Everything's better with a tan!

Nu har halva resan varit. Vi har hunnit med fyra städer i Kina, fem öar och tre städer i Indonesien, och lite Thailand. På Koh Phayam har vi och Hedvig och Tore inte varit helt i synk. De har dekompressat, varvat ner, och njutit av sol, strand, och passivitet. Jag kände mig efter första dagen allt mer rastlös. Kanske en släng av mid-trip crisis. Men deras rycka på axlarna åt aktiviteter och ligga och steka i solen har smittat av sig. Böcker har lästs, och brännan mår bra. Sarahs sår mår bättre men inte bra. Vi ändrar därför på resplanen och åker inte till Koh Lipe efteråt som först tänkt, utan varvar island life med stadsliv och lapar några dagars sol på någon Thailändsk ö på slutet av resan istället innan vi flyger hem från Bangkok. Hennes sår ska hållas torrt, berättar den franska kvinnan som har bageriet. Hennes ord är moderliga i natur och inger Sarah tillit. Mitt från far nedärvda tänk om att havet botar allt, går bort.

Jag har börjat formulera ett första intryck av Thailand. Många thailändare tror att de kan bättre Engelska än de kan. I flera fall har de kunnat lika lite som valfri kines, men de öser på och säger det de vill säga, sen ser de på en som dum när man inte förstår dem. Vi har också träffat flera riktigt plågsamt dumma människor, fler än i de andra länderna sammanlagt på en sjättedel av tiden. I Bangkok köper vi mat på KFC. Den ena menyn ska ha en Coca-Cola, säger jag. Och istället för att fråga vad den andra menyn ska ha, så får vi två Coca-Color. Jag säger, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut en Coca-Cola. Använder samma mugg, och fyller på med en exakt likadan Coca-Cola. Jag upprepar, nej alltså, den andra ska vara en apelsinjuice. Aha, säger hon. Häller ut Coca-Colan. Använder samma mugg, och fyller på med Fanta. Bara för att ta ett exempel. Jag föredrar helt klart Indonesien, med deras billigare priser, trevligare folk, och hur frukosten ingick på alla boenden. En likvärdig frukost som man fick gratis där går lätt på 25 svenska kronor här, vilket ju blir Pengar i längden. Det är också svårt att undvika att känna sig som en jäkla klyscha här. En svensk i Thailand. Hu-a.
 


Koh Phayam har dock varit en positiv upplevelse, över förväntan. Britten Dave och hans affär, Stellas café (med en utmärkt nivå på stämningen som lätt hade kunnat bli för hippieflummig men klarade sig), den alltid glada gamla gumman som vi åt hos mest hela tiden, den andra glada gamla kvinnan som vi bodde hos efter vi flyttade från de dyra otrevliga Israelerna. Robin och hans fru, Everett, tyskarna vi spelade volleyboll med, och barägaren som byggt bong av bamburör.



Robin. Efter allt smicker de slängde åt mitt och Sarahs håll på middagen, så möter vi dem igen på Stellas dagen efter för frukost. Efter vi gått därifrån så kommer Robin efter för att berätta hur han jobbat med kreativa människor på teater i Toronto i fem år, och hur han blivit bra på att skilja på kreativa människor från inkompetenta, och hur jag tillhör den första kategorin och hur jag bör ta tillvara på det. Han säger detta för att han önskar någon hade sagt det till honom när han var ung, så kanske han hade gjort mer än att bli hög hela tiden. Han säger, "skriv dina manus, gör film om det är det du vill göra. Men vad vet jag, jag kanske läst av dig fel och du skriver som en kratta." Jag tackar från botten av mitt hjärta och hoppas han har rätt. Även om han har fel, så förespråkar jag starkt att berätta för de som gör intryck på en att de gjort just det. För det inspirerar att få höra. Så in i helvete. Jag ska bli bättre på det. Och läsa mer av John Ajvide-Lindqvist också. Dagens löfte.

Alexander