Dag 50: One more reggae.
"Vart är gatubarnen? Det ska krylla av barntiggare. Men vi har inte sett en enda.", säger Sarah när vi nyanlända till Phnom Penh går runt i stadskärnan. Staden är lättnavigerad, och inte mycket större än ett halvt Göteborg. Ändå för vi utan att överdriva femtio erbjudanden om Tuk tuk, mopeddragen riksha, varje dag. "De håller nog till i de turistiga delarna som vattenfronten", svarar jag. Och mycket riktigt, som på beställning när vi kommer till flodkanten så kommer bedårande efter bedårande barn fram med sorgsna blickar och vill antingen ha pengar, eller sälja oss böcker om Kambodjas historia. Många fler säljer faktiskt saker i Kambodja än rakt ut tigger. Vykort och böcker om deras historia är deras vanligaste varor. De säljs av vuxna som fått kroppsdelar bortspränga av kvarglömda begravda minor, eller av barn. Jag beundrar deras kämparanda. Hur vi möts av leenden och hör intensiva barnskratt i ett land som känns som något Gud glömde. Vår bussresa till Phnom Penh på 310km tar oss 6 timmar för vägarna är i så dåligt skick, och i flera fall inte asfalterade.
Kvällen innan, vår sista i Siem Reap, shoppar vi fantastiskt snygga skålar. Ett köp jag kommer ångra varje gång ryggsäcken ska upp på ryggen resten av resan, men mentalt hi-fiva mig för efter hemresan. Sedan besöker vi Dr. Fish. Hos Dr. Fish stoppar du dina fötter i en bassäng i en halvtimme och låter dess fiskar äta upp din döda hud, och det stimulerar tillkomsten av ny vävnad. Eller nåt. Allt jag vet är att det kändes olikt något annat vi någonsin varit med om, och att de första fem minuterna var olidliga. Man vet inte vart man ska ta vägen, och för att kunna fortsätta behöver du släppa tanken på att det är levande varelser som äter av dig. Tänk på det som ett elektriskt fotbad. Då gick det sig an. Kittlades gjorde det också, utan dess like.
Vår andra dag i Phnom Penh går neråt på hotellets gata, för så nära bor i S-21. Ett ställe där hemska saker hände, under Khmertiden. Precis så mycket vet vi när vi går ditåt. Jag har haft pinsam dålig koll på Kambodjas historia och vad de gått igenom, och när vi kommer fram till byggnaden ser vi att det ju är en gammal mellanstadieskola. Navid Modiri tycker att skolor dödar kreativitet, men det är ingenting mot vad som försegick här på 70-talet. De röda khmererna gjorde sitt intåg i huvudstaden, och ställer till med kommunistisk revolution. De som ansågs vara emot dem skickades till S-21, skolan som byggts om till fängelse och center för tortyr och förhör. I klassrummen bygger de celler på 1,5 kvadratmeter, och i de mer rymliga rummen pågick förhör. I byggnaden bredvid, finns det bilder på alla som de fört hit. Tusentals bilder på sorgsna, slitna män, kvinnor och barn som tvingats posera. Jag får en fixidé om att det minsta jag kan göra, det minsta, är att ägna alla deras ansikten en stund. Min blick börjar beta av rad efter rad av ansikten, men efter ett par hundra är Sarah på gränsen till tårar och vill inte, klarar inte mer. Vi går ut ur byggnaden och har inte många ord som känns viktiga nog att säga i kontrast till vad vi ser. Ställningen där skolbarnen gungat byggdes om till att spänna upp fångar uppochner, tills de svimmar. Då sänkes de ner i stora krukor med smutsigt, illaluktande vatten som blandats med gödsel för att effektivt få dem att återfå medvetandet så att "förhören" kunde fortsätta. Det här är hur det här landet hanterade oliktänkande för trettio år sedan. Det här är vad Kambodja utsattes för i tre år. Det sätter deras smutsiga aktivitetsfattiga huvudstad i perspektiv. Hur paffa vi blev över att landets huvudstad har en biograf, som har en salong, vars senaste visning börjar 18.30, känns mindre viktigt. Hur långt de kommit, hur pass de återbyggt staden, att det inte ens märks vad landet gått igenom, utan att vi bara ibland tänker att de verkar lite efter, är bevis på hur pass de lyckats.
