pass, för att komma ifrån Europa är inte true nog
65. Du har lyckats ta ett eget foto på en bedbug
66. Du prutar ned 10 baht på en tuk-tukresa i en timme innan du spenderar hundratals kronor pa alkohol.
67. även tillbaka i Sverige så skriver du å, ä och ö utan prickar.
68. Sparar/snor små portionspåsar med salt, peppar och socker från restauranger, "för att spara pengar". Både under resan och inför en resa.
69. Pratar svengelska lite då och då.
70. Hittar utländska mynt i fickor och ryggsäckar.
71. Gärna behåller lite utländska mynt i plånboken, för att visa vart man varit.
72. Inte ha en aning om vad folk pratar om när de pratar om hon som vann melodivestivalen i år, eller han den där i Robinson...
73. Ha en massa konstiga halsband och amueltter, som ska symbolisera gudar, andar, eller ge god tur, eller stå för andlighet eller kärlet eller nåt annat tjafs.
74. Ha souvenirer (och annat tjafs) som du inte kommer ihåg vart du köpt.
75. Hittar ett moskitnät, ett OANVÄNT moskitnät, när du rensar ur förrådet inför en flytt.
76. Har minst en "skrämmande" historia om tulltjänstmän att berätta. Tex, när din rygga genomsöktes och tullaren hittade en påse med små tabletter och du försökte förklara att det är allergitabletter från Thailand.
77. Går barfota på ställen där det egentligen är hemskt obekvämt att gå utan skor.
78. Kan namnet på en massa aktiva ingredienser i diverse läkemedel.
79. Har sparat en burk med vattenreningstabletter från himalaya, bara för att kunna berätta vad det är om någon frågar.
80. Har kondomer från minst ett par länder i din packning.
81. Undrar varför alla är så stressade när man kommer hem igen. Varför man inte bara kan ta det "chill".
82. Har numera en lägenhet som enbart luktar rökelse
83. Har helt bojkottat tesorter som Earl Grey utan har bara typ indiska chaite eller grönt te som man köpt på resan. (Som för övrigt går att köpa på Ica eller iaf i en hälsobutik i Sverige.)
84. Börjar dricka sprit på förfesterna i en hink
85. Blir besviken när säljaren på "Onoff" inte ger dig ett "special price" och sen tittar snett på dig när du börjar kalla honom för "my friend"
Dag 81: Project Last Days of Sun.
Vi kollar upp ett schysst ställe att bo på i Bangkok innan vi lämnar Hanoi; borta från Kao San Road och allt turistigt. 300 baht natten ger oss boende i det 50-åriga huset med mörka teakgolv som kräver att skor lämnas utanför. Den fruktade flygresan till Thailand går bra, vi klarar Airasias viktbegränsningar precis. På hemresan har vi 5kg till var att fylla. Väl framme visare sig ägaren vara en underbart hjälpsam man och ser ut som något ur en 70-talsfilm. Han har inga invändningar mot att vi lämnar våra storryggor där i en vecka, so far so good. Vi åker till MBK, det enorma köpcentret, för att shoppa nu när vi vet att väskorna och det inhandlade är i tryggt statiskt förvar tills vi kommer tillbaka till Bangkok från Koh Chang. 8 timmar och tusentals baht senare känner vi oss färdigshoppade, och har nääästan sett hela MBK. Vi är båda överrens om att vi behöver en dag till här när vi är i Bangkok innan avresa.
När bussen från Bangkoks norra busstation, som ägaren utan att vi bett honom kollat upp tiderna till, närmar sig Trat därifrån man tar färjan så spöregnar och stormar det. Vi överväger att åka tillbaka till Bangkok, men minuter senare är det över, som om det aldrig hänt. Så fortsätter vädret. Då och då kommer blixtar och spöregn och uppgivenheten över Project Last Days of Sun gör entre้. Sen, är det som bortblåst och himlen blir blå, och solen skiner. Förbryllade går vi runt med våra små strandlivspackade väskor och hittar boende på White Sand Beach för 300 baht här också. Stranden och vägen med diverse resorts är kusligt öde. Det blir mer påtagligt när det har förutsättningen för att husera tjugo gånger fler människor än som faktiskt är här. När vi vaknar idag spöregnar det och jag tänker, denna dag ska sovas bort. En timme senare strålar solen och vi plaskar och struntar i att smörja in oss - vi vill ju ha maximal mängd sol. Fyra timmar senare börjar vi bli röda. Sex timmar senare läser vi varsin bok på stranden. Sarah läser John Steinbecks The Pearl och jag läser First they killed my father, en kambodjansk kvinnas självbiografi om hennes familjs liv under Röda khmerernas herravälde. När jag kommer till då kriget har nått sitt slut, finns det bilder på hennes överlevande syskons familjer många år senare, och jag börjar gråta utan att jag förstår varför. Sarah som tycker jag kan vara en kall jävel, försöker se tröstande ut, men glädjen över min reaktion läcker igenom.
Våra sista dagar kommer spenderas slappandes på strand, och sen åker vi tillbaka till Bangkok för hemresan till Svea. Koh Chang har en enorm grönska, väldiga kullar och i första hand utgörs ön av dyra resorts, men även ewokliknande budgetboenden. Stranden är öde, vågorna är vänliga, och palmer växer friskt. Kamerasladden förblev i Bangkok, bilder utgår därför, men vi botgör retroaktivt senare!
Alexander
Fjädrade fjädrar
businessdictionary.com lär mig att ex-works innebär att säljaren ställer godset till köparens förfogande på säljarens mark eller område som fabrik, lager etc. Denna term innebär minimum ansvar för säljaren och köparen får stå för alla kostnader och risker när det gäller att ta varan från säljarens område. Skillnaden på gross och net weight är gross är inklusive paketering och nettovikten är själva varan. Enbart paketeringens vikt heter tare. CNee står för consignee; mottagaren.
Under hela resan med start i Peking har vi sett unga som gamla, men flest gamla faktiskt, som sparkar en fjäderboll till varandra. Som om en hackensack och badmintonboll fått ett färgglatt barn. Vilken utmärkt strand- och parkaktivitet!, tänker jag i Peking och släpper det. I Saigon köper vi ett par och de är härligt lättstyrda, och inte alls dyra. I Hoi An kommer tankarna kring dessa kära barn med många namn. Jianzi, Cau da, Shuttlecock. Take your pick. Tillverkaren till de vi köpt kontaktas, kostnadsförslag fås, förhandlingar påbörjas. Matten dammas av och volymen på sändningen räknas ut. Logistikföretag eftersöks, fraktalternativen vägs mot varandra. Råd efterfrågas från erfarna vänner. Idag har handpenningen på en större mängd betalats, och om en dryg månad är de i Göteborg. Perfekt, så de inte krockar med boken som hinner blir klar innan de kommer. Nu ska hemsida byggas, och svenskt namn bestämmas. Årets sommarfluga är här! Sprid det goda ordet.
Alexander
Dag 78: Sittin' on a boat in the bay
Kan inte njuta av sista stranddagen i Hoi An, blir rastlös och gör beräkningar på asiens befjädrade leksaker istället. Bussar från Hoi An till Hué med en ny fullmatad väska med skräddarsytt. Bilden att staden ska vara i klass med charmig italiensk bergsstad krossas genast. Nattbussar till Hanoi dagen efter, men hinner träna på svettigt mansgym inrett med Arnold och Bruce Lee-bilder först. Kollar mailen på mobilen, får svar, skickar fler frågor. Gatorna är smala, och kaotiska. Vi blir tagna till fel hotell. Det är inget fel på stället de tar oss till, men vi flyttar av princip. Kollar runt, hamnar i ett skjul på ett tak bredvid varmvattenberedaren och tvättmaskinen. Det är billigt och bra. Mopedförarna är inte uppmärksamma, tittar åt sidan mitt i korsningar. Fruktar för våra liv flera gånger. Finns inga riktmärken, skulle behöva en kompass. Gatorna byter namn tre gånger. Ser Star Trek, tycker den funkar men skurken är ogenomtänkt och dåligt skriven. Hans planet var ju bara förstörd i en kvart ur hans perspektiv. Vill ha McCoys frisyr. Har fortfarande träningsvärk. Åker till Halong Bay. Får inte den utlovade båten, men gillar läget. Fantastiskt god mat i stora mängder. Resten är britter, förutom Babette som är holländsk poliskvinna som vinner i armhävningstävling mot kille i besättningen. Vi kajakar och går i turistig grotta som inte imponerar. Båten vill ha $15 av dem som har med sig egna flaskor och ölen är dyr. Köper öl av kvinna i roddbåt och flyter från livbojar i vattnet medan vi dricker. Efter middagen är det karaoke. Vi smygdricker rödvinsflaska på rummet, sedan ger jag dem deras livs bästa framträdande av Roxanne, och sedan Unbreak My Heart. Ögon tåras. Har fortfarande träningsverk. Vi sover till sjöss, en härlig känsla.
