Everything's better with a tan!

Måste börja med att lovorda resebyrån/bussbolaget Lombok Wisata. Åkte från AP Inn på Kuta till Giliöarna med dem för 185 000 IDR, och då ingick resa från hotellet till färjeläget, färjan till Lombok, biltransport 2h genom Lombok till nästa hamn, och färjan till Giliöarna. Priset var lite i överkant eftersom vi köpte dem som gröngölingar i Indonesien men hemresan fick vi för 150 000. Med den öppna tillbakabiljetten kunde vi stanna i Senggigi på Lombok och sen ringa dom när vi ville åka vidare, bli upphämtade och åka vidare till nästan vart vi ville på Bali. Vi väljer Ubud, och när vi inser vilken bit det är dit från färjeläget känns det som vi har blåst dom nästan.

Det som inte var lika kul var att färjan från Lombok till Bali var 4 timmar försenad pga lokala val i Indonesien. Båtarbetarna ville rösta helt enkelt. Så där satt vi, ett stort antal turister, vid hamnen och försökte hålla oss i skuggan. Inbillning eller inte, det kändes som den varmaste dagen på resan hittills. När färjan äntligen kom var det bara att genomlida den i 4 timmar, försöka att inte bli kissnödig (värsta toan ever) och att inte tänka på mat. På kvällen när vi kommer fram till Ubud unnar vi oss ett finare boende, en egen stuga på en stor tomt av stugor byggda i en slutning enorm grönska, varmvattendusch och en sån där väldans kolonial säng med fyra pelare och omslukande myggnät.

Vi är fortfarande i Ubud nu, på verandan till vårat vackra och billiga rum nästintill ett risfält som en anställd på det fina stället tipsade oss om. För 100 000 IDR, 75 svenska, 37,5 var, frukost ingår.



Kolla in detaljerna!



Det verkar vara en grej typisk för Indonesien att frukost ska ingå, och vi kommer sakna det när vi reser vidare. Vilket är, imorgon! Thailand nästa, för att möta upp vår kompis Hedvig och hennes kille Tore som ska solsemestra sista veckan av deras huvudsaklingen Indonesienresa.

Ubud är en charmig bergsstad med mycket omringande grönska och ruiner, och väldigt bra shopping om man gillar hantverk av olika slag. Det finns konst överallt, gallerier och affärer som säljer både indonesisk och internationell konst. Detta shoppingparadis är väldigt farligt för oss, och det lutar åt att vi passar på och köper en del större saker och postar hem! Vi känner oss som Brewster eftersom vi har 2 miljoner att bränna innan vi reser vidare och orka växla, liksom. Speciellt när staden har så fina saker och Alexander har en föraning om att det kommer inte bli så mycket billigare än så här. Thailand har blivit dyrare och hårdare, har han fått för sig (samt hört från andra). Här är de mer konjukturskänsliga och mer måna om att göra affär till varje pris.

Har redan köpt block, armband (plural), shorts, linnen, klocka (som ska bli intressant att se livslängden på), och tigerbalsam, vilket kanske inte låter som så mycket men är mer än vi köpt på resan hittills. Vi har ögonen på skålar, bestick, tallrikar, monstermasker, och vi räknar fortfarande på om det lönar sig att posta hem ett paket.

Fredag gick vi runt i staden och formade oss en uppfattning hela dagen, dreglandes över alla affärer, och Alexander fick till slut sin andra Hepatit B-spruta. Vågen på läkarmottagningen säger att Alexander gått ner 5 kilo vilket Sarah tror på och Alexander inte. På kvällen unnar vi oss en facial i en mörk gränd (sa den lilla flickan, eller hur SORAYA?)



Igår, lördag, hyrde vi cyklar, vilket kanske inte var den bästa iden när det är så sjukt varmt och fuktigt och vi inte har bad i närheten. Svetten rann konstant i kanske 4-5 timmar och man kände sig smått yr. Trafiken var jobbig - vänstertrafik, små vägar, och galna indoneser - men när man kom ut en bit var det vackert med risfälten, Balis största tempel och små gränder.









När vi tagit oss in till staden igen svängde vi förbi Monkey Forest Sanctuary. 15 000 RP inträde och några bananer som Alexandner köpte. Där inne finns det tempel, grönska och apor som springer runt väldigt, väldigt fritt. Framför oss ser vi en apa som attackerar en man och hoppar upp på hans ben. Det visar sig att så fort de ser att man har bananer eller något annat i händerna så får man räkna med att bli överfallen. Motvilligt delar vi ut bananerna ganska snabbt. Parken är jättestor och fin och aporna lever och frodas i frihet. Aporna här var av en helt annan kaliber än de på Lombok. De var obotliga kleptomaner, och allt löst på ens person svävar i fara. Skyltar varnar för att gömma mat på sig för att "they will find it no matter where you hide it".







Sekunder innan attackerade han en japansk turist och tog hela oöppnade påsen nötter.


Han var nöjd över sitt byte och blev väldigt defensiv när man närmade sig.


En annan tjuvig apa försöker komma åt sitt byte.

Sedan händer något som förändrar allt. Alexander inser att hans liv lett fram till denna punkt och att allt annat blir meningslöst. Navid kommer bli besviken för att boken inte blir av, men så får det vara. "Kan man få betalt för att skjuta slangbella på apor?!", utbrister han. Alexander ser sin nya karriär och nya liv framför sig. Han ska bli en av de i sarong vars jobb det är att vakta perimetern till apfristaden och få pli på de tjuviga aporna med hjälp av slangbellor.

Avslutningsvis så brände Sarah sig såklart på avgasröret på moppen under dagsturen på Lombok. Först blev huden grå. Sedan bildades en blåsa. Sedan råkade blåsan spräckas och ett rött sår var fött. Det varar och rinner och gör ont trots rengöring och antiseptisk salva. Alexander är skeptisk till Sarahs behandling av såret, som består av att dagligen tejpa fast en servett som sedan smälter samman med såret innan dagen är slut. Han tror det behöver luftas, så att en skorpa kan bildas. Vad tror ni?


Sarah och Alexander