Everything's better with a tan!

Istället för att skynda vidare till Phu Quoc i Vietnam bestämmer vi oss (ok, ganska motvilligt från S sida) att stanna i Phnom Pehn en till dag för att gå en matlagningskurs och kolla lite mer efter mobiltelefoner.

Runt halv åtta hämtar en tuk-tuk upp oss samt andra turistas på vägen. Vi börjar på en marknad där läraren förklarar vad de flesta frukter, grönsaker och kryddor heter och används till. Marknaden är öppen varje morgon och det är vanligt att kambodjanerna och asiater för den delen storhandlar färska varor varje dag, brist på ordentliga kylskåp är en anledning, kostnadsfrågan en annan. Guiden handlar alla ingredienserna till maten vi ska laga, sedan åker vi till takterassen som är dagens scen. Här lär vi oss laga sötsur sås från scratch, vårrullar, och Kambodjas nationalrätt Amok.










Vi gillar de andra på kursen förvånansvärt mycket. Brittiska Carol och Sophie är här för att volontärarbeta som engelskalärare. Carol jobbade tidigare rätt högt upp i matkedjan på HSBC, men tröttnade på att leva så nära inpå sin Blackberry. Hon ville göra något annat, och nu jobbar hon på en soptipp och lär barnen som bor där engelska. Det mest fantastiska, berättar hon, är hur man glömmer vart man är när man är med dom. De är så glada och vetgiriga att det skulle kunna vara vilken skola som helst. Kanadensiska Marilyn som jobbat med tullfrågor i många år är på väg neråt på kontinenten efter ett års volontärarbete i Vietnam där hon arbetat med att utveckla infrastrukturen. När man kontrasterar dessa människor mot de militärshortsklädda, fot- och bicepstatuerade festprissarna vi mött på vid varje skede, så är det svårt att inte le stort och förundras över deras berättelser. Marilyn berättar hur de i Vietnam är tafsiga. Män tafsar på män, kvinnor på kvinnor. "They're constantly testing you", säger hon, följt av hur det tagit henne en månad att komma till ro med hennes tid där. Hon understryker att hon aldrig kommer åka dit igen, men poängterar att maten är god och ännu billigare än i Kambodja, men att det är svårare att pruta.

När kursen är slut fyndar Alexander en ny (eller, bättre begagnad) mobil. Ett stycke Nokia E51 med wifi så att vi kan nyttja caféers fria wifi även på platser vi inte vågar bära runt datorn på. Vår sista dag i Phnom Penh blir också vår bästa, men nu ser vi fram emot att resa vidare till strand.

Sarah och Alexander

"Vart är gatubarnen? Det ska krylla av barntiggare. Men vi har inte sett en enda.", säger Sarah när vi nyanlända till Phnom Penh går runt i stadskärnan. Staden är lättnavigerad, och inte mycket större än ett halvt Göteborg. Ändå för vi utan att överdriva femtio erbjudanden om Tuk tuk, mopeddragen riksha, varje dag. "De håller nog till i de turistiga delarna som vattenfronten", svarar jag. Och mycket riktigt, som på beställning när vi kommer till flodkanten så kommer bedårande efter bedårande barn fram med sorgsna blickar och vill antingen ha pengar, eller sälja oss böcker om Kambodjas historia. Många fler säljer faktiskt saker i Kambodja än rakt ut tigger. Vykort och böcker om deras historia är deras vanligaste varor. De säljs av vuxna som fått kroppsdelar bortspränga av kvarglömda begravda minor, eller av barn. Jag beundrar deras kämparanda. Hur vi möts av leenden och hör intensiva barnskratt i ett land som känns som något Gud glömde. Vår bussresa till Phnom Penh på 310km tar oss 6 timmar för vägarna är i så dåligt skick, och i flera fall inte asfalterade.

Kvällen innan, vår sista i Siem Reap, shoppar vi fantastiskt snygga skålar. Ett köp jag kommer ångra varje gång ryggsäcken ska upp på ryggen resten av resan, men mentalt hi-fiva mig för efter hemresan. Sedan besöker vi Dr. Fish. Hos Dr. Fish stoppar du dina fötter i en bassäng i en halvtimme och låter dess fiskar äta upp din döda hud, och det stimulerar tillkomsten av ny vävnad. Eller nåt. Allt jag vet är att det kändes olikt något annat vi någonsin varit med om, och att de första fem minuterna var olidliga. Man vet inte vart man ska ta vägen, och för att kunna fortsätta behöver du släppa tanken på att det är levande varelser som äter av dig. Tänk på det som ett elektriskt fotbad. Då gick det sig an. Kittlades gjorde det också, utan dess like.









Vår andra dag i Phnom Penh går neråt på hotellets gata, för så nära bor i S-21. Ett ställe där hemska saker hände, under Khmertiden. Precis så mycket vet vi när vi går ditåt. Jag har haft pinsam dålig koll på Kambodjas historia och vad de gått igenom, och när vi kommer fram till byggnaden ser vi att det ju är en gammal mellanstadieskola. Navid Modiri tycker att skolor dödar kreativitet, men det är ingenting mot vad som försegick här på 70-talet. De röda khmererna gjorde sitt intåg i huvudstaden, och ställer till med kommunistisk revolution. De som ansågs vara emot dem skickades till S-21, skolan som byggts om till fängelse och center för tortyr och förhör. I klassrummen bygger de celler på 1,5 kvadratmeter, och i de mer rymliga rummen pågick förhör. I byggnaden bredvid, finns det bilder på alla som de fört hit. Tusentals bilder på sorgsna, slitna män, kvinnor och barn som tvingats posera. Jag får en fixidé om att det minsta jag kan göra, det minsta, är att ägna alla deras ansikten en stund. Min blick börjar beta av rad efter rad av ansikten, men efter ett par hundra är Sarah på gränsen till tårar och vill inte, klarar inte mer. Vi går ut ur byggnaden och har inte många ord som känns viktiga nog att säga i kontrast till vad vi ser. Ställningen där skolbarnen gungat byggdes om till att spänna upp fångar uppochner, tills de svimmar. Då sänkes de ner i stora krukor med smutsigt, illaluktande vatten som blandats med gödsel för att effektivt få dem att återfå medvetandet så att "förhören" kunde fortsätta. Det här är hur det här landet hanterade oliktänkande för trettio år sedan. Det här är vad Kambodja utsattes för i tre år. Det sätter deras smutsiga aktivitetsfattiga huvudstad i perspektiv. Hur paffa vi blev över att landets huvudstad har en biograf, som har en salong, vars senaste visning börjar 18.30, känns mindre viktigt. Hur långt de kommit, hur pass de återbyggt staden, att det inte ens märks vad landet gått igenom, utan att vi bara ibland tänker att de verkar lite efter, är bevis på hur pass de lyckats.









Men hur imponerande deras återhämtande än är, så är Phnom Penh inte mycket till plats att vara på semester på. Luften är smutsig, och aktiviterna är få. Folk åker i regel hit i en-två dagar och ser Killing fields och S-21, sen åker de vidare. Det första vi gör när vi kommer fram är att ansöka om vietnamesiska visum genom vårat hotell, och eftersom det tar tre dagar, så har vi de tre på att göra det bästa av vår vistelse. Visumen kostar $33 styck, bara tre dollar mer än på konsulatet. Vi går runt på måfå, prövar på mat från olika gatustånd och tävlar i hur billigt vi kan leva. Vårat fräscha hotellrum kostar $8, 64 kronor, och en middag på en gaturestaurang kostar en dollar. En stekt dumpling - dumplings! Lika goda som de godaste i Kina! - kostar 2 kronor. En påse med chilidoppar minimusslor, en lokal delikatess, kostar också två kronor. Färska fruktshakes kostar i regel mellan fyra och åtta kronor, och oftast tar vi mango, men idag prövade vi den frukten till vänster på bilden som vi trott var en kaktus, men som smakar lite som kiwi blandat med papaya.