Flyttar till ännu billigare rum på ett annat tak bredvid en annan tvättmaskin och varmvattenberedare. Äter middag med flashpackers, en skotte vi inte kan dekoda, australienska David som klippt Fat Pizza, och en labil fijian. Det bor en ung kille i en bankomat, vet inte hur jag ska hantera situationen. Väljer att skydda pengarna istället för att inta en mer human inställning. Dricker öl som inte är svag för en gångs skull. Berusat vinglar vi oss hem. Börjar uppskatta Hanois kaos, men har inga problem med att åka vidare. Ubudklockan låter ibland och går inte rätt. Har börjat uppskatta armbandsur. Kollar på Raketaklockor men mannen i affären vägrar pruta. Går där ifrån besviken och utan sovjetiskt ur på arm. Presentshoppar lite till. Förhandlar klart med sparkfjäderföretaget och betalar handpenning. Lånar våg på hotellet och väger våra väskor. Fler plagg sållas bort. Väskorna består nästan bara av presenter till andra och oss själva nu. Vi kan kanske klara viktbegränsningarna till Bangkok imorgon trots allt. Vi är sushisugna men vet att en sista Pho och ett dussin Bia Hoi skulle vara det rätta draget. Nio nätter kvar nu. Tre manader var ett bra val. Rastlosheten ar pa topp och alla utmaningar hemma kanns som en baggis. 
Alexander
Dag 71: Niotusen ord.
My Life As King
My Life As Mermaid
Mussel och rissoppa pa stranden, 4,5 SEK
Nar solen borjar ga ner dukar tiotals serveringar fram bord och mattor pa stranden.
Dag 68: Mina drömmars asien!
06.00 går vi av nattbussen i soliga Hoi An och när sover folk egentligen för av antalet människor på gatorna så skulle klockan lika gärna kunna vara eftermiddag. Vi tar in på Phuoc An för hela 96 kronor natten, men då ingår frukostbuffe, cyklar, Internet, och AC på rummet. Och ett fullmatat kylskåp med låga priser på öl och vatten. Och ett stort badkar. Och trätak. Hoi An lever hittills upp till ryktet om att ha några av de mest prisvärda rummen i Sydostasien. 
Snetakboende for 3000 svenska i manaden, man kunde hitta det har hemma.. 
Takterass
Incheckade hoppar vi på våra lånecyklar och cyklar de fem kilometrarna på landsvägen till en av stadens stränder. Den är lång, folktom, med gratis bambuparasoler. Vi är så berusade av att få smekas av solen igen, Apollo bemöter oss med sån givmildhet, att vi inte tänker på att smörja in oss.
På eftermiddagen går vi med röda näsor och onda axlar för att utforska staden och kolla liiite på skräddare, men är bestämda om att inte göra något förhastat. Man går ju inte hem med första som raggar på en, liksom. Vi har bilder på designerplagg på minnespinne. Sarah vill göra jacka och jag gillar tanken av en till kostym men tusen kronor vill jag inte lägga på en till. Strax under tusen kostade den i Saigon. På väg mot centrum cyklar en kvinna bredvid oss och börjar småprata. Vi svarar artigt på hennes frågor. När hon ber oss komma till hennes skrädderi säger vi, varför inte. Vi ska ju ändå inte köpa något. Efter minst två timmar, och många övervägda material senare har Sarah beställt sig en sommarjacka och jag en skjorta. Vi lämnar affären förbryllade över hur vi kunde köpa något från första bästa. Ett tvåsiffrigt antal steg senare går vi in i en skoaffär, och jag finner mig själv beställa skräddarsydda bruna skinnsneakers med vita ränder. Dagen efter ska de vara klara säger det, och vi som nyss inte visste att man kunde skräddarsy skor på det här viset är paffa. Sarah beställer kort därefter vad jag kallar och förkastar som gladiatorsandaler.
Det är först nu vi faktiskt ser staden Hoi An. Låga gamla byggnader med franskinspirerad arkitektur, breda gågator vimlandes av skräddare, en flodkant kantad av kaféer, och färgglada rislampor som hänger på balkonger och från tak. Det här är så som jag föreställt mig asien innan vi åkte hit! Vietnam och framförallt Hoi An är i brist på bättre ord klassigare än resten av kontinenten jag sett. Gott, underbart, smörrostat kaffe som med glädje avnjutes svart som natten, fyllda baguetter som säljs på varje hörn, franskvietnamesisk arkitektur, mat med italienska och franska influenser, en frodande skräddarkultur, och mer fasta, rimliga priser, och vi tror att det är okej att spola ner papper i toaletten, för de placerar papperskorgarna på andra sidan badrummen. De klär sig finare, och vid flera tillfällen har jag överraskats av att se snygga vietnameser. Detta är något de andra länderna inte alls bjudit på, och jag finner mig själv undrandes om de kan vara blandraser och om amerikanska soldater haft ett finger med i spelet.
Fullmånefesten inträffar på vår andra kväll. Motorfordon stängs ute ur stadens gamla kärna. Gondoler och färgglada pappersblommor med levande ljus åker längs ån, och vi likaså. Efter gondolfärden intas hotpot med färsk seafood, och vi slår Bia Hoirekord.
"Ja, jag ar sjukt lyckligt lottad" (Se ovan för varför)
Nu är det dag tre, och vi har såklart beställt mer kläder. Strandliv varvas med god mat varvas med fittings. Vi har köpt flygbiljett till Hanoi-Bangkok om elva dagar och på den tiden ska vi bli klara med Hoi An, svänga förbi kulturella Hué och huvudstaden Hanoi. Sedan åker vi till någon ö nära Bangkok (förslag välkomnas!) för avslutande öliv innan vi flyger hem den tjugoåttonde - om inte ens tre veckor, gaah!
Alexander
Dag 65: Muddy Waters.
Burt är soundtracket när regndropparna faller i Saigon. De får oss att uppskatta smaker, människor, upplevelser lite mindre. Det är inget vi är stolta över, men så var det. Intensiva solstrålar som får oss svetta litervis, och gör allt utom minimal klädsel möjlig är avgörande för vår trivsel. Vad är vitsen att gå runt och göra saker om vi kommer bli blöta, tänker vi. Trots att det är flera gånger mer behagligt än regn hemma. För det är ju åtminstonde varmt i luften. Sarah ogillar läget av en annan anledning. Regnet gör något med håret som jag inte förstår. Hår plus vatten är lika med något dåligt. Regn har omgivit oss med ökad grad sedan Phnom Penh, närmare tio dagar sammanlagt.
Mui Ne, en strandort ett par hundra kilometer norrut, ryktas ha ett mikroklimat. Något med sanddynor håller regn borta. Fortast möjligt beger vi oss dit för att mötas av mer regn. Orten består av ett till synes oändligt antal strandhotell, en lerväg, och två hyfsat billiga restauranger. Lervägen blir kort efter ankomst en två decimeter djup lersoppa.
Desperationen växer i oss, oron över att komma hem bleka når nya höjder. Rekordsolbränna vid hemkomst ärlikamed kvitto på bra resa, blekhet är att ha misslyckats. Vi har inte kommit på reglerna, men så ser de ut. Jag vet att det finns något intressant här värt att utforska. Jag vet att solbränna länge var något som ansågs lågklass för det betydde att man arbetade på fält, och att blekhet - och gärna en rund mage - var tecken på välfärd. Jag vet att Coco Chanel tillskrivs äran för att göra solbränna inne och till något värt att eftersträva och jag vet att Audrey Tautou spelar Coco Chanel i den kommande filmen om Cocos liv. Fast mer än så vet jag inte. Förutom att allt faktiskt är bättre med solbränna, och att när vi sitter på bussen till Nha Trang, landets andra strandort ett par hundra kilometer längre upp på östkusten, så ser vi på vår bleknande hy med samma fasa som Marty McFly i Tillbaka till framtiden nar han borjar forsvinna eftersom det ser ut som hans foraldrar inte kommer bli ihop.
