Everything's better with a tan!

06.00 går vi av nattbussen i soliga Hoi An och när sover folk egentligen för av antalet människor på gatorna så skulle klockan lika gärna kunna vara eftermiddag. Vi tar in på Phuoc An för hela 96 kronor natten, men då ingår frukostbuffe, cyklar, Internet, och AC på rummet. Och ett fullmatat kylskåp med låga priser på öl och vatten. Och ett stort badkar. Och trätak. Hoi An lever hittills upp till ryktet om att ha några av de mest prisvärda rummen i Sydostasien.


Snetakboende  for 3000 svenska i manaden, man kunde hitta det har hemma..


Takterass


Incheckade hoppar vi på våra lånecyklar och cyklar de fem kilometrarna på landsvägen till en av stadens stränder. Den är lång, folktom, med gratis bambuparasoler. Vi är så berusade av att få smekas av solen igen, Apollo bemöter oss med sån givmildhet, att vi inte tänker på att smörja in oss.

På eftermiddagen går vi med röda näsor och onda axlar för att utforska staden och kolla liiite på skräddare, men är bestämda om att inte göra något förhastat. Man går ju inte hem med första som raggar på en, liksom. Vi har bilder på designerplagg på minnespinne. Sarah vill göra jacka och jag gillar tanken av en till kostym men tusen kronor vill jag inte lägga på en till. Strax under tusen kostade den i Saigon. På väg mot centrum cyklar en kvinna bredvid oss och börjar småprata. Vi svarar artigt på hennes frågor. När hon ber oss komma till hennes skrädderi säger vi, varför inte. Vi ska ju ändå inte köpa något. Efter minst två timmar, och många övervägda material senare har Sarah beställt sig en sommarjacka och jag en skjorta. Vi lämnar affären förbryllade över hur vi kunde köpa något från första bästa. Ett tvåsiffrigt antal steg senare går vi in i en skoaffär, och jag finner mig själv beställa skräddarsydda bruna skinnsneakers med vita ränder. Dagen efter ska de vara klara säger det, och vi som nyss inte visste att man kunde skräddarsy skor på det här viset är paffa. Sarah beställer kort därefter vad jag kallar och förkastar som gladiatorsandaler.

Det är först nu vi faktiskt ser staden Hoi An. Låga gamla byggnader med franskinspirerad arkitektur, breda gågator vimlandes av skräddare, en flodkant kantad av kaféer, och färgglada rislampor som hänger på balkonger och från tak. Det här är så som jag föreställt mig asien innan vi åkte hit! Vietnam och framförallt Hoi An är i brist på bättre ord klassigare än resten av kontinenten jag sett. Gott, underbart, smörrostat kaffe som med glädje avnjutes svart som natten, fyllda baguetter som säljs på varje hörn, franskvietnamesisk arkitektur, mat med italienska och franska influenser, en frodande skräddarkultur, och mer fasta, rimliga priser, och vi tror att det är okej att spola ner papper i toaletten, för de placerar papperskorgarna på andra sidan badrummen. De klär sig finare, och vid flera tillfällen har jag överraskats av att se snygga vietnameser. Detta är något de andra länderna inte alls bjudit på, och jag finner mig själv undrandes om de kan vara blandraser och om amerikanska soldater haft ett finger med i spelet.

Fullmånefesten inträffar på vår andra kväll. Motorfordon stängs ute ur stadens gamla kärna. Gondoler och färgglada pappersblommor med levande ljus åker längs ån, och vi likaså. Efter gondolfärden intas hotpot med färsk seafood, och vi slår Bia Hoirekord.

"Ja, jag ar sjukt lyckligt lottad" (Se ovan för varför)



Nu är det dag tre, och vi har såklart beställt mer kläder. Strandliv varvas med god mat varvas med fittings. Vi har köpt flygbiljett till Hanoi-Bangkok om elva dagar och på den tiden ska vi bli klara med Hoi An, svänga förbi kulturella Hué och huvudstaden Hanoi. Sedan åker vi till någon ö nära Bangkok (förslag välkomnas!) för avslutande öliv innan vi flyger hem den tjugoåttonde - om inte ens tre veckor, gaah!

Alexander