Men hur imponerande deras återhämtande än är, så är Phnom Penh inte mycket till plats att vara på semester på. Luften är smutsig, och aktiviterna är få. Folk åker i regel hit i en-två dagar och ser Killing fields och S-21, sen åker de vidare. Det första vi gör när vi kommer fram är att ansöka om vietnamesiska visum genom vårat hotell, och eftersom det tar tre dagar, så har vi de tre på att göra det bästa av vår vistelse. Visumen kostar $33 styck, bara tre dollar mer än på konsulatet. Vi går runt på måfå, prövar på mat från olika gatustånd och tävlar i hur billigt vi kan leva. Vårat fräscha hotellrum kostar $8, 64 kronor, och en middag på en gaturestaurang kostar en dollar. En stekt dumpling - dumplings! Lika goda som de godaste i Kina! - kostar 2 kronor. En påse med chilidoppar minimusslor, en lokal delikatess, kostar också två kronor. Färska fruktshakes kostar i regel mellan fyra och åtta kronor, och oftast tar vi mango, men idag prövade vi den frukten till vänster på bilden som vi trott var en kaktus, men som smakar lite som kiwi blandat med papaya.
En gång skämmer vi bort oss, på stadens enda grekiska restaurang. Tzatsikisuget som växt under en månadstid stillas, tillsammans med meze, souvlaki i pita och en massiv grekisk sallad.
Avskräckta av Zigenarnas tid och Slumdog Millionaire kan vi inte med oss att ge pengar till barn, rädda att det leder till att de fortsätter utnyttjas av tiggarmaffior. Men något vill vi göra. Vi letar och letar efter något nyttigt, individuellt förpackat snack de kan få. Fullkornskex med pumpasmak. Perfekt. OM INTE DET VAR SÅ ATT JAG VAKNAR VARJE MORGON AV ATT SARAH ÄTIT ETT AV DE ÅTTA PAKETEN. "Men min morgonhunger!", säger hon till sitt försvar efter att i snitt förnekat brottet två gånger. Men jag ser nog allt förpackningarna gömda i botten på soppåsen. "Det du gör är värre än att stjäla godis från ett barn, du stjäl ju nyttiga kex från gatubarn!", men istället för skam får jag fnitter tillbaka. Suck.
På eftermiddagarna har det spöregnat utan dess like, men vi har kabel-TV på rummet så det känns helt okej. Att kambodjanerna har kul och plaskar runt på gatorna gör det inte direkt svårare att tycka om dem, och beundra deras anda. Vi får dåligt samvete när vi nu planerar att redan åka vidare. Vi går ner till lobbyn för att boka båtbiljett längs Mekongfloden till Vietnam, men mitt i ser jag en broschyr för matlagningskurs, Khmerstyle, och jag kan inte med mig att åka riktigt än. Sarah går motvilligt med på att stanna. Senare äter vi middag, en riktigt festmåltid med lamm, anka och en respektingivande stor ölkanna. Med blodsockret på en bättre nivå blir hon också mer inställd på att gå kursen. Vi får ju trots allt äta vad vi lagar, och paradrätter är ju kul att ackumulera.
Alexander
Kvällen innan, vår sista i Siem Reap, shoppar vi fantastiskt snygga skålar. Ett köp jag kommer ångra varje gång ryggsäcken ska upp på ryggen resten av resan, men mentalt hi-fiva mig för efter hemresan. Sedan besöker vi Dr. Fish. Hos Dr. Fish stoppar du dina fötter i en bassäng i en halvtimme och låter dess fiskar äta upp din döda hud, och det stimulerar tillkomsten av ny vävnad. Eller nåt. Allt jag vet är att det kändes olikt något annat vi någonsin varit med om, och att de första fem minuterna var olidliga. Man vet inte vart man ska ta vägen, och för att kunna fortsätta behöver du släppa tanken på att det är levande varelser som äter av dig. Tänk på det som ett elektriskt fotbad. Då gick det sig an. Kittlades gjorde det också, utan dess like.