När bussen anländer till Nha Trang insisterar den att först ta oss till ett hotell de rekommenderar, sen tar de oss vart vi vill om vi inte gillar läget. Vi gillar läget, hotellet är det vi tänkt leta upp på egen hand. Det har fått varma lovord i Lonely Planet. För $8 får vi ett dubbelrum, och tillgång till en flådig takterass. Det finns wifi i byggnaden. Jag ser till att vi får rummet rakt ovanför receptionen för maximal styrka, och gud sade låt det vara nedladdning. De osedda av Heroes, HIMYM, 30 Rock, Better Off Ted, South Park, The Office, och Parks and Recreation flyger ner ur luften och in i Milky. Milky är vad vi kallar vår vita resedator. 
Vädret är inte mycket bättre här. Vi fördriver tid med TV-serier och ett underbart besök till det lokala lerbadet. För 50 svenska var (priset har dubblats på två år, hur kommer det se ut om två år till?) får vi peelande återfuktande lerbad, ångande mineralvattendusch och varmvattenpool. Ett bättre sätt att spendera en grå dag känner jag inte till.
Nästa morgon lämnar vi hotellet och möts av så mycket ljus att vi inte kan öppna ögonen mer än en nyfödd valp kan. Kisande hoppar vi av glädje och efter en snabb inspektion av den oinspirerande stranden lägger vi oss på taket och läser böcker med svett som rinner ur varenda por medan vi väntar på att ta nattbussen till Hoi An, skräddarstaden alla lovordar.
Recept för lyckad nattbussfärd i länder utan flerfiliga, asfalterade vägar:
- 1 stor flaska vatten (drick försiktigt, det finns självklart ingen toalett på bussen)
- 1 fulladdad resedator fullproppad med film och/eller serier med 5 timmar batteritid (går att byta ut mot 1 fulladdad iPod)
- 1-2 sömntabletter som alla apotek kastar efter dig
Presto! Du är framme och utvilad before you know it.
För 24 kronor extra får du en liggplats. Detta är ett alternativ som kan vara överraskande att få presenterat för en, men är något som är värt att överväga.
Alexander
Dag 59: Soutien.
Alex vill tillägga att Soutien betyder behå på grekiska.
Efter lunch är vi så badsugna att vi överger nöjesparken för vattenparken (som ligger i nöjesparken). 40 D i inträde. Ett enormt Jesusansikte står i centrum, med långa armar övertäckta med diverse sjödjur. Man tar en luftmadrass/matta/badring, går upp några trappor och väljer höger eller vänster Jesusarm som man åker ned för. Det går skitsnabbt och vi är inte långt ifrån att välta flera gånger. Alla vietnameser badar med kläder på (särskilt kvinnorna). Det är jag och småtjejerna i bikini. Trevligt.
På kvällen upptäcker vi att det fattas en miljon Dong från rummet, vilket är ca 500 SEK. Vi letar överallt, frågar kvinnan i receptionen, men pengarna syns inte till. Nåväl. Det är väl förhoppningsvis någon som får nytta av pengarna iaf. Vi köper en öppen busbiljett; från Saigon till Hanoi med fyra andra stopp på vägen. Mu Nei, Nha Trang, Hoi An, Hué, och sist Hanoi. Biljetten kostar 240 svenska och känns helt okej för att färdas genom det hela avlånga landet i 50 kilometer i timmen.
Sarah
Men at Work.
Dag 58: Chillaxing.
Den kvällen hämtar vi min skräddarsydda kostym.. Sean träffar vi verkligen rätt när vi går längs Bui Vien, vår gata, och letar efter ett billigt hak. Maten är billig, portionerna stora och två bosatta expats pratar högljutt om monitorer och teknik. Jag känner mig tvungen att lägga mig i, för LED-teknologi går visst att använda till att lysa upp monitorer större än 12 tum, även fast amerikanske Ben, som har förmågan att få det att låta som han har något att säga även när han inte har det, påstår motsatsen. Hans samtalspartner är australiensiske Damien. Båda har varit i Vietnam med omnejd i tio månader. Ben bor här med sin fru Emily och de är båda engelskalärare. Ben jobbar inte så mycket och raggar mest upp turister att hänga med och visa runt staden. Sarah tycker att han har en DiCaprio-vibb och jag är benägen att hålla med.
Ben och Damien är underbart motsatta. Flera gånger kommer de ena med ett övertygande uttalande, som den andra sedan säger, "Um, no". och kontrar med ett lika övertygande uttalande om motsatsen. Vi ansluter oss till deras bord. Ben säger att det är rättvist att vi utlänningar får betala mer för saker eftersom vad vi har råd att göra det, "foreigners tax". Även rika vietnameser får betala mer, och de klär ner sig när de shoppar för att få bättre priser. Rasism, det är vad det är, kontrar jag. Och vad fasen vet någon som träffar mig om min ekonomi? Att bli dömd efter ens hudfärg, är inte okej. Damien samtycker. Han ber folk dra åt helvete varje gång han förväntas betala något mer än lokalbefolkningen. "That's the way to do it, that's the way they'll learn." Damien tycker att vietnamersernas girighet förstör landet, som med hans kompis lägenhetshus. De boende betalade $300 för sina lägenheter, men en ägare hyr ut till en utlänning för $1500. Ägarna till de andra lägenheterna tänker "Det vill vi också få!" och utannonserar deras lägenheter för det priset, utan att vara villiga att kompromissa. Resultatet blev ett hus med många tomma lägenheter. Vi går upp en våning på Lam Cafe där vi sitter och Damien pekar ut ett flådigt nybyggt hus. Förutom att lägenheterna där var opraktiska, som en etta på 93 kvadrat med två toaletter, så ville ägaren ha alldeles för mycket för lägenheterna. En lampa är tänd i hela huset. Resten av lägenheterna var tomma. Tidigare på dagen upplevde vi något liknande. Överallt kostar en stor vatten 5000 dong, två och en halv svenska, och vi går för att köpa av en kvinna bredvid där vi köpt förut för 5000, och hon vill ha 10000. Jag säger, att överallt finns de för fem. Då kommer hennes make fram ur bakgrunden och sliter flaskan ur min hand och gormar om att "gå någon annanstans då!", varpå kvinnan slår på hans handled, suckar åt honom, och säger okej till de 5000.
Efter flera befängt billiga rom och lemonad-cocktails och löften om att ses nästa dag lämnar Ben oss, och Sarah, Damien och jag går för att ta del av det lokala fenomenet Bia Hoy. Färsköl, jäst i en vecka, som kommer i plastdunk och kostar 5 kronor litern. Svag i smak men inte i styrka gillar vi läget när en asiatisk kille kommer upp tll mig och säger "Alex?". Min första reaktion är, "What's your angle, son?", men sen tänds en lampa. "Steve!", från Shanghai. Denna fantastiska slump firas med mer öl. När vi får reda på att Damien varit i Vietnam och Asien i tio månader men inte tjänat en endaste dong under tiden undrar jag hur man lyckas med en sådan sak. Han är författare, och blygsam, för hans publicerade roman gavs ut under pseudonym. Steve gick på Harvard, men har sedan sin examen satsat på sin musik och att upptäcka asien. Han vill inte tillbaka till USA, och formulerar det vackert och enkelt, "Asia is cheaper and more fun."
Nästa dag är helgdagen och staden är spöklikt tyst. Vi, Ben och Emily, och Steve åker till en stor park där vi badar i pool som ett billigt strandlivsubstitut med mängder av vietnameser som är kul att speja på, och sen ser vi den läckta Wolverine på det ambitiösa filmcafét på vår gata. De ofärdiga specialeffekterna stör inte från upplevelsen. Motsatsen faktiskt, då det istället ger en ökad respekt och förståelse för processen som är att göra en effektung film.
Alexander
Dag 54: 'Nam, man.
