Dag 51: Amok!
Istället för att skynda vidare till Phu Quoc i Vietnam bestämmer vi oss (ok, ganska motvilligt från S sida) att stanna i Phnom Pehn en till dag för att gå en matlagningskurs och kolla lite mer efter mobiltelefoner.
Runt halv åtta hämtar en tuk-tuk upp oss samt andra turistas på vägen. Vi börjar på en marknad där läraren förklarar vad de flesta frukter, grönsaker och kryddor heter och används till. Marknaden är öppen varje morgon och det är vanligt att kambodjanerna och asiater för den delen storhandlar färska varor varje dag, brist på ordentliga kylskåp är en anledning, kostnadsfrågan en annan. Guiden handlar alla ingredienserna till maten vi ska laga, sedan åker vi till takterassen som är dagens scen. Här lär vi oss laga sötsur sås från scratch, vårrullar, och Kambodjas nationalrätt Amok.
Vi gillar de andra på kursen förvånansvärt mycket. Brittiska Carol och Sophie är här för att volontärarbeta som engelskalärare. Carol jobbade tidigare rätt högt upp i matkedjan på HSBC, men tröttnade på att leva så nära inpå sin Blackberry. Hon ville göra något annat, och nu jobbar hon på en soptipp och lär barnen som bor där engelska. Det mest fantastiska, berättar hon, är hur man glömmer vart man är när man är med dom. De är så glada och vetgiriga att det skulle kunna vara vilken skola som helst. Kanadensiska Marilyn som jobbat med tullfrågor i många år är på väg neråt på kontinenten efter ett års volontärarbete i Vietnam där hon arbetat med att utveckla infrastrukturen. När man kontrasterar dessa människor mot de militärshortsklädda, fot- och bicepstatuerade festprissarna vi mött på vid varje skede, så är det svårt att inte le stort och förundras över deras berättelser. Marilyn berättar hur de i Vietnam är tafsiga. Män tafsar på män, kvinnor på kvinnor. "They're constantly testing you", säger hon, följt av hur det tagit henne en månad att komma till ro med hennes tid där. Hon understryker att hon aldrig kommer åka dit igen, men poängterar att maten är god och ännu billigare än i Kambodja, men att det är svårare att pruta.
När kursen är slut fyndar Alexander en ny (eller, bättre begagnad) mobil. Ett stycke Nokia E51 med wifi så att vi kan nyttja caféers fria wifi även på platser vi inte vågar bära runt datorn på. Vår sista dag i Phnom Penh blir också vår bästa, men nu ser vi fram emot att resa vidare till strand.
Sarah och Alexander
Runt halv åtta hämtar en tuk-tuk upp oss samt andra turistas på vägen. Vi börjar på en marknad där läraren förklarar vad de flesta frukter, grönsaker och kryddor heter och används till. Marknaden är öppen varje morgon och det är vanligt att kambodjanerna och asiater för den delen storhandlar färska varor varje dag, brist på ordentliga kylskåp är en anledning, kostnadsfrågan en annan. Guiden handlar alla ingredienserna till maten vi ska laga, sedan åker vi till takterassen som är dagens scen. Här lär vi oss laga sötsur sås från scratch, vårrullar, och Kambodjas nationalrätt Amok.
Vi gillar de andra på kursen förvånansvärt mycket. Brittiska Carol och Sophie är här för att volontärarbeta som engelskalärare. Carol jobbade tidigare rätt högt upp i matkedjan på HSBC, men tröttnade på att leva så nära inpå sin Blackberry. Hon ville göra något annat, och nu jobbar hon på en soptipp och lär barnen som bor där engelska. Det mest fantastiska, berättar hon, är hur man glömmer vart man är när man är med dom. De är så glada och vetgiriga att det skulle kunna vara vilken skola som helst. Kanadensiska Marilyn som jobbat med tullfrågor i många år är på väg neråt på kontinenten efter ett års volontärarbete i Vietnam där hon arbetat med att utveckla infrastrukturen. När man kontrasterar dessa människor mot de militärshortsklädda, fot- och bicepstatuerade festprissarna vi mött på vid varje skede, så är det svårt att inte le stort och förundras över deras berättelser. Marilyn berättar hur de i Vietnam är tafsiga. Män tafsar på män, kvinnor på kvinnor. "They're constantly testing you", säger hon, följt av hur det tagit henne en månad att komma till ro med hennes tid där. Hon understryker att hon aldrig kommer åka dit igen, men poängterar att maten är god och ännu billigare än i Kambodja, men att det är svårare att pruta.
När kursen är slut fyndar Alexander en ny (eller, bättre begagnad) mobil. Ett stycke Nokia E51 med wifi så att vi kan nyttja caféers fria wifi även på platser vi inte vågar bära runt datorn på. Vår sista dag i Phnom Penh blir också vår bästa, men nu ser vi fram emot att resa vidare till strand.
Sarah och Alexander
Kommentarer
Trackback
