Everything's better with a tan!

Vaknar, och ser Wayan cykla bort. Jaha, vad tråkigt av honom, nu får vi inte ta ordentligt avsked, tänker vi. När vi har på oss ryggorna och rör oss mot vägen ser vi att han står och steker våra sista ananaspannkakor. Vi dör nästan av hur söt han är, och det känns i hjärtat när vi avböjer dem för att vi känner oss stressade till Lombokfärjan. Vi har däremot lämnat fin present på rummet åt honom, och vi kramar båda om honom innan vi ger oss av. Filip & co förblir på Gili T för att sammanstråla med oss i Senggigi innan de och kanske vi åker till Flores.

I Lomboks hamn väntar Sarahs beundrare, en 32-årig indonesisk strandförsäljare på max 1,60 med skäggfläck under läppen som sedan dag ett efter att misslyckats med att sälja smycken till oss insisterat på att istället byta till sig västerländska kläder av oss. När vi kom tillbaka från Meno såg han ett nytt armband på Sarahs handled och blev sur och frågade vart det kom ifrån, och att han minsann också sålde liknande. Igår såg vi honom på Gili T och när vi berättar att vi ska åka från ön säger han att han ska till Lombok men att han tar sig till hamnen för att möta oss. Spola fram till när han står där och väntar, så duger inte Sarahs linne och mina Levis med skrevhål är för stora.

Vi tar minibuss till Senggigi, där en man på vespa snabbt får upp intresset för oss och vill visa oss till ett bra billigt boende. Vi följer utmattade utsvultet efter honom, men gillar inte råtthål #1 han visar oss, trots priset om 50 svenska om dagen. Okej, säger han, då går vi till nästa ställe. Vi börjar fundera på vad hans angle är och hur han tjänar sina pengar. Råtthål #2 för 40 svenska var inte mycket att ha heller. Jag har börjat bedöma toaletter efter antalet möjliga ingångar för kackerlackor, och här fanns det ett överflöd av just såna. "Okej, vidare till nästa ställe". Vad vill den här människan oss? Kommer han kräva fett arvode när vi hittar något vi gillar?! Tredje stället är Rajas bungalows, lovordat i Lonely Planet, med sina rymliga smakfullt inredda hyddor. För 75 svenska, samma som på Gili, men här utan frukost så slår vi till. Eddie, vespakillen, hänger kvar. Han är faktiskt rätt trevlig. Kort som de flesta är, kanske 45, med såna där tvåcentimetesnaglar som asiatiska män gillar. Sarah frågar den anställde som visar oss bungalowen om de har en tvättservice, vilket de har, och han visar den mest ambitiösa prislistan vi sett hittills med olika priser beroende på om det är en skjorta, byxor, strumpor eller kalsonger. Eddie reagerar och säger, "jag kan tvätta er tvätt, så har ni den imorgon." Vi är fortfarande misstänksamma och är inte fullt optimistiska över hans erbjudande. Sedan vill Eddie skjutsa oss vart vi än vill, vi säger att det ska finnas grymma vattenfall i trakten, och fram kommer Eddies karta över regionen och han beskriver vant en rutt för dagstur som innehåller två vattenfall och Monkey Forrest för 350 000 på vespor. Jag vill inte bestämma något innan vi sammanslutit med Filip och dom som fortfarande är på Gili T ifall de vill följa med, berättar jag, och att om han ger mig sitt nummer så ringer jag honom efter jag köpt Indonesiskt kontantkort. "Behöver du nummer?", frågar han, ber om 10 000 IDR, 7,50 SEK, insisterar på att lämna sin mobil i pant, och ger sig iväg för att återvända fem minuter senare med SIM-kort med lite pengar på. Vi kommer överrens om att höras senare, och Sarah och jag ger oss iväg mot närmaste strand, som visar sig vara två gränder, en väg, och en till gränd bort. På vägen ser vi lite av Senggigi som känns som en sliten turistig spökstad, och försäljarna är mer desperata men samtidigt trevligare, vilket gör det jobbigare att avfärda dem. En reseförsäljare erbjuder oss samma resa som Eddie för 300 000. När vi ser stranden och vattnet som på sin höjd kan beskrivas som bättre än okej, saknar vi båda Gili litet, men efter ett svalkande dop så känns allt bra igen. Det plaskas, läses, och strandsomnas.

På väg från stranden börjar några tonåringar i jeans och luvtröjor ställa massa frågor. Vart kommer du ifrån, vart bor du, hur länge har du varit här, vad betalar ni för ert rum, hur länge har ni varit gifta, vad har du pluggat, på universitet? Jag ger vaga svar och på vart jag kommer ifrån svarar jag Unani, Grekland, som jag gjort sedan det blev klart hur mycket jävla svenskar det är här. Efter de två killarna gått bredvid oss i fem minuter och jag mentalt redovisat för allt i ryggsäcken och kommit fram till att det inte finns något av värde i den, så börjar det hela klarna. De pluggar Engelska på ett universitet här och vill ha tips på hur man blir bra på Engelska. Film, svarar vi leendes, och tar avsked när mobilen för första gången på en månad börjar ringa. Eddie vill veta när han kan hämta tvätten. Vi hörs när vi är tillbaka på rummet, kommer vi överrens om. Senare på rummet när vi duschat, varvar ner, och gör smutshög kommer Eddie till vårt rum. Han fortsätter vara trevlig, och lite ynklig, och man vill liksom hjälpa killen. Hotellets pris för vår mängd tvätt hade varit över 60'000 IDR, men Eddie har inget pris. Han säger, "betala det ni vill. Pengar är inte viktigt. Pengar är prio.. tre kanske." Vi gillar Eddie, och bokar dagstrippen till dagen efter, som kommer avslutas med fika hemma hos honom och tvätthämtning. Vi ser båda fram mot att få se hur han bor, och träffa hans fru. Men jag får ner priset till 300 000, och tänker att jag ska inte bli blåst av den här nissen bara för att han är trevlig.

På kvällen går vi till restaurang med fritt wifi. På vägen får jag ett erbjudande av en kille med ett pilemariskt leende om "Bob Marley-cigaretter" och två erbjudanden om "Lombok Ferrari", häst och vagn. Vi äter vår mat långsamt långsamt medan LOST laddas ner. Jag uppskattar ironin, men det känns bra att vara på en större ort med bättre uppkopplingar så vi kan följa LOST igen. Och vilket glad överraskning när dagarna som smält samman på Gili T innebär att det finns två osedda avsnitt att sluka!