Everything's better with a tan!

Vi åker en timme i buss på den vackra landsbyggden för att komma till floden där vi ska båt. Det finns bokstavligen hundratals kullar häromkring, jag trodde det bara skulle finnas en handfull överhypade, typ som pyramiderna, men icke. Utflykten består av flera tillfällen då vi är säkra på att ingen har koll och att vi kommer bli kvarglömda, men då och då ser vi personer som ringer någon med mobilen och sen visar de oss vad nästa steg är. Flodflotten glider fram genom det klara grunda vattnet och vi blir alldeles till oss. Vi vill bada! Nu! Flottarna stannar till på en ö byggd av halvstora stenar i mitten av floden där gamla tanter vill sälja oss frukt, och det finns två matstånd per person. Framförallt säljs det friterad fisk och småkrabbor. Alla är påstridiga, och det finns ingen utväg. Vår båtkille åker iväg och lämnar oss här för att komma tillbaka en halvtimme senare med dator, skrivare, laminator, och tält, som de bygger upp till ett fotostånd på den här ön som inte är större än hundra kvadrat.







Tillbaka i Yangshuo hittar vi efter mycket om och men Bamboo Inn. Det ligger i en omärkt gränd, utan skylt ovanpå, och det lever upp till förväntningarna vi har byggt upp när vi dagdrömde oss bort från gårkvällens boende. Personalen består uteslutande av söta till synes femtonåriga tjejer som kan bäst Engelska på resan hittills och mest sitter i lobbyn och stickar och kollar på filmer med fina kristna värderingar varje gång vi går in eller ut.

På kvällen får jag min vilja igenom och vi äter billig middag på Dumpling Dynasty var specialitet är, ja, you guessed it. Vi får det klart för oss att det finns frukostdumplings, de är som kroppkakor, och kvällsdumplings, som är ångkokade och mer som tortellini. Jag gillar frukostdumplings överlägset mer. Sarah föredrar middagsvarianten och kallar frukostvarianten för för degiga.

Sen köper vi billig sprit och sätter oss på hosteltaket och njuter av brisen. Upp kommer ett amerikanskt par som jobbat i Sydkorea som engelskalärare det senaste året, och nu reser de i Kina med en Lonely Planet från 2002. De berättar att de överlägger om det faktiskt är värt att röka gräs i Thailand. Deras slutsats är att det är visst värt risken att åka fast, och att alltid ha mutpengar på sig.

Nästa dag hyr vi härliga fjädrade mountainbikes och ger oss ut på upptäcksfärd. Vi letar efter landsbyggd, någon del som inte är uppbyggd för turisters skull. Svetten rinner och det är sjukt vackert. Kinesesiska män tar inte av sig på överkroppen när det är varmt, de drar istället upp tröjorna så att magen vädras. För att ta seden dit jag kommer gör jag likadant trots att min tröja efter första timmen känns som blött papper som fastnat på mig. Vi har jättekul när vi exalterat åker in på alla småvägar vi ser, speciellt de som inte är asfalterade, och först när vi möter återvändsgränder eller kinesiska skrik som inte låter vänliga, så vänder vi för att hitta en annan rutt. Vi hittar bland annat en grön liten oas i mitten av floden där vattenbufflar betar fritt, där vi doppar fötterna i vattnet och blir alldeles till oss.






Genom att säga "hello" och "bye bye", blev han genast en av de bättre på Engelska vi träffat.

Efter många timmar och liter vatten och en banan senare är vi dyngsura hemma igen. Hur mycket vi vill sola och bada är löjligt, så vi köper flygbiljetter till Bali tills på onsdag. Vi kommer då dit en vecka innan Filip & Co och målet för den tiden är Giliöarna som alla vi pratat med är helt lyriska över, och när vi läser på om stället och ser bilder är det lätt att förstå varför. Snorkling, varmt, vita stränder, inga bilar. "Lägg klockan i väskan och spendera dina dagar med sol, bad, och goda böcker." Hells yeah.

Alexander