Planen är, åk till undersköna ön Phu Quoc i södra Vietnam via Chau Doc.
Längs den mäktiga Mekongfloden gör vi och tyske Dominik entré in i Vietnam på en båt i det minsta laget. Den går långsamt, och spöregn kommer och går. Regnsäsongen har börjat. Vi fördriver tiden med Texas Hold 'Em och bokläsning. Efter åtta timmar är vi i Chau Doc, och förutom att de kan sämre engelska och istället för tuktuks är det cykeltaxi för en person som gäller. 
Det regnar när vi kommer fram, och vi är oroliga för att vädret kommer svika oss på Phu Quoc. Istället hoppar vi direkt på en minibuss till Ho Chi Minh City, eller Saigon som den kallas av alla som inte jobbar för staden. Bussen kryllar av minikackerlackor men vi är för möra av båtfärden för att bry oss, och den körs av en oerhört osympatisk man. Bussen ska ta oss till Distrikt 1, stadens backpackercentrum där det finns rikligt med boende. Men nej, bussen stannar någonstans, och han skriker åt alla att lämna bussen. Jag frågar om det här är distrikt 1. Nejnej, svarar han. Men vi har betalat erat företag för att åka dit. Klockan är efter elva på kvällen, vänligen ta oss dit vi betalat för att åka. Nejnej, svarar han och åker iväg.
Resultatet blir vårat första möte med stadens moppekultur. På varsin moppe åker vi på de upplysta gatorna, och de kör som om trafikregler inte är något de vet något om. I korsningar tutar de och kör på utan att titta och se vad som kommer från sidorna, förväntandes att utrymme kommer göras för dem. Föreställ dig en stad med sex miljoner invånare, och byt ut alla bilar du tänker dig kommer finnas där mot moppar som sicksackar fram. Men efter ett slag så börjar skönheten i det träda fram, det är likt en symfoni, eller en ström, som rör sig framåt och när människor ger sig ut i trafiken så anpassar sig strömmen. Som en levande varelse. Ja, så är det. Trafiken är som en tänkande, levande varelse.
Distrikt 1 bjuder på lika delar prostituerade, inkastare, gräsförsäljare och piratkopierade Lonely Planet-böcker. För tio dollar bor vi på ett mindre gästhus med det fräschaste rummet på resan, utöver Le Tour i Shanghai, komplett med en väggbild av en paradisstrand som hånar vårat Phu Quocmisslyckande. Kvinnan som äger stället bjuder på fritt internet och den sötaste lilla flickan du kan tänka dig. De har två chihuahor som hemma kostar 17 000 kronor styck, men här fås de för $300. 
Stadens restauranger och marknader slukar oss hela. Vietnam har härliga franska inslag i utbudet, men erbjuder också till större utsträckning indisk mat än våra tidigare resmål. Landet har inte heller samma prutarkultur, utan här säger de ett (oftast) rimligt pris som man godtar, eller inte. De säljer hellre inte till dig än att gå med på ett lägre pris än de tänkt sig. Det känns ovant, men prislappar att slippa förhandlingsdansen som varit tvunget vid varje köp, välkomnas. Skålarna jag kämpade för att få ner till $3 stycket i Siem Reap gick här att få för $1,5 utan att pruta ett endaste dugg... Det är väldigt lätt att äta sig mätt på god mat för en tia, och landets utsökta kaffe inköps för inte mer än 5 kronor.
Efter vår första dag har vi båda flera påsar, men inga kontanter kvar. Skräddare har besökts, och i skrivande stund sys min kostym upp. Imorgon får vi se resultatet, och efter rapporter om blandade resultat är det med stor spänning morgondagen inväntas. Sedan efter vi hämtat den vill vi vidare till Nha Trang, ett strandparadis på västkusten, som vi hoppas inte har samma återkommande regnskurar. Men nej. Det är holiday. De firar sin indepedence, eller liberation, eller något annat, imorgon. Landet stänger ner, såklart. Hela landet flockas till Nha Trang, såklart. Bussarna dit är i de flesta fall fulla och undantagen går dagen efter själva helgdagen, alltså den trettionde, kostar mellan det dubbla och tredubbla, såklart. Nästintill varenda rum i Nha Trang är bokat, såklart. De som finns kvar kostar såklart dubbelt så mycket som vanligt. Men vi pallar inte mer stad nu. Vi behöver strand, lugn och vatten. Även om det innebär att vi till en början måste dela stranden med halva Vietnams befolkning. Tills dess äter vi fantastiskt gott och kollar på häftiga byggnader.
På tal om mat. Jag har gått ner i snitt ett kilo i veckan sedan vi kom hit. Jag har inte velat tro det, men idag har jag vägt mig på tre olika apotek. Minskningen ligger på åtta kilo nu. Jag väger alltså 71. Misstänker en fripassagerare i min mage, men vad som oroar mig ännu mer är att jag tänker, "Tjaa, om den trivs kan den väl få stanna. Det är ju inte kris än."
Alexander
Dag 51: Amok!
Runt halv åtta hämtar en tuk-tuk upp oss samt andra turistas på vägen. Vi börjar på en marknad där läraren förklarar vad de flesta frukter, grönsaker och kryddor heter och används till. Marknaden är öppen varje morgon och det är vanligt att kambodjanerna och asiater för den delen storhandlar färska varor varje dag, brist på ordentliga kylskåp är en anledning, kostnadsfrågan en annan. Guiden handlar alla ingredienserna till maten vi ska laga, sedan åker vi till takterassen som är dagens scen. Här lär vi oss laga sötsur sås från scratch, vårrullar, och Kambodjas nationalrätt Amok.
Vi gillar de andra på kursen förvånansvärt mycket. Brittiska Carol och Sophie är här för att volontärarbeta som engelskalärare. Carol jobbade tidigare rätt högt upp i matkedjan på HSBC, men tröttnade på att leva så nära inpå sin Blackberry. Hon ville göra något annat, och nu jobbar hon på en soptipp och lär barnen som bor där engelska. Det mest fantastiska, berättar hon, är hur man glömmer vart man är när man är med dom. De är så glada och vetgiriga att det skulle kunna vara vilken skola som helst. Kanadensiska Marilyn som jobbat med tullfrågor i många år är på väg neråt på kontinenten efter ett års volontärarbete i Vietnam där hon arbetat med att utveckla infrastrukturen. När man kontrasterar dessa människor mot de militärshortsklädda, fot- och bicepstatuerade festprissarna vi mött på vid varje skede, så är det svårt att inte le stort och förundras över deras berättelser. Marilyn berättar hur de i Vietnam är tafsiga. Män tafsar på män, kvinnor på kvinnor. "They're constantly testing you", säger hon, följt av hur det tagit henne en månad att komma till ro med hennes tid där. Hon understryker att hon aldrig kommer åka dit igen, men poängterar att maten är god och ännu billigare än i Kambodja, men att det är svårare att pruta.
När kursen är slut fyndar Alexander en ny (eller, bättre begagnad) mobil. Ett stycke Nokia E51 med wifi så att vi kan nyttja caféers fria wifi även på platser vi inte vågar bära runt datorn på. Vår sista dag i Phnom Penh blir också vår bästa, men nu ser vi fram emot att resa vidare till strand.
Sarah och Alexander
Dag 50: One more reggae.
Kvällen innan, vår sista i Siem Reap, shoppar vi fantastiskt snygga skålar. Ett köp jag kommer ångra varje gång ryggsäcken ska upp på ryggen resten av resan, men mentalt hi-fiva mig för efter hemresan. Sedan besöker vi Dr. Fish. Hos Dr. Fish stoppar du dina fötter i en bassäng i en halvtimme och låter dess fiskar äta upp din döda hud, och det stimulerar tillkomsten av ny vävnad. Eller nåt. Allt jag vet är att det kändes olikt något annat vi någonsin varit med om, och att de första fem minuterna var olidliga. Man vet inte vart man ska ta vägen, och för att kunna fortsätta behöver du släppa tanken på att det är levande varelser som äter av dig. Tänk på det som ett elektriskt fotbad. Då gick det sig an. Kittlades gjorde det också, utan dess like.
