Everything's better with a tan!

Vi kollar upp ett schysst ställe att bo på i Bangkok innan vi lämnar Hanoi; borta från Kao San Road och allt turistigt. 300 baht natten ger oss boende i det 50-åriga huset med mörka teakgolv som kräver att skor lämnas utanför. Den fruktade flygresan till Thailand går bra, vi klarar Airasias viktbegränsningar precis. På hemresan har vi 5kg till var att fylla. Väl framme visare sig ägaren vara en underbart hjälpsam man och ser ut som något ur en 70-talsfilm. Han har inga invändningar mot att vi lämnar våra storryggor där i en vecka, so far so good. Vi åker till MBK, det enorma köpcentret, för att shoppa nu när vi vet att väskorna och det inhandlade är i tryggt statiskt förvar tills vi kommer tillbaka till Bangkok från Koh Chang. 8 timmar och tusentals baht senare känner vi oss färdigshoppade, och har nääästan sett hela MBK. Vi är båda överrens om att vi behöver en dag till här när vi är i Bangkok innan avresa.

När bussen från Bangkoks norra busstation, som ägaren utan att vi bett honom kollat upp tiderna till, närmar sig Trat därifrån man tar färjan så spöregnar och stormar det. Vi överväger att åka tillbaka till Bangkok, men minuter senare är det över, som om det aldrig hänt. Så fortsätter vädret. Då och då kommer blixtar och spöregn och uppgivenheten över Project Last Days of Sun gör entre้. Sen, är det som bortblåst och himlen blir blå, och solen skiner. Förbryllade går vi runt med våra små strandlivspackade väskor och hittar boende på White Sand Beach för 300 baht här också. Stranden och vägen med diverse resorts är kusligt öde. Det blir mer påtagligt när det har förutsättningen för att husera tjugo gånger fler människor än som faktiskt är här. När vi vaknar idag spöregnar det och jag tänker, denna dag ska sovas bort. En timme senare strålar solen och vi plaskar och struntar i att smörja in oss - vi vill ju ha maximal mängd sol. Fyra timmar senare börjar vi bli röda. Sex timmar senare läser vi varsin bok på stranden. Sarah läser John Steinbecks The Pearl och jag läser First they killed my father, en kambodjansk kvinnas självbiografi om hennes familjs liv under Röda khmerernas herravälde. När jag kommer till då kriget har nått sitt slut, finns det bilder på hennes överlevande syskons familjer många år senare, och jag börjar gråta utan att jag förstår varför. Sarah som tycker jag kan vara en kall jävel, försöker se tröstande ut, men glädjen över min reaktion läcker igenom.

Våra sista dagar kommer spenderas slappandes på strand, och sen åker vi tillbaka till Bangkok för hemresan till Svea. Koh Chang har en enorm grönska, väldiga kullar och i första hand utgörs ön av dyra resorts, men även ewokliknande budgetboenden. Stranden är öde, vågorna är vänliga, och palmer växer friskt. Kamerasladden förblev i Bangkok, bilder utgår därför, men vi botgör retroaktivt senare!

Alexander