En gång skämmer vi bort oss, på stadens enda grekiska restaurang. Tzatsikisuget som växt under en månadstid stillas, tillsammans med meze, souvlaki i pita och en massiv grekisk sallad.




Avskräckta av Zigenarnas tid och Slumdog Millionaire kan vi inte med oss att ge pengar till barn, rädda att det leder till att de fortsätter utnyttjas av tiggarmaffior. Men något vill vi göra. Vi letar och letar efter något nyttigt, individuellt förpackat snack de kan få. Fullkornskex med pumpasmak. Perfekt. OM INTE DET VAR SÅ ATT JAG VAKNAR VARJE MORGON AV ATT SARAH ÄTIT ETT AV DE ÅTTA PAKETEN. "Men min morgonhunger!", säger hon till sitt försvar efter att i snitt förnekat brottet två gånger. Men jag ser nog allt förpackningarna gömda i botten på soppåsen. "Det du gör är värre än att stjäla godis från ett barn, du stjäl ju nyttiga kex från gatubarn!", men istället för skam får jag fnitter tillbaka. Suck.




På eftermiddagarna har det spöregnat utan dess like, men vi har kabel-TV på rummet så det känns helt okej. Att kambodjanerna har kul och plaskar runt på gatorna gör det inte direkt svårare att tycka om dem, och beundra deras anda. Vi får dåligt samvete när vi nu planerar att redan åka vidare. Vi går ner till lobbyn för att boka båtbiljett längs Mekongfloden till Vietnam, men mitt i ser jag en broschyr för matlagningskurs, Khmerstyle, och jag kan inte med mig att åka riktigt än. Sarah går motvilligt med på att stanna. Senare äter vi middag, en riktigt festmåltid med lamm, anka och en respektingivande stor ölkanna. Med blodsockret på en bättre nivå blir hon också mer inställd på att gå kursen. Vi får ju trots allt äta vad vi lagar, och paradrätter är ju kul att ackumulera.

Alexander

Eller som Alexander ville kalla inlägget, "Wat wat in the butt". Suck.

Klockan 06.30 vaknar vi utan larm. Perfekt. Med halvöppna ögon dricker vi gratis snabbkaffe och äter gratis vit baguette med margarin. Runt halv åtta går vi ut på gården till vår anlitade tuk-tuk-förare som ska ta oss till  Angkor Wat och de mindre templen i områden runtomkring. Värmen är ökenhet och solen skållar våra kroppar när vi vandrar upp och ned för templens trappor. Bayon (templet med alla ansikten i sten) var klart coolast. Vi tänkte inte skriva så mycket mer, utan låter bilderna tala för sig själva.












































Imorgon tar vi bussen till Phnom Penh.

Sarah

Dagen börjar klockan 6 strax innan solen gått upp då en nattbuss från Ranong anländer till Bangkoks södra busstation. De flesta som går av har rest bort över förra veckans högtid som med klämdag blev en veckas ledighet. Fyra utlänningar går av, en smått paranoid man med en väldigt vacker hypokondrisk ung kvinna, och två smala solbrända bohemer. De smala bohemerna flyger hem till Sverige nästa dag och de tar ett kramande avsked av den paranoide och hypokondrikern. De tar nyvaket en taxi och åker mot stadens nordöstra busstation när den smått paranoide mannen tar på sin shortsficka och tänker, "Tom..". En minnesbild från natten innan sovandes på bussen blinkar till i hans huvud, hur det var så mycket saker i fickan och att han sömnigt tömde den, gissningvis för att kunna sova bekvämare. "Plånboken är kvar på bussen", delar han med sig till den vackra hypokondrikern i backsätet vars hjärta stannar. "2000 baht, 500 kronor, jaja", fortsätter han, för trött för att engagera sig ytterligare. Nu får han den där spisen är på!-blicken. Kontokortsetuin. Mobiltelefonen. Borta. Tillsammans får de med gestikulerande händer, medvetet dålig engelska och panik i blicken taxibilen att vända tillbaka till stationen. Det är tjugo minuter efter att de anlänt och deras buss är inte i sikte. Med bussbiljett i hand frågar de person efter person med uniform om vem man ska prata med om de kan hjälpa till, eller vem man ska prata med. "Office!", får de fram. Jack Bauer hade fått fram mer, men de får inte fram mer än "Office!" och ett finger som pekar åt en generell riktning. Uppåt.

Biljetter säljs på andra våningen ur bås, ett per destination och flera bås finns för samma destination då det är olika privata företag som kör rutterna. Klockan är 06.45 när de hittar rätt bås, bebott av en likgiltig ung tjej med kortklippt tantfrisyr som uppenbarligen inte gillar den här distraktionen från hennes messande. Hon förstår inte alls vad dessa upprörda utlänningar vill henne. De ser oroliga ut och de ord hon förstår är "Ranong", "bus" och "Bangkok". När de visar upp biljetten med Newmits Tours logga på, företaget hon jobbar för, så tror hon sig ha situationen klar för sig. De vill åka buss till Ranong! Men de verkar inte vilja åka till Ranong, när hon studerar biljetten så ser hon att de nyss kommit från Ranong. Hon suckar irriterat. Den paranoide mannen gestikulerar, tömmer sin ficka, säger "Wallet, cell phone, Visa-card, ON BUS".

Hon tittar på dem förvirrat och skrattar nervöst. Med ena handen ringer hon ett nummer med en mobiltelefon, och med andra handen ett annat nummer med en andra mobiltelefon. Efter flera missförstånd får mannen tala med bussbolagets ansvariges make, som talar en utsökt engelska med fransk eller israelisk brytning, som säger att sakerna är på väg. De sätter sig och efter en stund viftar biljettförsäljerskan fram dem och ger mannen hans kontokortsetui. Hon vet varken vart de andra sakerna är, eller vad frågan "Where are the other things?" betyder. Mannen med den utsökta brytningen rings upp, och den smått paranoide mannen frågar om han själv kan få dubbelkolla att inget är kvar i bussen. "My friend, your phone is gone. The person that took your wallet took that too. But you get your Visa back which is the important thing, yes? I know, losing your numbers is rough. Now go to MBK and buy a new one.", blir svaret. Vid det här laget är klockan 7. De tar ut nya kontanter, och den smått paranoide mannen övar på sitt nyförvärade tankesätt genom att se på det som att någon med mindre pengar än han själv får en bra månad nu, och att kontanter i upphittade plånböcker är svårt att se som annat än finders keepers.

Halv tio tar den vackra hypokondrikern och den smått paranoide mannen efter taxifärd till Bangkoks nordöstra busstation en fyratimmarsbuss till gränsstaden Aranya Prathet, på vilken de bjuds på den senaste Indiana Jones-filmen dubbad till Thai, och formfranskeskivor med smör och vitt socker på. På bussen träffar de två kralliga irländare som också ska göra detta så kallade Aranya Prathet Pilgrimage. De fyra kommer överrens om att hålla ihop under dagen. De fyra går av bussen, och tar två Tuk tuks mot den Kambodjanska gränsen. Bådas Tuk tuk svänger in på en resebyrå nära gränsen som välkomnar de fyra, och berättar sätten de kan underlätta resan. Här kan vi få våra visums, och boka taxi de 153 kilometer från gränsen till Siem Reap dit alla fyra vill åka. 1200 baht kostar visumen. Den smått paranoide mannens spindelsinne kittlar, och säger, nej, de kostar $20, alltså 800. Nejnej, det är bara om man gör det på ambassaden fem dagar i förväg, förklaras det som om han vore en dum person. Irländarna som har varit på resande fot i över tio månader reagerar inte, och det betryggar den smått paranoide mannen tillräckligt för att lugna sig. De fyra betalar, ger mannen från resebyrån varsitt passfoto, och betalar sedan 600 baht till för taxin från andra sidan gränsen. En ständigt leende man kommer in i samtalet, och ber de fyra att följa med honom.