Vår andra dag i Phnom Penh går neråt på hotellets gata, för så nära bor i S-21. Ett ställe där hemska saker hände, under Khmertiden. Precis så mycket vet vi när vi går ditåt. Jag har haft pinsam dålig koll på Kambodjas historia och vad de gått igenom, och när vi kommer fram till byggnaden ser vi att det ju är en gammal mellanstadieskola. Navid Modiri tycker att skolor dödar kreativitet, men det är ingenting mot vad som försegick här på 70-talet. De röda khmererna gjorde sitt intåg i huvudstaden, och ställer till med kommunistisk revolution. De som ansågs vara emot dem skickades till S-21, skolan som byggts om till fängelse och center för tortyr och förhör. I klassrummen bygger de celler på 1,5 kvadratmeter, och i de mer rymliga rummen pågick förhör. I byggnaden bredvid, finns det bilder på alla som de fört hit. Tusentals bilder på sorgsna, slitna män, kvinnor och barn som tvingats posera. Jag får en fixidé om att det minsta jag kan göra, det minsta, är att ägna alla deras ansikten en stund. Min blick börjar beta av rad efter rad av ansikten, men efter ett par hundra är Sarah på gränsen till tårar och vill inte, klarar inte mer. Vi går ut ur byggnaden och har inte många ord som känns viktiga nog att säga i kontrast till vad vi ser. Ställningen där skolbarnen gungat byggdes om till att spänna upp fångar uppochner, tills de svimmar. Då sänkes de ner i stora krukor med smutsigt, illaluktande vatten som blandats med gödsel för att effektivt få dem att återfå medvetandet så att "förhören" kunde fortsätta. Det här är hur det här landet hanterade oliktänkande för trettio år sedan. Det här är vad Kambodja utsattes för i tre år. Det sätter deras smutsiga aktivitetsfattiga huvudstad i perspektiv. Hur paffa vi blev över att landets huvudstad har en biograf, som har en salong, vars senaste visning börjar 18.30, känns mindre viktigt. Hur långt de kommit, hur pass de återbyggt staden, att det inte ens märks vad landet gått igenom, utan att vi bara ibland tänker att de verkar lite efter, är bevis på hur pass de lyckats.
Men hur imponerande deras återhämtande än är, så är Phnom Penh inte mycket till plats att vara på semester på. Luften är smutsig, och aktiviterna är få. Folk åker i regel hit i en-två dagar och ser Killing fields och S-21, sen åker de vidare. Det första vi gör när vi kommer fram är att ansöka om vietnamesiska visum genom vårat hotell, och eftersom det tar tre dagar, så har vi de tre på att göra det bästa av vår vistelse. Visumen kostar $33 styck, bara tre dollar mer än på konsulatet. Vi går runt på måfå, prövar på mat från olika gatustånd och tävlar i hur billigt vi kan leva. Vårat fräscha hotellrum kostar $8, 64 kronor, och en middag på en gaturestaurang kostar en dollar. En stekt dumpling - dumplings! Lika goda som de godaste i Kina! - kostar 2 kronor. En påse med chilidoppar minimusslor, en lokal delikatess, kostar också två kronor. Färska fruktshakes kostar i regel mellan fyra och åtta kronor, och oftast tar vi mango, men idag prövade vi den frukten till vänster på bilden som vi trott var en kaktus, men som smakar lite som kiwi blandat med papaya.
En gång skämmer vi bort oss, på stadens enda grekiska restaurang. Tzatsikisuget som växt under en månadstid stillas, tillsammans med meze, souvlaki i pita och en massiv grekisk sallad.
Avskräckta av Zigenarnas tid och Slumdog Millionaire kan vi inte med oss att ge pengar till barn, rädda att det leder till att de fortsätter utnyttjas av tiggarmaffior. Men något vill vi göra. Vi letar och letar efter något nyttigt, individuellt förpackat snack de kan få. Fullkornskex med pumpasmak. Perfekt. OM INTE DET VAR SÅ ATT JAG VAKNAR VARJE MORGON AV ATT SARAH ÄTIT ETT AV DE ÅTTA PAKETEN. "Men min morgonhunger!", säger hon till sitt försvar efter att i snitt förnekat brottet två gånger. Men jag ser nog allt förpackningarna gömda i botten på soppåsen. "Det du gör är värre än att stjäla godis från ett barn, du stjäl ju nyttiga kex från gatubarn!", men istället för skam får jag fnitter tillbaka. Suck.
På eftermiddagarna har det spöregnat utan dess like, men vi har kabel-TV på rummet så det känns helt okej. Att kambodjanerna har kul och plaskar runt på gatorna gör det inte direkt svårare att tycka om dem, och beundra deras anda. Vi får dåligt samvete när vi nu planerar att redan åka vidare. Vi går ner till lobbyn för att boka båtbiljett längs Mekongfloden till Vietnam, men mitt i ser jag en broschyr för matlagningskurs, Khmerstyle, och jag kan inte med mig att åka riktigt än. Sarah går motvilligt med på att stanna. Senare äter vi middag, en riktigt festmåltid med lamm, anka och en respektingivande stor ölkanna. Med blodsockret på en bättre nivå blir hon också mer inställd på att gå kursen. Vi får ju trots allt äta vad vi lagar, och paradrätter är ju kul att ackumulera.
Alexander
Dag 47: Angkor Wat.
Klockan 06.30 vaknar vi utan larm. Perfekt. Med halvöppna ögon dricker vi gratis snabbkaffe och äter gratis vit baguette med margarin. Runt halv åtta går vi ut på gården till vår anlitade tuk-tuk-förare som ska ta oss till Angkor Wat och de mindre templen i områden runtomkring. Värmen är ökenhet och solen skållar våra kroppar när vi vandrar upp och ned för templens trappor. Bayon (templet med alla ansikten i sten) var klart coolast. Vi tänkte inte skriva så mycket mer, utan låter bilderna tala för sig själva.
Imorgon tar vi bussen till Phnom Penh.
Sarah
Dag 45: City of Ghosts.
Biljetter säljs på andra våningen ur bås, ett per destination och flera bås finns för samma destination då det är olika privata företag som kör rutterna. Klockan är 06.45 när de hittar rätt bås, bebott av en likgiltig ung tjej med kortklippt tantfrisyr som uppenbarligen inte gillar den här distraktionen från hennes messande. Hon förstår inte alls vad dessa upprörda utlänningar vill henne. De ser oroliga ut och de ord hon förstår är "Ranong", "bus" och "Bangkok". När de visar upp biljetten med Newmits Tours logga på, företaget hon jobbar för, så tror hon sig ha situationen klar för sig. De vill åka buss till Ranong! Men de verkar inte vilja åka till Ranong, när hon studerar biljetten så ser hon att de nyss kommit från Ranong. Hon suckar irriterat. Den paranoide mannen gestikulerar, tömmer sin ficka, säger "Wallet, cell phone, Visa-card, ON BUS".
Hon tittar på dem förvirrat och skrattar nervöst. Med ena handen ringer hon ett nummer med en mobiltelefon, och med andra handen ett annat nummer med en andra mobiltelefon. Efter flera missförstånd får mannen tala med bussbolagets ansvariges make, som talar en utsökt engelska med fransk eller israelisk brytning, som säger att sakerna är på väg. De sätter sig och efter en stund viftar biljettförsäljerskan fram dem och ger mannen hans kontokortsetui. Hon vet varken vart de andra sakerna är, eller vad frågan "Where are the other things?" betyder. Mannen med den utsökta brytningen rings upp, och den smått paranoide mannen frågar om han själv kan få dubbelkolla att inget är kvar i bussen. "My friend, your phone is gone. The person that took your wallet took that too. But you get your Visa back which is the important thing, yes? I know, losing your numbers is rough. Now go to MBK and buy a new one.", blir svaret. Vid det här laget är klockan 7. De tar ut nya kontanter, och den smått paranoide mannen övar på sitt nyförvärade tankesätt genom att se på det som att någon med mindre pengar än han själv får en bra månad nu, och att kontanter i upphittade plånböcker är svårt att se som annat än finders keepers.