Vår andra dag i Phnom Penh går neråt på hotellets gata, för så nära bor i S-21. Ett ställe där hemska saker hände, under Khmertiden. Precis så mycket vet vi när vi går ditåt. Jag har haft pinsam dålig koll på Kambodjas historia och vad de gått igenom, och när vi kommer fram till byggnaden ser vi att det ju är en gammal mellanstadieskola. Navid Modiri tycker att skolor dödar kreativitet, men det är ingenting mot vad som försegick här på 70-talet. De röda khmererna gjorde sitt intåg i huvudstaden, och ställer till med kommunistisk revolution. De som ansågs vara emot dem skickades till S-21, skolan som byggts om till fängelse och center för tortyr och förhör. I klassrummen bygger de celler på 1,5 kvadratmeter, och i de mer rymliga rummen pågick förhör. I byggnaden bredvid, finns det bilder på alla som de fört hit. Tusentals bilder på sorgsna, slitna män, kvinnor och barn som tvingats posera. Jag får en fixidé om att det minsta jag kan göra, det minsta, är att ägna alla deras ansikten en stund. Min blick börjar beta av rad efter rad av ansikten, men efter ett par hundra är Sarah på gränsen till tårar och vill inte, klarar inte mer. Vi går ut ur byggnaden och har inte många ord som känns viktiga nog att säga i kontrast till vad vi ser. Ställningen där skolbarnen gungat byggdes om till att spänna upp fångar uppochner, tills de svimmar. Då sänkes de ner i stora krukor med smutsigt, illaluktande vatten som blandats med gödsel för att effektivt få dem att återfå medvetandet så att "förhören" kunde fortsätta. Det här är hur det här landet hanterade oliktänkande för trettio år sedan. Det här är vad Kambodja utsattes för i tre år. Det sätter deras smutsiga aktivitetsfattiga huvudstad i perspektiv. Hur paffa vi blev över att landets huvudstad har en biograf, som har en salong, vars senaste visning börjar 18.30, känns mindre viktigt. Hur långt de kommit, hur pass de återbyggt staden, att det inte ens märks vad landet gått igenom, utan att vi bara ibland tänker att de verkar lite efter, är bevis på hur pass de lyckats.
Men hur imponerande deras återhämtande än är, så är Phnom Penh inte mycket till plats att vara på semester på. Luften är smutsig, och aktiviterna är få. Folk åker i regel hit i en-två dagar och ser Killing fields och S-21, sen åker de vidare. Det första vi gör när vi kommer fram är att ansöka om vietnamesiska visum genom vårat hotell, och eftersom det tar tre dagar, så har vi de tre på att göra det bästa av vår vistelse. Visumen kostar $33 styck, bara tre dollar mer än på konsulatet. Vi går runt på måfå, prövar på mat från olika gatustånd och tävlar i hur billigt vi kan leva. Vårat fräscha hotellrum kostar $8, 64 kronor, och en middag på en gaturestaurang kostar en dollar. En stekt dumpling - dumplings! Lika goda som de godaste i Kina! - kostar 2 kronor. En påse med chilidoppar minimusslor, en lokal delikatess, kostar också två kronor. Färska fruktshakes kostar i regel mellan fyra och åtta kronor, och oftast tar vi mango, men idag prövade vi den frukten till vänster på bilden som vi trott var en kaktus, men som smakar lite som kiwi blandat med papaya.
En gång skämmer vi bort oss, på stadens enda grekiska restaurang. Tzatsikisuget som växt under en månadstid stillas, tillsammans med meze, souvlaki i pita och en massiv grekisk sallad.
Avskräckta av Zigenarnas tid och Slumdog Millionaire kan vi inte med oss att ge pengar till barn, rädda att det leder till att de fortsätter utnyttjas av tiggarmaffior. Men något vill vi göra. Vi letar och letar efter något nyttigt, individuellt förpackat snack de kan få. Fullkornskex med pumpasmak. Perfekt. OM INTE DET VAR SÅ ATT JAG VAKNAR VARJE MORGON AV ATT SARAH ÄTIT ETT AV DE ÅTTA PAKETEN. "Men min morgonhunger!", säger hon till sitt försvar efter att i snitt förnekat brottet två gånger. Men jag ser nog allt förpackningarna gömda i botten på soppåsen. "Det du gör är värre än att stjäla godis från ett barn, du stjäl ju nyttiga kex från gatubarn!", men istället för skam får jag fnitter tillbaka. Suck.
På eftermiddagarna har det spöregnat utan dess like, men vi har kabel-TV på rummet så det känns helt okej. Att kambodjanerna har kul och plaskar runt på gatorna gör det inte direkt svårare att tycka om dem, och beundra deras anda. Vi får dåligt samvete när vi nu planerar att redan åka vidare. Vi går ner till lobbyn för att boka båtbiljett längs Mekongfloden till Vietnam, men mitt i ser jag en broschyr för matlagningskurs, Khmerstyle, och jag kan inte med mig att åka riktigt än. Sarah går motvilligt med på att stanna. Senare äter vi middag, en riktigt festmåltid med lamm, anka och en respektingivande stor ölkanna. Med blodsockret på en bättre nivå blir hon också mer inställd på att gå kursen. Vi får ju trots allt äta vad vi lagar, och paradrätter är ju kul att ackumulera.
Alexander
Kommentarer
Trackback