De går mot gränsen, men först visar den ständigt leende mannen dem till en bankomat. Han förklarar, att Kambodja är ett fattigt land, vars bankomater inte har pengar i, eftersom de rånas varje dag. Därför bör de fyra ta ut så mycket thailändska baht de kommer göra av med, ungefär 5000 var borde räcka, för att växla till sig den lokala valutan på andra sidan gränsen. Spindelsinnet kittlar för alla fyra, som bestämt avböjer. Efter de fyra stämplats ut ur Thailand och går mot Kambodjanska sidan omringas de av tiggande barn och fattigdom, som kontrasteras mot de tio casinon som byggts upp på den kambodjanska sidan, som kambodjaner inte får spela på. Dessa har byggts för thailändare och foreigners.

De fyra förs till en byggnad för ankommande, där flera män insisterar, på gränsen till kräver, att de ska växla alla pengar de har till kambodjanska pengar. Irländarna ger efter, men inte de andra två. De följande tre timmarna spenderar de fyra färdandes 50 kilometer i timmen till Siem Reap. Framme i Siem Reap efter paret har varit på resande fot i 27 timmar tar två Tuk tuks över och säger, "Vi är gratis, och tar er dit ni vill åka. Vi ingår i priset ni har betalat." Alla fyra vill till Red Lodge som de oberoende av varandra har fallit för, då stället erbjuder fritt kaffe, the, frukt, och cyklar. "Javisst, då åker vi!". Utanför Coconut Lodge förklarar Tuk tukföraren invant att ägaren till Red Lodge byggt ett nytt Red Lodge som är dyrt, med pool, och att det här är det första Red Lodge, som nu istället heter Coconut Lodge. Den smått paranoide mannen börjar bubbla, går efter irländarna som redan gått för att checka in, men hittar varken dem eller deras väskor. Han frågar receptionisten vad stället heter, och får Coconut Lodge till svars. Vi vill till Red Lodge, säger den smått paranoide mannen sammanbitet. De är fulla, därför skickade de er hit, berättar receptionisten och innan han sagt färdigt meningen rör sig den berättigat paranoide mannen med bestämda steg tillbaka till sitt fordon och säger, ta oss till Red Lodge, okej? "Det är dyrt där!". "Ta oss dit ändå, vi har kompis som bodde där väldigt nyligen och rekommenderade det", säger den berättigat paranoide mannen för att överrumpla föraren. Det fungerar, och de färdas vidare, om än långsamt, och föraren är noga med att rekommendera andra ställen på vägen.

Utanför Red Lodge så insisterar föraren att vänta, ifall vi vill till ett annat ställe efteråt, medan paret efter många nätter av skjul på Koh Phayam ber receptionen att få se på rum med luftkonditionering.

Rummet och huset med dess mörka trä och marmorgolv älskas, och de går ner för att hämta sina väskor från föraren
.


"Imorgon tar jag med er till tempel!", börjar föraren innan den berättigat paranoide mannen avbryter honom. "Nej, för du ljuger för oss, och det är inte okej." Föraren förklarar skamset med låg röst att han är tvungen att göra så för att få jobba där han gör, och att Red Lodge inte vill betala provision och därför gillar de inte Red Lodge. "Vi förstår varför du gör det, men vi tänker inte åka någonstans med dig", svarar paret som efter tjugoåtta timmars färd minuter senare får lägga sig ner i sitt luftkonditionerade rum innan de duschar av sig resan, och går ut i den charmiga småstaden och äter middag för en dollar var - för det är den valutan Kambodja använder. Deras egen finns inte ens listad på Forex, och det går visst att ta ut pengar ur bankomater.

På vägen hem från middagen och kvällspromenaden i stan går paret förbi en affär med piratade böcker. Ja, piratade. Det syns bara när man tittar noga, att omslagen är utskrivna istället för tryckta. Annars är de kuslikt lika orginalet, och kostar $4 styck.Bokaffären har nog det bästa urvalet jag någonsin sätt, tänker den mätte berättigat paranoide mannen, när han bläddrar bland böcker av Chuck Palahniuk, Harumi Murakami, Jack Kerouac, Nick Hornby, Jonathan Saffran Foer, William S. Burroughs, Bukowski, Aldous Huxley, Hunter S. Thompson, Elizabeth Wurtzel, Bill Bryson, de har till och med Mausböckerna. Och titeln på den där Matt Dillon-filmen han tror utspelar sig i Kambodja med skjortklädda svettiga slitna expats behöver han inte tänka länge på, eftersom varenda DVD-affär skyltar med filmer inspelade i deras land. Tomb Raider. Mortal Kombat. The Killing Fields. City of Ghosts.

(Det här är ett bildfattigt inlägg med mycket text, ta emot dessa apor som ursäkt.

)

Nu har halva resan varit. Vi har hunnit med fyra städer i Kina, fem öar och tre städer i Indonesien, och lite Thailand. På Koh Phayam har vi och Hedvig och Tore inte varit helt i synk. De har dekompressat, varvat ner, och njutit av sol, strand, och passivitet. Jag kände mig efter första dagen allt mer rastlös. Kanske en släng av mid-trip crisis. Men deras rycka på axlarna åt aktiviteter och ligga och steka i solen har smittat av sig. Böcker har lästs, och brännan mår bra. Sarahs sår mår bättre men inte bra. Vi ändrar därför på resplanen och åker inte till Koh Lipe efteråt som först tänkt, utan varvar island life med stadsliv och lapar några dagars sol på någon Thailändsk ö på slutet av resan istället innan vi flyger hem från Bangkok. Hennes sår ska hållas torrt, berättar den franska kvinnan som har bageriet. Hennes ord är moderliga i natur och inger Sarah tillit. Mitt från far nedärvda tänk om att havet botar allt, går bort.

Jag har börjat formulera ett första intryck av Thailand. Många thailändare tror att de kan bättre Engelska än de kan. I flera fall har de kunnat lika lite som valfri kines, men de öser på och säger det de vill säga, sen ser de på en som dum när man inte förstår dem. Vi har också träffat flera riktigt plågsamt dumma människor, fler än i de andra länderna sammanlagt på en sjättedel av tiden. I Bangkok köper vi mat på KFC. Den ena menyn ska ha en Coca-Cola, säger jag. Och istället för att fråga vad den andra menyn ska ha, så får vi två Coca-Color. Jag säger, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut en Coca-Cola. Använder samma mugg, och fyller på med en exakt likadan Coca-Cola. Jag upprepar, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut Coca-Colan. Använder samma mugg, och fyller på med Fanta. Bara för att ta ett exempel. Jag föredrar helt klart Indonesien, med deras billigare priser, trevligare folk, och hur frukosten ingick på alla boenden. En likvärdig frukost som man fick gratis där går lätt på 25 svenska kronor här, vilket ju blir Pengar i längden. Det är också svårt att undvika att känna sig som en jäkla klyscha här. En svensk i Thailand. Hu-a.
 


Koh Phayam har dock varit en positiv upplevelse, över förväntan. Britten Dave och hans affär, Stellas café (med en utmärkt nivå på stämningen som lätt hade kunnat bli för hippieflummig men klarade sig), den alltid glada gamla gumman som vi åt hos mest hela tiden, den andra glada gamla kvinnan som vi bodde hos efter vi flyttade från de dyra otrevliga Israelerna. Robin och hans fru, Everett, tyskarna vi spelade volleyboll med, och barägaren som byggt bong av bamburör.