Halv tio tar den vackra hypokondrikern och den smått paranoide mannen efter taxifärd till Bangkoks nordöstra busstation en fyratimmarsbuss till gränsstaden Aranya Prathet, på vilken de bjuds på den senaste Indiana Jones-filmen dubbad till Thai, och formfranskeskivor med smör och vitt socker på. På bussen träffar de två kralliga irländare som också ska göra detta så kallade Aranya Prathet Pilgrimage. De fyra kommer överrens om att hålla ihop under dagen. De fyra går av bussen, och tar två Tuk tuks mot den Kambodjanska gränsen. Bådas Tuk tuk svänger in på en resebyrå nära gränsen som välkomnar de fyra, och berättar sätten de kan underlätta resan. Här kan vi få våra visums, och boka taxi de 153 kilometer från gränsen till Siem Reap dit alla fyra vill åka. 1200 baht kostar visumen. Den smått paranoide mannens spindelsinne kittlar, och säger, nej, de kostar $20, alltså 800. Nejnej, det är bara om man gör det på ambassaden fem dagar i förväg, förklaras det som om han vore en dum person. Irländarna som har varit på resande fot i över tio månader reagerar inte, och det betryggar den smått paranoide mannen tillräckligt för att lugna sig. De fyra betalar, ger mannen från resebyrån varsitt passfoto, och betalar sedan 600 baht till för taxin från andra sidan gränsen. En ständigt leende man kommer in i samtalet, och ber de fyra att följa med honom.
De går mot gränsen, men först visar den ständigt leende mannen dem till en bankomat. Han förklarar, att Kambodja är ett fattigt land, vars bankomater inte har pengar i, eftersom de rånas varje dag. Därför bör de fyra ta ut så mycket thailändska baht de kommer göra av med, ungefär 5000 var borde räcka, för att växla till sig den lokala valutan på andra sidan gränsen. Spindelsinnet kittlar för alla fyra, som bestämt avböjer. Efter de fyra stämplats ut ur Thailand och går mot Kambodjanska sidan omringas de av tiggande barn och fattigdom, som kontrasteras mot de tio casinon som byggts upp på den kambodjanska sidan, som kambodjaner inte får spela på. Dessa har byggts för thailändare och foreigners.
De fyra förs till en byggnad för ankommande, där flera män insisterar, på gränsen till kräver, att de ska växla alla pengar de har till kambodjanska pengar. Irländarna ger efter, men inte de andra två. De följande tre timmarna spenderar de fyra färdandes 50 kilometer i timmen till Siem Reap. Framme i Siem Reap efter paret har varit på resande fot i 27 timmar tar två Tuk tuks över och säger, "Vi är gratis, och tar er dit ni vill åka. Vi ingår i priset ni har betalat." Alla fyra vill till Red Lodge som de oberoende av varandra har fallit för, då stället erbjuder fritt kaffe, the, frukt, och cyklar. "Javisst, då åker vi!". Utanför Coconut Lodge förklarar Tuk tukföraren invant att ägaren till Red Lodge byggt ett nytt Red Lodge som är dyrt, med pool, och att det här är det första Red Lodge, som nu istället heter Coconut Lodge. Den smått paranoide mannen börjar bubbla, går efter irländarna som redan gått för att checka in, men hittar varken dem eller deras väskor. Han frågar receptionisten vad stället heter, och får Coconut Lodge till svars. Vi vill till Red Lodge, säger den smått paranoide mannen sammanbitet. De är fulla, därför skickade de er hit, berättar receptionisten och innan han sagt färdigt meningen rör sig den berättigat paranoide mannen med bestämda steg tillbaka till sitt fordon och säger, ta oss till Red Lodge, okej? "Det är dyrt där!". "Ta oss dit ändå, vi har kompis som bodde där väldigt nyligen och rekommenderade det", säger den berättigat paranoide mannen för att överrumpla föraren. Det fungerar, och de färdas vidare, om än långsamt, och föraren är noga med att rekommendera andra ställen på vägen.
Utanför Red Lodge så insisterar föraren att vänta, ifall vi vill till ett annat ställe efteråt, medan paret efter många nätter av skjul på Koh Phayam ber receptionen att få se på rum med luftkonditionering.
Rummet och huset med dess mörka trä och marmorgolv älskas, och de går ner för att hämta sina väskor från föraren
.
"Imorgon tar jag med er till tempel!", börjar föraren innan den berättigat paranoide mannen avbryter honom. "Nej, för du ljuger för oss, och det är inte okej." Föraren förklarar skamset med låg röst att han är tvungen att göra så för att få jobba där han gör, och att Red Lodge inte vill betala provision och därför gillar de inte Red Lodge. "Vi förstår varför du gör det, men vi tänker inte åka någonstans med dig", svarar paret som efter tjugoåtta timmars färd minuter senare får lägga sig ner i sitt luftkonditionerade rum innan de duschar av sig resan, och går ut i den charmiga småstaden och äter middag för en dollar var - för det är den valutan Kambodja använder. Deras egen finns inte ens listad på Forex, och det går visst att ta ut pengar ur bankomater.
På vägen hem från middagen och kvällspromenaden i stan går paret förbi en affär med piratade böcker. Ja, piratade. Det syns bara när man tittar noga, att omslagen är utskrivna istället för tryckta. Annars är de kuslikt lika orginalet, och kostar $4 styck.Bokaffären har nog det bästa urvalet jag någonsin sätt, tänker den mätte berättigat paranoide mannen, när han bläddrar bland böcker av Chuck Palahniuk, Harumi Murakami, Jack Kerouac, Nick Hornby, Jonathan Saffran Foer, William S. Burroughs, Bukowski, Aldous Huxley, Hunter S. Thompson, Elizabeth Wurtzel, Bill Bryson, de har till och med Mausböckerna. Och titeln på den där Matt Dillon-filmen han tror utspelar sig i Kambodja med skjortklädda svettiga slitna expats behöver han inte tänka länge på, eftersom varenda DVD-affär skyltar med filmer inspelade i deras land. Tomb Raider. Mortal Kombat. The Killing Fields. City of Ghosts.
(Det här är ett bildfattigt inlägg med mycket text, ta emot dessa apor som ursäkt.
)
Dag 43: Intermezzo.
Nu har halva resan varit. Vi har hunnit med fyra städer i Kina, fem öar och tre städer i Indonesien, och lite Thailand. På Koh Phayam har vi och Hedvig och Tore inte varit helt i synk. De har dekompressat, varvat ner, och njutit av sol, strand, och passivitet. Jag kände mig efter första dagen allt mer rastlös. Kanske en släng av mid-trip crisis. Men deras rycka på axlarna åt aktiviteter och ligga och steka i solen har smittat av sig. Böcker har lästs, och brännan mår bra. Sarahs sår mår bättre men inte bra. Vi ändrar därför på resplanen och åker inte till Koh Lipe efteråt som först tänkt, utan varvar island life med stadsliv och lapar några dagars sol på någon Thailändsk ö på slutet av resan istället innan vi flyger hem från Bangkok. Hennes sår ska hållas torrt, berättar den franska kvinnan som har bageriet. Hennes ord är moderliga i natur och inger Sarah tillit. Mitt från far nedärvda tänk om att havet botar allt, går bort.
Jag har börjat formulera ett första intryck av Thailand. Många thailändare tror att de kan bättre Engelska än de kan. I flera fall har de kunnat lika lite som valfri kines, men de öser på och säger det de vill säga, sen ser de på en som dum när man inte förstår dem. Vi har också träffat flera riktigt plågsamt dumma människor, fler än i de andra länderna sammanlagt på en sjättedel av tiden. I Bangkok köper vi mat på KFC. Den ena menyn ska ha en Coca-Cola, säger jag. Och istället för att fråga vad den andra menyn ska ha, så får vi två Coca-Color. Jag säger, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut en Coca-Cola. Använder samma mugg, och fyller på med en exakt likadan Coca-Cola. Jag upprepar, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut Coca-Colan. Använder samma mugg, och fyller på med Fanta. Bara för att ta ett exempel. Jag föredrar helt klart Indonesien, med deras billigare priser, trevligare folk, och hur frukosten ingick på alla boenden. En likvärdig frukost som man fick gratis där går lätt på 25 svenska kronor här, vilket ju blir Pengar i längden. Det är också svårt att undvika att känna sig som en jäkla klyscha här. En svensk i Thailand. Hu-a.
