Everything's better with a tan!

Tid har här ingen relevans. Dagar och minnen flyter samman. Vet ej vilket datum eller veckodag eller klockslag det är. Våra dagar på Gili Trawangan förflyter enligt ett visst mönster. Vaknar svettiga och eftersom jag av fläkten har blivit förkyld, behöver jag genast snyta mig. Vi äter ananaspannkakor och dricker kaffe med Wayán, ägaren, sedan hoppar vi insmorda i vattnet varvat med att läsa bok i strandstol. Hud faller av min kropp. Kommer frukttanten köper vi främmande och god frukt av henne, annars går vi till ett av stånden som säljer hela ananaser.






Kanske äter vi lunch på ett av ställena på vägen längs stranden, som utgör öns enda väg. Det snorklas, När solen börjat svalna duschar vi och smörjer oss innan vi går på gatan tills vi får feeling för ett av de många många matställen som finns att välja mellan. Middag har hittills inte gått på över 60 000 IDR, det vill säga 40 svenska kronor. Varje dag har vi försökt hinna till öns kulle för att se på solnedgången men inte hunnit. Ibland ser vi en film på A Beautiful Life, öns bio. Man ser antingen på stora duken eller på egen TV i en hydda. En kväll ser vi The Beach och jag vet inte hur jag ska må över att se den på det viset. På hemvägen lyser vi med ficklampa för att hitta till vår öde del av vägen, och jag likt secret service inspekterar badrummet noggrannt beväpnad till tänderna med Baygon innan jag ropar "Clear!".

En dag ska jag och Madi ut och fiska med harpun. Vi väntar tills det blir mörkt, sen hoppar vi i vattnet tillsammans med en tolvårig grabb, beväpnade med harpungevär och undervattensficklampor. De är lättare att fånga när det är kväll och de sover, berättar han. Vi lyser tills vi hittar en fisk som gömmer sig nära botten sedan simmas det ner i ficklampssken och de till synes hembygda harpunerna avfyras. Madi innehar inte alls den expertisen jag ursprungligen tillskrivit honom. Hans första gång var tre veckor tidigare, och han berättar att han är lite rädd samtidigt som han skrattar nervöst innan vi hoppar i. Det ingav inte förtroende då vi minuten senare ska ner i becksvart vatten med en sorts gevär. Flera gånger går han inte in för att skjuta stora fiskar, och jag misstänker att det hade mer att göra med att han var rädd för dom än att de inte gick att äta. Däremot skjuter han flera statister från Hitta Nemo som jag sedan med ångest i hjärtat försöker äta upp efter Wayán grillar dem åt oss. Lillkillen däremot är en fena och fångar tillräckligt stora och många fiskar för att mata en familj. Det var en mäktig upplevelse. Flera gånger tänkte jag, hur hamnade jag här? medan strömmen för oss framåt under tre timmar. Tre timmar som en orolig Sarah antog Det Värsta.

Sen igår blev vår lugna tillvaro mer händelserik. Efter frukosten promenerar vi ner till hamnen och möter Filip, min äldste vän, tillsammans med Björn, Björns tjej Nicole, och hennes kompisar Sara och Sussi. Vi hade haft svårt att komma i kontakt med dom och hade tänkt åka vidare om vi inte fick tag på dom, men kvällen innan vår tänkta avresa visar det sig att de är på grannön på väg till Gili T! Vi visar de fem till boendet brevid våra vi ordnat åt dem, två sjukt fina bungalows som faktiskt får vår att blekna lite.



Sen badas, snorklas, solas och strandlunchas det i vanlig ordning innan middagen på öns irländska pub där det trollas fram Absolut Vodka-flaskor för att fira Björn och Filips respektive födelsedagar i efterhand. Det blir svennebananfylla med alldeles för stora glasögon, billiga drinkar, insmugglad vodka, stora Bintang och dans på bardisken.







Nu är det kvällen efter och vi sitter alla sju i hyddor på stranden och äter middag med spetsade fantastiska kokosnötdrinkar, samt cool - faktiskt snygg - lokal kille som pojar på stranden. Hans hår är just den längden jag vill ha. Hår. Vilket helvete med saltvatten och långt hår. För första gången kan jag på riktigt istället för på låtsas sympatisera med tjejer vars hår skall förbli torrt i vattnet till alla pris. Sarah var för övrigt den som drack minst under svennefyllan och den enda som var bakis dagen efter. Uttorkade stackars tös. Glömde den gyllene regeln: Drick hinkvis med vatten. Speciellt där det är varmt. Speciellt om du är full.

Sarah och jag börjar känna oss mättade av detta förföriska stopp. Sarah trodde vi varit här i fem dagar, jag sju. Nu har jag dubbelkollat och det är nio. Vi åker antagligen vidare till Senggigi om nån dag tills Filip & co känner sig redo att sluta oss an, varpå det kan bli resa till Flores och Komodo. Komodo - ön som förbjuder tillträde för menstruerande kvinnor, då de jättelika varanerna blir helt bananas och jagar dem.

En månad av vår resa har gått, och det har varit en sjukt bra, händelsefylld sådan. Passens sidor får fler och fler stämplar, och vi klurar över logistiken för resten av resan och hur vi ska hinna med allt vi vill göra.

Alexander