Robin. Efter allt smicker de slängde åt mitt och Sarahs håll på middagen, så möter vi dem igen på Stellas dagen efter för frukost. Efter vi gått därifrån så kommer Robin efter för att berätta hur han jobbat med kreativa människor på teater i Toronto i fem år, och hur han blivit bra på att skilja på kreativa människor från inkompetenta, och hur jag tillhör den första kategorin och hur jag bör ta tillvara på det. Han säger detta för att han önskar någon hade sagt det till honom när han var ung, så kanske han hade gjort mer än att bli hög hela tiden. Han säger, "skriv dina manus, gör film om det är det du vill göra. Men vad vet jag, jag kanske läst av dig fel och du skriver som en kratta." Jag tackar från botten av mitt hjärta och hoppas han har rätt. Även om han har fel, så förespråkar jag starkt att berätta för de som gör intryck på en att de gjort just det. För det inspirerar att få höra. Så in i helvete. Jag ska bli bättre på det. Och läsa mer av John Ajvide-Lindqvist också. Dagens löfte.

Alexander

Planen är, flyg till Bangkok, åk till Kao San Road, gå längs gatan, håll utkik efter Hedvig och Tore på café vid gatans slut. Sedan åker vi till Ranong med nattbuss, och sen båt till Koh Chang (ön i söder alltå, inte den populära nära Bangkok).

På Balis flygplats på väg till Bangkok möter vi de tre Aurororna för tredje gången efter att de först visat oss AP Inn, och sedan sprungit in i dem på Giliöarna. De ska också flyga till Bangkok, på samma flyg som oss. En del av mig vill tycka att det är en lustig slump, och en annan lite större del känner sig simpel och förutsägbar, som gör samma sak som alla andra. Men finns det verkligen något skadligt eller konstigt i att man vill till bra platser, ha positiva upplevelser? Att personer tipsar andra personer om bra ställen, så att platser som tillför något till människors liv, besöks av fler, det är väl naturligare än något annat. Varför kan jag inte unna mig själv och andra det privilegiumet?

På Bangkoks flygplats får vi kostnadsfritt 30 dagars visum, fina stämplar i våra pass, och i utbyte fotar de en till något arkiv. Värmen som de luftkonditionerade byggnaderna gömt mular oss när vi lämnar flygplatsens huvudbyggnad. Utanför börjar flera taxichaufförer flirta med oss, och säger "Holiday", "no bus today". En säger 4000 baht, 1000 svenska kronor, för taxi till stan. Jag kan inte hålla mig för skratt och går därifrån. Jag tillfrågar flera därinne om vart man kan köpa flygbussbiljetter men konsensus verkar vara denna "holiday" - som för resans andra gång är faktisk! Vi har anlänt på Thailands nationaldag då landet stängs ner, och alla vattenkrigar. Nationellt vattenkrig.



Tillsammans med den svenska solbrända trion abonnerar vi en minivan till Kao San Road. Bangkok är öde, en spökstad och jag roas hur diametralt motsatt det är mot min bild av staden. Sen ser vi barn plaska på stadsgata. Och äldre barn med större vattenpistoler som sitter på ett lastbilsflak och skjuter ner andra bilar. Och en uppeldad buss, som jag då i stunden tillskriver något studentiost upptåg. Vanen släpper av oss nära Kao San Road, som kan beskrivas som Ladyboy Pride, eller blöt karneval. Aurororna vägrar, skriker på chauffören att de inte tänker bli avsläppta här, att de betalat alldeles för mycket för att inte bli skjutsade till andra sidan gatan! Thailändare och västerlänningar använder slangar, hinkar, vattenpistoler, och vattenautomatvapen till att blöta ner varandra, och sedan kladda ner med lerig färg. En situation som under nästan alla andra omständigheter hade varit fantastiskt underhållande blir istället med ryggsäckar på rygg och personer att träffa enerverande. "Okej Sarah, du tittar på alla ställen på högra sidan gatan, jag tar de på vänster", skriker jag innan vi ger oss ut på slagfältet. Att vi alltid färdas med väskornas regnskydd på, lönar sig för första gången. Aurororna sätter på sig ponchos, velar, kläcker teorier om att ingen kommer skjuta på dom om de ser arga ut, och fortsätter framåt. "I hate you!!!" hörs när första vattenstrålen träffar, "Fuck you!!" den andra, tredje, och fjärde gången. Vi tar skydd på trottoaren och de säger att de inte kan fortsätta. Vi vinkar av dem och rör oss framåt. Någonstans på den här gatan sitter Hedvig och väntar.

Hedvig och Tore kan inte vara på den här gatan, konstaterar vi genomblöta vid gatans slut. Ser en "Internet"-skylt och mycket väl har vi fått mail. De har också blivit chockade och blöta, och skriver en vägbeskrivning dit de sitter. Man ska hitta ett McDonalds, Coca-Colaskyltar, och tempel, det ska svängas höger, vänster, höger igen. Där väntar de tills halvsju. Sen åker en buss till södra busscentralen, där nattbussen de köpt biljetter till åker 21. Har de köpt till oss också? Det berättar inte mailet. En skattjakt! Alla audiovisuella störningsmoment gör det för svårt att skattjakta märker vi dock snart. Vi hittar en taxi, Sarah säger "South bus terminal? Taxameter." Mannen nickar medhållande. När vi satt oss börjar han prata väldigt mycket och snabb thailändska med oss. Frågar vart vi ska, vi säger South Bus Terminal, han förstår inte vad vi menar. Ger oss en karta, ber oss peka ut. Jag hittar det på kartan, han nickar, börjar köra. Efter 50 meter stannar han, och går ur bilen. Fem minuter senare kommer han tillbaka med ett halvt dussin blöta leriga tonåringar som alla pratar på thailändska med mig samtidigt. Jag ser antagligen förskräckt ut, och frågar vad de vill mig. "Where you go?" frågar någon till slut. Jag pekar på kartan igen, de berättar för mannen, och nu äntligen är vi på väg, det måste vi väl vara. Fryser gör vi också, genomblöta i den kraftigt luftkonditionerade bilen. Taxiresan på 8km blir 3 mil. Först tror vi han kör omvägar för att blåsa oss, men så är inte fallet. Mannen måste vara smått efterbliven, det finns ingen annan förklaring.

På södra busstationen skickar vi ett mail till Hedvig som vi hoppas hon kommer läsa antingen innan hon åker från resebyrån eller så fort de kommer till busstationen. Vi beskriver vart vi kommer sitta, och sätter oss där och äter. Jag patrullerar stationen i jakt på dem tre gånger de kommande två timmarna och sensmoralen är, mobiltelefonen har förbättrat våra liv. Efter två timmar läser vi Hedvigs mail igen, och det framgår fortfarande inte om hon köpt biljetter till oss också. Men hur som helst så kan vi inte hitta dom. Uppgivet köper vi av misstag förstaklassbiljetter till en nattbuss som åker 20.30 och kostar 420 baht. Vi skriver ett sista mail till Hedvig där vi frågar hon de köpt biljetter till oss också och berättar om bussbiljetterna vi köpt, sen går vi ner till avgångshallen där man måste uppvisa biljetter för att komma in. Där nere letar jag efter vår buss, när jag hör ljudet av sma fötter som rör sig snabbt. Vänder mig om och Hedvig kramhänger runt Sarahs hals.

De har väntat på oss här nere, och har köpt biljetter till oss. För 600 baht styck. Som de väntat med på en plats dit man inte får komma in utan biljetter. Jag försöker lämna tillbaka de biljetter vi köpt, men utan framgång, och Hedvig lyckas inte återköpa två av deras fyra biljetter heller. Självklart åker vi hellre med dem och slänger våra billigare förstaklassbiljetter, och sen bär det av till Ranong.