Koh Phayam har dock varit en positiv upplevelse, över förväntan. Britten Dave och hans affär, Stellas café (med en utmärkt nivå på stämningen som lätt hade kunnat bli för hippieflummig men klarade sig), den alltid glada gamla gumman som vi åt hos mest hela tiden, den andra glada gamla kvinnan som vi bodde hos efter vi flyttade från de dyra otrevliga Israelerna. Robin och hans fru, Everett, tyskarna vi spelade volleyboll med, och barägaren som byggt bong av bamburör.
Robin. Efter allt smicker de slängde åt mitt och Sarahs håll på middagen, så möter vi dem igen på Stellas dagen efter för frukost. Efter vi gått därifrån så kommer Robin efter för att berätta hur han jobbat med kreativa människor på teater i Toronto i fem år, och hur han blivit bra på att skilja på kreativa människor från inkompetenta, och hur jag tillhör den första kategorin och hur jag bör ta tillvara på det. Han säger detta för att han önskar någon hade sagt det till honom när han var ung, så kanske han hade gjort mer än att bli hög hela tiden. Han säger, "skriv dina manus, gör film om det är det du vill göra. Men vad vet jag, jag kanske läst av dig fel och du skriver som en kratta." Jag tackar från botten av mitt hjärta och hoppas han har rätt. Även om han har fel, så förespråkar jag starkt att berätta för de som gör intryck på en att de gjort just det. För det inspirerar att få höra. Så in i helvete. Jag ska bli bättre på det. Och läsa mer av John Ajvide-Lindqvist också. Dagens löfte.
Alexander
Dag 41: Bangkok Dangerous
På Balis flygplats på väg till Bangkok möter vi de tre Aurororna för tredje gången efter att de först visat oss AP Inn, och sedan sprungit in i dem på Giliöarna. De ska också flyga till Bangkok, på samma flyg som oss. En del av mig vill tycka att det är en lustig slump, och en annan lite större del känner sig simpel och förutsägbar, som gör samma sak som alla andra. Men finns det verkligen något skadligt eller konstigt i att man vill till bra platser, ha positiva upplevelser? Att personer tipsar andra personer om bra ställen, så att platser som tillför något till människors liv, besöks av fler, det är väl naturligare än något annat. Varför kan jag inte unna mig själv och andra det privilegiumet?
På Bangkoks flygplats får vi kostnadsfritt 30 dagars visum, fina stämplar i våra pass, och i utbyte fotar de en till något arkiv. Värmen som de luftkonditionerade byggnaderna gömt mular oss när vi lämnar flygplatsens huvudbyggnad. Utanför börjar flera taxichaufförer flirta med oss, och säger "Holiday", "no bus today". En säger 4000 baht, 1000 svenska kronor, för taxi till stan. Jag kan inte hålla mig för skratt och går därifrån. Jag tillfrågar flera därinne om vart man kan köpa flygbussbiljetter men konsensus verkar vara denna "holiday" - som för resans andra gång är faktisk! Vi har anlänt på Thailands nationaldag då landet stängs ner, och alla vattenkrigar. Nationellt vattenkrig.
Tillsammans med den svenska solbrända trion abonnerar vi en minivan till Kao San Road. Bangkok är öde, en spökstad och jag roas hur diametralt motsatt det är mot min bild av staden. Sen ser vi barn plaska på stadsgata. Och äldre barn med större vattenpistoler som sitter på ett lastbilsflak och skjuter ner andra bilar. Och en uppeldad buss, som jag då i stunden tillskriver något studentiost upptåg. Vanen släpper av oss nära Kao San Road, som kan beskrivas som Ladyboy Pride, eller blöt karneval. Aurororna vägrar, skriker på chauffören att de inte tänker bli avsläppta här, att de betalat alldeles för mycket för att inte bli skjutsade till andra sidan gatan! Thailändare och västerlänningar använder slangar, hinkar, vattenpistoler, och vattenautomatvapen till att blöta ner varandra, och sedan kladda ner med lerig färg. En situation som under nästan alla andra omständigheter hade varit fantastiskt underhållande blir istället med ryggsäckar på rygg och personer att träffa enerverande. "Okej Sarah, du tittar på alla ställen på högra sidan gatan, jag tar de på vänster", skriker jag innan vi ger oss ut på slagfältet. Att vi alltid färdas med väskornas regnskydd på, lönar sig för första gången. Aurororna sätter på sig ponchos, velar, kläcker teorier om att ingen kommer skjuta på dom om de ser arga ut, och fortsätter framåt. "I hate you!!!" hörs när första vattenstrålen träffar, "Fuck you!!" den andra, tredje, och fjärde gången. Vi tar skydd på trottoaren och de säger att de inte kan fortsätta. Vi vinkar av dem och rör oss framåt. Någonstans på den här gatan sitter Hedvig och väntar.
Hedvig och Tore kan inte vara på den här gatan, konstaterar vi genomblöta vid gatans slut. Ser en "Internet"-skylt och mycket väl har vi fått mail. De har också blivit chockade och blöta, och skriver en vägbeskrivning dit de sitter. Man ska hitta ett McDonalds, Coca-Colaskyltar, och tempel, det ska svängas höger, vänster, höger igen. Där väntar de tills halvsju. Sen åker en buss till södra busscentralen, där nattbussen de köpt biljetter till åker 21. Har de köpt till oss också? Det berättar inte mailet. En skattjakt! Alla audiovisuella störningsmoment gör det för svårt att skattjakta märker vi dock snart. Vi hittar en taxi, Sarah säger "South bus terminal? Taxameter." Mannen nickar medhållande. När vi satt oss börjar han prata väldigt mycket och snabb thailändska med oss. Frågar vart vi ska, vi säger South Bus Terminal, han förstår inte vad vi menar. Ger oss en karta, ber oss peka ut. Jag hittar det på kartan, han nickar, börjar köra. Efter 50 meter stannar han, och går ur bilen. Fem minuter senare kommer han tillbaka med ett halvt dussin blöta leriga tonåringar som alla pratar på thailändska med mig samtidigt. Jag ser antagligen förskräckt ut, och frågar vad de vill mig. "Where you go?" frågar någon till slut. Jag pekar på kartan igen, de berättar för mannen, och nu äntligen är vi på väg, det måste vi väl vara. Fryser gör vi också, genomblöta i den kraftigt luftkonditionerade bilen. Taxiresan på 8km blir 3 mil. Först tror vi han kör omvägar för att blåsa oss, men så är inte fallet. Mannen måste vara smått efterbliven, det finns ingen annan förklaring.
På södra busstationen skickar vi ett mail till Hedvig som vi hoppas hon kommer läsa antingen innan hon åker från resebyrån eller så fort de kommer till busstationen. Vi beskriver vart vi kommer sitta, och sätter oss där och äter. Jag patrullerar stationen i jakt på dem tre gånger de kommande två timmarna och sensmoralen är, mobiltelefonen har förbättrat våra liv. Efter två timmar läser vi Hedvigs mail igen, och det framgår fortfarande inte om hon köpt biljetter till oss också. Men hur som helst så kan vi inte hitta dom. Uppgivet köper vi av misstag förstaklassbiljetter till en nattbuss som åker 20.30 och kostar 420 baht. Vi skriver ett sista mail till Hedvig där vi frågar hon de köpt biljetter till oss också och berättar om bussbiljetterna vi köpt, sen går vi ner till avgångshallen där man måste uppvisa biljetter för att komma in. Där nere letar jag efter vår buss, när jag hör ljudet av sma fötter som rör sig snabbt. Vänder mig om och Hedvig kramhänger runt Sarahs hals.
De har väntat på oss här nere, och har köpt biljetter till oss. För 600 baht styck. Som de väntat med på en plats dit man inte får komma in utan biljetter. Jag försöker lämna tillbaka de biljetter vi köpt, men utan framgång, och Hedvig lyckas inte återköpa två av deras fyra biljetter heller. Självklart åker vi hellre med dem och slänger våra billigare förstaklassbiljetter, och sen bär det av till Ranong.