En natt av härligt småprat och obekväm sömn senare kommer vi 06:00 fram till Ranong, en stad med 25 000 invånare. Shit, hur ska det här gå, hur ska vi ta oss till hamnen vi den här tiden, tänker jag, i onödan såklart, eftersom den halvmörka parkeringsplatsen kryllar av villiga chaufförer. Den lilla båthamnen stinker av toalett, lera och fisk. Jag ser att man från denna hamn kan åka till Koh Chang och Koh Payam. Koh Payam känner jag igen, det tipsade ju en tysk om vår första kväll på Bali, lovordade hur öde och fina stränder ön har! De andra är på att åka dit, och vi ändrar vår plan. Färjan går 09.30 och tills dess håller vi andan, spelar kort, och äter billig mat av en härligt stor kvinna. På båten träffar jag Everett, en underbar amerikansk man, men mer om honom senare.



Koh Phayam har listerinefärgat vatten och solbrända stränder. Vi åker till västra sidan av ön till en trekilometersstrand där vi kan avnjuta solnedgången varje kväll. Vi checkar in på det av israeler ägda Bamboo Bungalows. Deras bungalows är inget att hänga i granen men enkla med strandutsikt och har ordentliga myggnät. Vi tar en för 450 baht, Hedvig och Tore nöjer sig med en i gläntan för 250. En krona är 4 baht och priserna ligger på en fjärdedel av svenska. Vi badar i vågorna och ligger på stranden, solar och skrattar, ser en så vacker solnedgång, och detta känns som början på en bra vistelse. Nästa dag är väldigt lik och flyter förbi skrämmande snabbt. Kvällsmat äter vi på vegetarisk restaurang, cafe och bageri som höll hög standard, och drivs av den franska dreadsiga Stella. Vi träffar kanadensaren Robin och hans pakistanska fru, som bor i Bangkok och säljer industriella datorer, och ogillar Bangkok. Hans fru berättar olika kackerlackshistorier och ryser till varje gång, och Tore förstår inte vad folk har emot insekter och varför vi inte anstränger oss för att komma förbi fobin. Robin förklarar sedan kortfattat vad som pågår i Bangkok. "De är nya på det här med demokrati", berättar han. Ungefär hälften av folket gillade inte han som blev premiärminister i förra valet, och istället för att tycka, så kan det gå, när den som flest vill ha vinner, så avsatte de honom genom militärkupp. Och nu bråkar de röda och gula om makt. Hans fru kallar Sarah väldigt vacker, vilket hon senare berättar har lättare att ta till sig än om en kille skulle sagt samma sak, och Robin kallar mig avslappnad men väldans intelligent, och frågar om jag läser medicin. Vi skrattar åt tanken, och säger nej, jag försöker vara manusförfattare.










'
Alexander

Linne: Systers gratislinne från tidningen Glamour.
Byxor: Thailand årgång 2006, ca 25 kr.
Armband: Vitt med stenar, Gili Trawangan, 7, 50 kr.
Smink: Svett från 4 timmars cykeltur.



Linne: Bintang, Ubud, 30 kr och en dags letande.
Shorts: Ubud, 33 kr.
Skor: Havaianas, present från Brasilien
Accessoar: Öl, Bintang, 15 kr.

Ps. Alex är inte brunare i verkligheten, Sarah står i annat ljus. Ds.

Måste börja med att lovorda resebyrån/bussbolaget Lombok Wisata. Åkte från AP Inn på Kuta till Giliöarna med dem för 185 000 IDR, och då ingick resa från hotellet till färjeläget, färjan till Lombok, biltransport 2h genom Lombok till nästa hamn, och färjan till Giliöarna. Priset var lite i överkant eftersom vi köpte dem som gröngölingar i Indonesien men hemresan fick vi för 150 000. Med den öppna tillbakabiljetten kunde vi stanna i Senggigi på Lombok och sen ringa dom när vi ville åka vidare, bli upphämtade och åka vidare till nästan vart vi ville på Bali. Vi väljer Ubud, och när vi inser vilken bit det är dit från färjeläget känns det som vi har blåst dom nästan.

Det som inte var lika kul var att färjan från Lombok till Bali var 4 timmar försenad pga lokala val i Indonesien. Båtarbetarna ville rösta helt enkelt. Så där satt vi, ett stort antal turister, vid hamnen och försökte hålla oss i skuggan. Inbillning eller inte, det kändes som den varmaste dagen på resan hittills. När färjan äntligen kom var det bara att genomlida den i 4 timmar, försöka att inte bli kissnödig (värsta toan ever) och att inte tänka på mat. På kvällen när vi kommer fram till Ubud unnar vi oss ett finare boende, en egen stuga på en stor tomt av stugor byggda i en slutning enorm grönska, varmvattendusch och en sån där väldans kolonial säng med fyra pelare och omslukande myggnät.

Vi är fortfarande i Ubud nu, på verandan till vårat vackra och billiga rum nästintill ett risfält som en anställd på det fina stället tipsade oss om. För 100 000 IDR, 75 svenska, 37,5 var, frukost ingår.



Kolla in detaljerna!



Det verkar vara en grej typisk för Indonesien att frukost ska ingå, och vi kommer sakna det när vi reser vidare. Vilket är, imorgon! Thailand nästa, för att möta upp vår kompis Hedvig och hennes kille Tore som ska solsemestra sista veckan av deras huvudsaklingen Indonesienresa.

Ubud är en charmig bergsstad med mycket omringande grönska och ruiner, och väldigt bra shopping om man gillar hantverk av olika slag. Det finns konst överallt, gallerier och affärer som säljer både indonesisk och internationell konst. Detta shoppingparadis är väldigt farligt för oss, och det lutar åt att vi passar på och köper en del större saker och postar hem! Vi känner oss som Brewster eftersom vi har 2 miljoner att bränna innan vi reser vidare och orka växla, liksom. Speciellt när staden har så fina saker och Alexander har en föraning om att det kommer inte bli så mycket billigare än så här. Thailand har blivit dyrare och hårdare, har han fått för sig (samt hört från andra). Här är de mer konjukturskänsliga och mer måna om att göra affär till varje pris.

Har redan köpt block, armband (plural), shorts, linnen, klocka (som ska bli intressant att se livslängden på), och tigerbalsam, vilket kanske inte låter som så mycket men är mer än vi köpt på resan hittills. Vi har ögonen på skålar, bestick, tallrikar, monstermasker, och vi räknar fortfarande på om det lönar sig att posta hem ett paket.

Fredag gick vi runt i staden och formade oss en uppfattning hela dagen, dreglandes över alla affärer, och Alexander fick till slut sin andra Hepatit B-spruta. Vågen på läkarmottagningen säger att Alexander gått ner 5 kilo vilket Sarah tror på och Alexander inte. På kvällen unnar vi oss en facial i en mörk gränd (sa den lilla flickan, eller hur SORAYA?)



Igår, lördag, hyrde vi cyklar, vilket kanske inte var den bästa iden när det är så sjukt varmt och fuktigt och vi inte har bad i närheten. Svetten rann konstant i kanske 4-5 timmar och man kände sig smått yr. Trafiken var jobbig - vänstertrafik, små vägar, och galna indoneser - men när man kom ut en bit var det vackert med risfälten, Balis största tempel och små gränder.









När vi tagit oss in till staden igen svängde vi förbi Monkey Forest Sanctuary. 15 000 RP inträde och några bananer som Alexandner köpte. Där inne finns det tempel, grönska och apor som springer runt väldigt, väldigt fritt. Framför oss ser vi en apa som attackerar en man och hoppar upp på hans ben. Det visar sig att så fort de ser att man har bananer eller något annat i händerna så får man räkna med att bli överfallen. Motvilligt delar vi ut bananerna ganska snabbt. Parken är jättestor och fin och aporna lever och frodas i frihet. Aporna här var av en helt annan kaliber än de på Lombok. De var obotliga kleptomaner, och allt löst på ens person svävar i fara. Skyltar varnar för att gömma mat på sig för att "they will find it no matter where you hide it".







Sekunder innan attackerade han en japansk turist och tog hela oöppnade påsen nötter.


Han var nöjd över sitt byte och blev väldigt defensiv när man närmade sig.


En annan tjuvig apa försöker komma åt sitt byte.

Sedan händer något som förändrar allt. Alexander inser att hans liv lett fram till denna punkt och att allt annat blir meningslöst. Navid kommer bli besviken för att boken inte blir av, men så får det vara. "Kan man få betalt för att skjuta slangbella på apor?!", utbrister han. Alexander ser sin nya karriär och nya liv framför sig. Han ska bli en av de i sarong vars jobb det är att vakta perimetern till apfristaden och få pli på de tjuviga aporna med hjälp av slangbellor.

Avslutningsvis så brände Sarah sig såklart på avgasröret på moppen under dagsturen på Lombok. Först blev huden grå. Sedan bildades en blåsa. Sedan råkade blåsan spräckas och ett rött sår var fött. Det varar och rinner och gör ont trots rengöring och antiseptisk salva. Alexander är skeptisk till Sarahs behandling av såret, som består av att dagligen tejpa fast en servett som sedan smälter samman med såret innan dagen är slut. Han tror det behöver luftas, så att en skorpa kan bildas. Vad tror ni?


Sarah och Alexander

Hur mycket skönhet klarar ens ögon av på en dag innan man inte kan ta in mer?  Idag har vi sett tillräckligt för att fylla en hel resa.

Vi bor mellan en moské och en bar med mediokert coverband. Det första blir uppenbart halv fem på morgonen, och de sistnämnda under den timmen det tar att somna kvällen innan.

Det är tidig morgon och vi sitter på vår veranda när Eddie kommer åkandes på sin moppe. "Men! Ett barn..?" utropar Sarah förvånat när hon får syn på den andra föraren; Eddies svärson (som senare visar sig vara 21-år och gift). Båda männen är ca 160 och så smala att de känns som barn.

Vi åker till en marknadsplats bak på varsin moppe, Sarah bakom Eddie och Alex bakom svärsonen, för att köpa en stor påse jordnötter. Marknaden sprudlade av liv och var av typen Alexander trodde att Kina skulle bestå av, innan vi åkte dit. Med nötterna åker vi till Monkey Forrest där det kryllar av, ja, apor. De häftiga små liven hade så mänskliga ansikten och var väluppförda för det mesta. vi håller fram våra öppna händer med jordnötter i och de kommer fram och tar en var. Men först måste man mata ledaren som är större än de andra. De andra är rädda för ledaren och vågar inte komma fram förrän han fått sitt. Dom är smarta. Håller man en jordnöt i ena handen som man räcker fram och resten i andra, så sliter de tag i den och tar alla nötter istället för att nöja sig med en.



"Respect my authori-tay"

Sedan åker vi upp till Mount Rinjanis fot och pröjsar de 10 000 IDR i inträde och kollar på ett vattenfall som är, tja, okej, och rätt stort och så, men inte så mycket mer. Eddie säger något om "second waterfall" och Alexander hajar till. Vi smiter in av vägen in i skogen på en suspekt stig och fortsätter framåt en bra bit över stockar, en dålig väldigt hög bro, längs en vattenström och genom ett vattendrag. Sen ser vi något av det vackraste vi någonsin sett. Omringat av definitionen av grönska ser vi framför oss hur vattendraget kommer från en pool av vatten som får sitt vatten från ett brakande, högljutt vattenfall. Ju närmare vi kommer, desto mindre kan vi höra varandra och när vi hoppar i och simmar i poolen - skraja som tusan för eventuella fästingar - kan vi inte ens hålla ögonen öppna för allt upprört vatten som flyger i luften. Vattnet piskar skithårt på kroppen och det är svårt att ta sig framåt. Eddie och svärsonen väntar borta där det är torrt. vi ser ett turistpar med typiska tatueringar som kommit dit en stund före oss som har en mycket mer entusiastisk guide som säger åt dem att hoppa i vattnet, men de vacklar fram. Vi delar guidens entusiasm och han blir glad när han ser den så han börjar guida oss också, pekar på ett svart hål bakom vattenfallet och säger "Cave! Come on!", och framåt simmar vi i den iskalla naturkraften och klättrar in i den mossiga grottan. Det andra paret kämpar sig in de också. Att se ut, och se vattnet utanför falla neråt var utan tvekan en höjdpunkt i mitt liv. Vi hör väldigt lite annat än brusandet. Alexander frågar paret vart det är ifrån och hon säger Ryssland. Alexander säger "Sweden", han säger "Switzerland?", Alexander säger "SWEDEN!", han säger "Switzerland?, fem gånger upprepas detta innan vi inser att han är schweissare och säger "SWITZERLAND!" och tror Alexander säger "Sweden?"...




Sedan äter vi "traditionell Lombokmat" som Eddie kallar den, bestående av mycket ris, ett stekt ägg, en oätbar del av kyckling, och massa chili. Och det ska ätas med händerna. Vi bjuder de två på lunchen, fast det kändes lite som att han förväntade sig det och Alexander blir lite irriterad över att gesten inte kändes komma från oss.

Nästa stopp: En traditionell Sasakby av bambuhus med lergolv som känns uppbyggd för turister, och Alexander svär att en get sa "Hellooo". Sarah tycker inte att byn kändes så superturistig, då byns folk inte brydde sig alls om att vi var där, utan jobbade på som vanligt. Till skillnad mot en by i Malaysia där alllt var väldigt uppstyrt - vi fick skjuta pil med byns hövding och barnen förväntade sig godis.



Eddie är väldigt klar med att det är vår dag och att vi åker dit vi vill, och Sarah minns en strand som ska vara så fin att man får "ont i själen" som ligger mellan två kullar. Malimbu!, utbrister Eddie och vi åker dit. Den levererar, med sina palmer, svarta finkorniga sand och väldiga grönska. vi hoppar genast i och förstår inte hur lokalbefolkningen kan avstå. Alexander undrar om det är som alla snögubbar man inte bygger för man är less på snö..



Att sitta bak på en moped som svischar förbi små byar, risfält, bergstoppar, floder osv i relativt hög fart, känna vinden i håret, stekande sol och fullständig grönska runtomkring, kan vara det bästa man kan göra. Det är inte mycket som slår det. Det är spännande och samtidigt lite skrämmande i vissa lutande kurvor, branta backar och stora hål i vägen, men vi kände oss aldrig osäkra med våra duktiga förare.

Sist åker vi hem till Eddie för att hämta vår tvätt och dricka en avslutande kopp te. Vi sätter oss utanför hans hus på en tomt som han delar med två andra familjer. Deras hus är av cement, hans av bambu. När vi pratar visar det sig att Eddie inte är 45, utan 32. Han blev pappa första gången vid sexton och hans första fru dör tre dagar efter förlossningen. Han vet inte vad hon dog av, för de hade inte råd att ringa efter läkare. "Allt handlar om rupier", förklarar han nedstämt. Nu bor han där med sin andra fru, sin mamma, deras fem barn, och svärsonen i bambuhuset på under kanske femtio kvadrat. Hans fru med sympatiskt utseende kommer ut med en bambumatta åt oss att sitta på och deras nyfödde son i famn. Adit, tre månader och sötare än socker. Vi får hålla honom och Alexander tittar omkring på hur de kastar sten på grannarnas höns på deras tomt för att den lilla maten de har räcker bara till deras egna höns, och hur glada alla i hans familj är, och även de från de andra husen. Alexander håller i Adit, ser honom i ögonen och säger på barnspråk "Jag tänker ge dom här varenda öre vi har med oss", riktat till Sarah. Hon har redan själv tänkt tanken och håller med helt.