En natt av härligt småprat och obekväm sömn senare kommer vi 06:00 fram till Ranong, en stad med 25 000 invånare. Shit, hur ska det här gå, hur ska vi ta oss till hamnen vi den här tiden, tänker jag, i onödan såklart, eftersom den halvmörka parkeringsplatsen kryllar av villiga chaufförer. Den lilla båthamnen stinker av toalett, lera och fisk. Jag ser att man från denna hamn kan åka till Koh Chang och Koh Payam. Koh Payam känner jag igen, det tipsade ju en tysk om vår första kväll på Bali, lovordade hur öde och fina stränder ön har! De andra är på att åka dit, och vi ändrar vår plan. Färjan går 09.30 och tills dess håller vi andan, spelar kort, och äter billig mat av en härligt stor kvinna. På båten träffar jag Everett, en underbar amerikansk man, men mer om honom senare.
Koh Phayam har listerinefärgat vatten och solbrända stränder. Vi åker till västra sidan av ön till en trekilometersstrand där vi kan avnjuta solnedgången varje kväll. Vi checkar in på det av israeler ägda Bamboo Bungalows. Deras bungalows är inget att hänga i granen men enkla med strandutsikt och har ordentliga myggnät. Vi tar en för 450 baht, Hedvig och Tore nöjer sig med en i gläntan för 250. En krona är 4 baht och priserna ligger på en fjärdedel av svenska. Vi badar i vågorna och ligger på stranden, solar och skrattar, ser en så vacker solnedgång, och detta känns som början på en bra vistelse. Nästa dag är väldigt lik och flyter förbi skrämmande snabbt. Kvällsmat äter vi på vegetarisk restaurang, cafe och bageri som höll hög standard, och drivs av den franska dreadsiga Stella. Vi träffar kanadensaren Robin och hans pakistanska fru, som bor i Bangkok och säljer industriella datorer, och ogillar Bangkok. Hans fru berättar olika kackerlackshistorier och ryser till varje gång, och Tore förstår inte vad folk har emot insekter och varför vi inte anstränger oss för att komma förbi fobin. Robin förklarar sedan kortfattat vad som pågår i Bangkok. "De är nya på det här med demokrati", berättar han. Ungefär hälften av folket gillade inte han som blev premiärminister i förra valet, och istället för att tycka, så kan det gå, när den som flest vill ha vinner, så avsatte de honom genom militärkupp. Och nu bråkar de röda och gula om makt. Hans fru kallar Sarah väldigt vacker, vilket hon senare berättar har lättare att ta till sig än om en kille skulle sagt samma sak, och Robin kallar mig avslappnad men väldans intelligent, och frågar om jag läser medicin. Vi skrattar åt tanken, och säger nej, jag försöker vara manusförfattare.
'Alexander
Dagens outfits.
Linne: Systers gratislinne från tidningen Glamour.
Byxor: Thailand årgång 2006, ca 25 kr.
Armband: Vitt med stenar, Gili Trawangan, 7, 50 kr.
Smink: Svett från 4 timmars cykeltur.
Linne: Bintang, Ubud, 30 kr och en dags letande.
Shorts: Ubud, 33 kr.
Skor: Havaianas, present från Brasilien
Accessoar: Öl, Bintang, 15 kr.
Ps. Alex är inte brunare i verkligheten, Sarah står i annat ljus. Ds.
Dag 38: Ubud.
Det som inte var lika kul var att färjan från Lombok till Bali var 4 timmar försenad pga lokala val i Indonesien. Båtarbetarna ville rösta helt enkelt. Så där satt vi, ett stort antal turister, vid hamnen och försökte hålla oss i skuggan. Inbillning eller inte, det kändes som den varmaste dagen på resan hittills. När färjan äntligen kom var det bara att genomlida den i 4 timmar, försöka att inte bli kissnödig (värsta toan ever) och att inte tänka på mat. På kvällen när vi kommer fram till Ubud unnar vi oss ett finare boende, en egen stuga på en stor tomt av stugor byggda i en slutning enorm grönska, varmvattendusch och en sån där väldans kolonial säng med fyra pelare och omslukande myggnät.
Vi är fortfarande i Ubud nu, på verandan till vårat vackra och billiga rum nästintill ett risfält som en anställd på det fina stället tipsade oss om. För 100 000 IDR, 75 svenska, 37,5 var, frukost ingår.
Kolla in detaljerna!
Det verkar vara en grej typisk för Indonesien att frukost ska ingå, och vi kommer sakna det när vi reser vidare. Vilket är, imorgon! Thailand nästa, för att möta upp vår kompis Hedvig och hennes kille Tore som ska solsemestra sista veckan av deras huvudsaklingen Indonesienresa.
Ubud är en charmig bergsstad med mycket omringande grönska och ruiner, och väldigt bra shopping om man gillar hantverk av olika slag. Det finns konst överallt, gallerier och affärer som säljer både indonesisk och internationell konst. Detta shoppingparadis är väldigt farligt för oss, och det lutar åt att vi passar på och köper en del större saker och postar hem! Vi känner oss som Brewster eftersom vi har 2 miljoner att bränna innan vi reser vidare och orka växla, liksom. Speciellt när staden har så fina saker och Alexander har en föraning om att det kommer inte bli så mycket billigare än så här. Thailand har blivit dyrare och hårdare, har han fått för sig (samt hört från andra). Här är de mer konjukturskänsliga och mer måna om att göra affär till varje pris.
Har redan köpt block, armband (plural), shorts, linnen, klocka (som ska bli intressant att se livslängden på), och tigerbalsam, vilket kanske inte låter som så mycket men är mer än vi köpt på resan hittills. Vi har ögonen på skålar, bestick, tallrikar, monstermasker, och vi räknar fortfarande på om det lönar sig att posta hem ett paket.
Fredag gick vi runt i staden och formade oss en uppfattning hela dagen, dreglandes över alla affärer, och Alexander fick till slut sin andra Hepatit B-spruta. Vågen på läkarmottagningen säger att Alexander gått ner 5 kilo vilket Sarah tror på och Alexander inte. På kvällen unnar vi oss en facial i en mörk gränd (sa den lilla flickan, eller hur SORAYA?)
Igår, lördag, hyrde vi cyklar, vilket kanske inte var den bästa iden när det är så sjukt varmt och fuktigt och vi inte har bad i närheten. Svetten rann konstant i kanske 4-5 timmar och man kände sig smått yr. Trafiken var jobbig - vänstertrafik, små vägar, och galna indoneser - men när man kom ut en bit var det vackert med risfälten, Balis största tempel och små gränder.
När vi tagit oss in till staden igen svängde vi förbi Monkey Forest Sanctuary. 15 000 RP inträde och några bananer som Alexandner köpte. Där inne finns det tempel, grönska och apor som springer runt väldigt, väldigt fritt. Framför oss ser vi en apa som attackerar en man och hoppar upp på hans ben. Det visar sig att så fort de ser att man har bananer eller något annat i händerna så får man räkna med att bli överfallen. Motvilligt delar vi ut bananerna ganska snabbt. Parken är jättestor och fin och aporna lever och frodas i frihet. Aporna här var av en helt annan kaliber än de på Lombok. De var obotliga kleptomaner, och allt löst på ens person svävar i fara. Skyltar varnar för att gömma mat på sig för att "they will find it no matter where you hide it".
Sekunder innan attackerade han en japansk turist och tog hela oöppnade påsen nötter.
Han var nöjd över sitt byte och blev väldigt defensiv när man närmade sig.
En annan tjuvig apa försöker komma åt sitt byte.
Sedan händer något som förändrar allt. Alexander inser att hans liv lett fram till denna punkt och att allt annat blir meningslöst. Navid kommer bli besviken för att boken inte blir av, men så får det vara. "Kan man få betalt för att skjuta slangbella på apor?!", utbrister han. Alexander ser sin nya karriär och nya liv framför sig. Han ska bli en av de i sarong vars jobb det är att vakta perimetern till apfristaden och få pli på de tjuviga aporna med hjälp av slangbellor.
Avslutningsvis så brände Sarah sig såklart på avgasröret på moppen under dagsturen på Lombok. Först blev huden grå. Sedan bildades en blåsa. Sedan råkade blåsan spräckas och ett rött sår var fött. Det varar och rinner och gör ont trots rengöring och antiseptisk salva. Alexander är skeptisk till Sarahs behandling av såret, som består av att dagligen tejpa fast en servett som sedan smälter samman med såret innan dagen är slut. Han tror det behöver luftas, så att en skorpa kan bildas. Vad tror ni?
Sarah och Alexander