Alexander frågar vad en okej lön ligger på i Indonesien, och Eddie berättar att 1,5-2milj, det är inte fyskam. Tusen till 1400 svenska kronor. Han själv har inga avgångspapper från skolan, och kan därför inte ens jobba som vaktmästare på ett av hotellen. Även med avgångspapper hade målet alltså varit att försörja sig på turister. Istället lever han på dessa endagarsturer, och hans fru innan hon fick Adit sålde frukt och massage på stränderna. Vi får en påse ren tvätt, och Alexander frågar vart den andra är eftersom vi gett dem två. Men denna fantastiska kvinna har med strykjärn i högsta hugg förvandlat två påsar till en.

Vi tackar för kaffet, för denna underbara dag, och för den imponerande insatsen med tvätten, och ger med alla pengar vi har, som tyvärr bara var 60 000 IDR mer än de skulle ha. Svärsonen skjutsar hem Alexander då Alexander inser att han har 5000 kvar på sig som svärsonen får. Han kan inte Engelska och dagens långa mopedresa har varit en väldigt tyst sådan, men nu säger han "Thank you Alex", och åker iväg.

"Jag ska sluta vara så hård mot de här människorna", tänker Alexander. De flesta är bra människor med mindre förutsättningar än oss men bättre humör. Klart de försöker tjäna så mycket som möjligt. Det är självklart. Barnskratten här är högre än de hemma. Det säger något bara det.

Sarah och Alexander

Vaknar, och ser Wayan cykla bort. Jaha, vad tråkigt av honom, nu får vi inte ta ordentligt avsked, tänker vi. När vi har på oss ryggorna och rör oss mot vägen ser vi att han står och steker våra sista ananaspannkakor. Vi dör nästan av hur söt han är, och det känns i hjärtat när vi avböjer dem för att vi känner oss stressade till Lombokfärjan. Vi har däremot lämnat fin present på rummet åt honom, och vi kramar båda om honom innan vi ger oss av. Filip & co förblir på Gili T för att sammanstråla med oss i Senggigi innan de och kanske vi åker till Flores.

I Lomboks hamn väntar Sarahs beundrare, en 32-årig indonesisk strandförsäljare på max 1,60 med skäggfläck under läppen som sedan dag ett efter att misslyckats med att sälja smycken till oss insisterat på att istället byta till sig västerländska kläder av oss. När vi kom tillbaka från Meno såg han ett nytt armband på Sarahs handled och blev sur och frågade vart det kom ifrån, och att han minsann också sålde liknande. Igår såg vi honom på Gili T och när vi berättar att vi ska åka från ön säger han att han ska till Lombok men att han tar sig till hamnen för att möta oss. Spola fram till när han står där och väntar, så duger inte Sarahs linne och mina Levis med skrevhål är för stora.

Vi tar minibuss till Senggigi, där en man på vespa snabbt får upp intresset för oss och vill visa oss till ett bra billigt boende. Vi följer utmattade utsvultet efter honom, men gillar inte råtthål #1 han visar oss, trots priset om 50 svenska om dagen. Okej, säger han, då går vi till nästa ställe. Vi börjar fundera på vad hans angle är och hur han tjänar sina pengar. Råtthål #2 för 40 svenska var inte mycket att ha heller. Jag har börjat bedöma toaletter efter antalet möjliga ingångar för kackerlackor, och här fanns det ett överflöd av just såna. "Okej, vidare till nästa ställe". Vad vill den här människan oss? Kommer han kräva fett arvode när vi hittar något vi gillar?! Tredje stället är Rajas bungalows, lovordat i Lonely Planet, med sina rymliga smakfullt inredda hyddor. För 75 svenska, samma som på Gili, men här utan frukost så slår vi till. Eddie, vespakillen, hänger kvar. Han är faktiskt rätt trevlig. Kort som de flesta är, kanske 45, med såna där tvåcentimetesnaglar som asiatiska män gillar. Sarah frågar den anställde som visar oss bungalowen om de har en tvättservice, vilket de har, och han visar den mest ambitiösa prislistan vi sett hittills med olika priser beroende på om det är en skjorta, byxor, strumpor eller kalsonger. Eddie reagerar och säger, "jag kan tvätta er tvätt, så har ni den imorgon." Vi är fortfarande misstänksamma och är inte fullt optimistiska över hans erbjudande. Sedan vill Eddie skjutsa oss vart vi än vill, vi säger att det ska finnas grymma vattenfall i trakten, och fram kommer Eddies karta över regionen och han beskriver vant en rutt för dagstur som innehåller två vattenfall och Monkey Forrest för 350 000 på vespor. Jag vill inte bestämma något innan vi sammanslutit med Filip och dom som fortfarande är på Gili T ifall de vill följa med, berättar jag, och att om han ger mig sitt nummer så ringer jag honom efter jag köpt Indonesiskt kontantkort. "Behöver du nummer?", frågar han, ber om 10 000 IDR, 7,50 SEK, insisterar på att lämna sin mobil i pant, och ger sig iväg för att återvända fem minuter senare med SIM-kort med lite pengar på. Vi kommer överrens om att höras senare, och Sarah och jag ger oss iväg mot närmaste strand, som visar sig vara två gränder, en väg, och en till gränd bort. På vägen ser vi lite av Senggigi som känns som en sliten turistig spökstad, och försäljarna är mer desperata men samtidigt trevligare, vilket gör det jobbigare att avfärda dem. En reseförsäljare erbjuder oss samma resa som Eddie för 300 000. När vi ser stranden och vattnet som på sin höjd kan beskrivas som bättre än okej, saknar vi båda Gili litet, men efter ett svalkande dop så känns allt bra igen. Det plaskas, läses, och strandsomnas.

På väg från stranden börjar några tonåringar i jeans och luvtröjor ställa massa frågor. Vart kommer du ifrån, vart bor du, hur länge har du varit här, vad betalar ni för ert rum, hur länge har ni varit gifta, vad har du pluggat, på universitet? Jag ger vaga svar och på vart jag kommer ifrån svarar jag Unani, Grekland, som jag gjort sedan det blev klart hur mycket jävla svenskar det är här. Efter de två killarna gått bredvid oss i fem minuter och jag mentalt redovisat för allt i ryggsäcken och kommit fram till att det inte finns något av värde i den, så börjar det hela klarna. De pluggar Engelska på ett universitet här och vill ha tips på hur man blir bra på Engelska. Film, svarar vi leendes, och tar avsked när mobilen för första gången på en månad börjar ringa. Eddie vill veta när han kan hämta tvätten. Vi hörs när vi är tillbaka på rummet, kommer vi överrens om. Senare på rummet när vi duschat, varvar ner, och gör smutshög kommer Eddie till vårt rum. Han fortsätter vara trevlig, och lite ynklig, och man vill liksom hjälpa killen. Hotellets pris för vår mängd tvätt hade varit över 60'000 IDR, men Eddie har inget pris. Han säger, "betala det ni vill. Pengar är inte viktigt. Pengar är prio.. tre kanske." Vi gillar Eddie, och bokar dagstrippen till dagen efter, som kommer avslutas med fika hemma hos honom och tvätthämtning. Vi ser båda fram mot att få se hur han bor, och träffa hans fru. Men jag får ner priset till 300 000, och tänker att jag ska inte bli blåst av den här nissen bara för att han är trevlig.

På kvällen går vi till restaurang med fritt wifi. På vägen får jag ett erbjudande av en kille med ett pilemariskt leende om "Bob Marley-cigaretter" och två erbjudanden om "Lombok Ferrari", häst och vagn. Vi äter vår mat långsamt långsamt medan LOST laddas ner. Jag uppskattar ironin, men det känns bra att vara på en större ort med bättre uppkopplingar så vi kan följa LOST igen. Och vilket glad överraskning när dagarna som smält samman på Gili T innebär att det finns två osedda avsnitt att sluka!

Det är pinsamt att berätta detta, men Sarahs Visakort har dött. Efter ICA-skandalen, som är pinsam likaså, så hittar Sarah sitt kort i bitar i väskan, utan att veta hur det gick till. Filip förde med sig en ersättare till ICA, så det är inte katastrof, men pinsamt och konstigt är det.



Vi tar minibåt till grannön som vi snart konstaterar faktiskt överträffar Trawangan på alla vis. Sandiga stränder utan korall att skära sig på, mindre försäljare, mindre byggnader, höga träd som skuggar delar av stränderna så man kan ligga i skuggan på stranden, och en total avsaknad av kaxiga indondesiska tonårspojkar. Vi blir sugna på att åka dit, men är oroliga för att inte kunna ta oss ifrån denna del av Indonesien om vi inte gör ett Alexanderhugg. Senggigi, sen Flores. Så tänker vi oss, idag iallafall. En sak är säker, vi tar vårt pick och pack och lämnar Gilisarna imorgon!

Okej. Det här var inte det intressantaste inlägget hittills. Hoppas bilderna gör saken bättre.





Sarah och Alexander

Tid har här ingen relevans. Dagar och minnen flyter samman. Vet ej vilket datum eller veckodag eller klockslag det är. Våra dagar på Gili Trawangan förflyter enligt ett visst mönster. Vaknar svettiga och eftersom jag av fläkten har blivit förkyld, behöver jag genast snyta mig. Vi äter ananaspannkakor och dricker kaffe med Wayán, ägaren, sedan hoppar vi insmorda i vattnet varvat med att läsa bok i strandstol. Hud faller av min kropp. Kommer frukttanten köper vi främmande och god frukt av henne, annars går vi till ett av stånden som säljer hela ananaser.






Kanske äter vi lunch på ett av ställena på vägen längs stranden, som utgör öns enda väg. Det snorklas, När solen börjat svalna duschar vi och smörjer oss innan vi går på gatan tills vi får feeling för ett av de många många matställen som finns att välja mellan. Middag har hittills inte gått på över 60 000 IDR, det vill säga 40 svenska kronor. Varje dag har vi försökt hinna till öns kulle för att se på solnedgången men inte hunnit. Ibland ser vi en film på A Beautiful Life, öns bio. Man ser antingen på stora duken eller på egen TV i en hydda. En kväll ser vi The Beach och jag vet inte hur jag ska må över att se den på det viset. På hemvägen lyser vi med ficklampa för att hitta till vår öde del av vägen, och jag likt secret service inspekterar badrummet noggrannt beväpnad till tänderna med Baygon innan jag ropar "Clear!".

En dag ska jag och Madi ut och fiska med harpun. Vi väntar tills det blir mörkt, sen hoppar vi i vattnet tillsammans med en tolvårig grabb, beväpnade med harpungevär och undervattensficklampor. De är lättare att fånga när det är kväll och de sover, berättar han. Vi lyser tills vi hittar en fisk som gömmer sig nära botten sedan simmas det ner i ficklampssken och de till synes hembygda harpunerna avfyras. Madi innehar inte alls den expertisen jag ursprungligen tillskrivit honom. Hans första gång var tre veckor tidigare, och han berättar att han är lite rädd samtidigt som han skrattar nervöst innan vi hoppar i. Det ingav inte förtroende då vi minuten senare ska ner i becksvart vatten med en sorts gevär. Flera gånger går han inte in för att skjuta stora fiskar, och jag misstänker att det hade mer att göra med att han var rädd för dom än att de inte gick att äta. Däremot skjuter han flera statister från Hitta Nemo som jag sedan med ångest i hjärtat försöker äta upp efter Wayán grillar dem åt oss. Lillkillen däremot är en fena och fångar tillräckligt stora och många fiskar för att mata en familj. Det var en mäktig upplevelse. Flera gånger tänkte jag, hur hamnade jag här? medan strömmen för oss framåt under tre timmar. Tre timmar som en orolig Sarah antog Det Värsta.

Sen igår blev vår lugna tillvaro mer händelserik. Efter frukosten promenerar vi ner till hamnen och möter Filip, min äldste vän, tillsammans med Björn, Björns tjej Nicole, och hennes kompisar Sara och Sussi. Vi hade haft svårt att komma i kontakt med dom och hade tänkt åka vidare om vi inte fick tag på dom, men kvällen innan vår tänkta avresa visar det sig att de är på grannön på väg till Gili T! Vi visar de fem till boendet brevid våra vi ordnat åt dem, två sjukt fina bungalows som faktiskt får vår att blekna lite.



Sen badas, snorklas, solas och strandlunchas det i vanlig ordning innan middagen på öns irländska pub där det trollas fram Absolut Vodka-flaskor för att fira Björn och Filips respektive födelsedagar i efterhand. Det blir svennebananfylla med alldeles för stora glasögon, billiga drinkar, insmugglad vodka, stora Bintang och dans på bardisken.







Nu är det kvällen efter och vi sitter alla sju i hyddor på stranden och äter middag med spetsade fantastiska kokosnötdrinkar, samt cool - faktiskt snygg - lokal kille som pojar på stranden. Hans hår är just den längden jag vill ha. Hår. Vilket helvete med saltvatten och långt hår. För första gången kan jag på riktigt istället för på låtsas sympatisera med tjejer vars hår skall förbli torrt i vattnet till alla pris. Sarah var för övrigt den som drack minst under svennefyllan och den enda som var bakis dagen efter. Uttorkade stackars tös. Glömde den gyllene regeln: Drick hinkvis med vatten. Speciellt där det är varmt. Speciellt om du är full.

Sarah och jag börjar känna oss mättade av detta förföriska stopp. Sarah trodde vi varit här i fem dagar, jag sju. Nu har jag dubbelkollat och det är nio. Vi åker antagligen vidare till Senggigi om nån dag tills Filip & co känner sig redo att sluta oss an, varpå det kan bli resa till Flores och Komodo. Komodo - ön som förbjuder tillträde för menstruerande kvinnor, då de jättelika varanerna blir helt bananas och jagar dem.

En månad av vår resa har gått, och det har varit en sjukt bra, händelsefylld sådan. Passens sidor får fler och fler stämplar, och vi klurar över logistiken för resten av resan och hur vi ska hinna med allt vi vill göra.

Alexander

Vi lever mitt i en djurpark. Eller i en djungel är antagligen en mer passande beskrivning. Imorse vaknade jag till ljudet av bräkande getter. De smög runt på vår framsida och skrek något som lät som "heeeiiillooo". Alex vaknade såklart inte. På den lilla stigen som leder till vårt boende möts vi ibland av en halv hönsgård som är ute på promenad bland alla tusentals gräshoppor, myror och skalbaggar. På vår toa ligger numera ca fem lik av kackerlackor. Vi har nämligen gjort resans bästa investering; en insektsspray av märket Baygon. Dödar och förhindrar olaga intrång och äggläggning. Vi har sprutat rakt på förödarna och sett dom sakta "somna in" på rygg.

Det är skönt att bo en bit ifrån "centrum" med alla unga indonesiska killar som hänger utanför sina barer/restauranger och upprepar samma sak varenda gång man passerar. "Nice couple" säger en som faktiskt ser ut att vara äldre än sjutton. Jag ler lite falskt och snällt. "Wanna suck my lollipop?" Och där dog mitt leende.

Vi har båda fortsatt flagna på axlarna. Alex axlar är svagt rosa och han täcker dom duktigt med min svenska sjal. Vågorna på havet blir större för varje dag och man önskar att det mintiga vattnet gick att dricka. Lemonade with a twist of mint, brukar jag tänka för mig själv och känna hur galenskaperna försöker ta över. Ok.

Nu sitter jag och svettas i en bambu-bungalow (fläkten funkar inte!) med magsmärtor deluxe och en sovande grek bredvid mig. Ikväll ska vi gå upp på en liten bergstopp och beskåda solnedgången och sedan försöka ta ut pengar igen, kolla mailen om Filip hört av sig och kanske äta på öns enda japanska ställe.