Dag 41: Bangkok Dangerous
Planen är, flyg till Bangkok, åk till Kao San Road, gå längs gatan, håll utkik efter Hedvig och Tore på café vid gatans slut. Sedan åker vi till Ranong med nattbuss, och sen båt till Koh Chang (ön i söder alltå, inte den populära nära Bangkok).
På Balis flygplats på väg till Bangkok möter vi de tre Aurororna för tredje gången efter att de först visat oss AP Inn, och sedan sprungit in i dem på Giliöarna. De ska också flyga till Bangkok, på samma flyg som oss. En del av mig vill tycka att det är en lustig slump, och en annan lite större del känner sig simpel och förutsägbar, som gör samma sak som alla andra. Men finns det verkligen något skadligt eller konstigt i att man vill till bra platser, ha positiva upplevelser? Att personer tipsar andra personer om bra ställen, så att platser som tillför något till människors liv, besöks av fler, det är väl naturligare än något annat. Varför kan jag inte unna mig själv och andra det privilegiumet?
På Bangkoks flygplats får vi kostnadsfritt 30 dagars visum, fina stämplar i våra pass, och i utbyte fotar de en till något arkiv. Värmen som de luftkonditionerade byggnaderna gömt mular oss när vi lämnar flygplatsens huvudbyggnad. Utanför börjar flera taxichaufförer flirta med oss, och säger "Holiday", "no bus today". En säger 4000 baht, 1000 svenska kronor, för taxi till stan. Jag kan inte hålla mig för skratt och går därifrån. Jag tillfrågar flera därinne om vart man kan köpa flygbussbiljetter men konsensus verkar vara denna "holiday" - som för resans andra gång är faktisk! Vi har anlänt på Thailands nationaldag då landet stängs ner, och alla vattenkrigar. Nationellt vattenkrig.
Tillsammans med den svenska solbrända trion abonnerar vi en minivan till Kao San Road. Bangkok är öde, en spökstad och jag roas hur diametralt motsatt det är mot min bild av staden. Sen ser vi barn plaska på stadsgata. Och äldre barn med större vattenpistoler som sitter på ett lastbilsflak och skjuter ner andra bilar. Och en uppeldad buss, som jag då i stunden tillskriver något studentiost upptåg. Vanen släpper av oss nära Kao San Road, som kan beskrivas som Ladyboy Pride, eller blöt karneval. Aurororna vägrar, skriker på chauffören att de inte tänker bli avsläppta här, att de betalat alldeles för mycket för att inte bli skjutsade till andra sidan gatan! Thailändare och västerlänningar använder slangar, hinkar, vattenpistoler, och vattenautomatvapen till att blöta ner varandra, och sedan kladda ner med lerig färg. En situation som under nästan alla andra omständigheter hade varit fantastiskt underhållande blir istället med ryggsäckar på rygg och personer att träffa enerverande. "Okej Sarah, du tittar på alla ställen på högra sidan gatan, jag tar de på vänster", skriker jag innan vi ger oss ut på slagfältet. Att vi alltid färdas med väskornas regnskydd på, lönar sig för första gången. Aurororna sätter på sig ponchos, velar, kläcker teorier om att ingen kommer skjuta på dom om de ser arga ut, och fortsätter framåt. "I hate you!!!" hörs när första vattenstrålen träffar, "Fuck you!!" den andra, tredje, och fjärde gången. Vi tar skydd på trottoaren och de säger att de inte kan fortsätta. Vi vinkar av dem och rör oss framåt. Någonstans på den här gatan sitter Hedvig och väntar.
Hedvig och Tore kan inte vara på den här gatan, konstaterar vi genomblöta vid gatans slut. Ser en "Internet"-skylt och mycket väl har vi fått mail. De har också blivit chockade och blöta, och skriver en vägbeskrivning dit de sitter. Man ska hitta ett McDonalds, Coca-Colaskyltar, och tempel, det ska svängas höger, vänster, höger igen. Där väntar de tills halvsju. Sen åker en buss till södra busscentralen, där nattbussen de köpt biljetter till åker 21. Har de köpt till oss också? Det berättar inte mailet. En skattjakt! Alla audiovisuella störningsmoment gör det för svårt att skattjakta märker vi dock snart. Vi hittar en taxi, Sarah säger "South bus terminal? Taxameter." Mannen nickar medhållande. När vi satt oss börjar han prata väldigt mycket och snabb thailändska med oss. Frågar vart vi ska, vi säger South Bus Terminal, han förstår inte vad vi menar. Ger oss en karta, ber oss peka ut. Jag hittar det på kartan, han nickar, börjar köra. Efter 50 meter stannar han, och går ur bilen. Fem minuter senare kommer han tillbaka med ett halvt dussin blöta leriga tonåringar som alla pratar på thailändska med mig samtidigt. Jag ser antagligen förskräckt ut, och frågar vad de vill mig. "Where you go?" frågar någon till slut. Jag pekar på kartan igen, de berättar för mannen, och nu äntligen är vi på väg, det måste vi väl vara. Fryser gör vi också, genomblöta i den kraftigt luftkonditionerade bilen. Taxiresan på 8km blir 3 mil. Först tror vi han kör omvägar för att blåsa oss, men så är inte fallet. Mannen måste vara smått efterbliven, det finns ingen annan förklaring.
På södra busstationen skickar vi ett mail till Hedvig som vi hoppas hon kommer läsa antingen innan hon åker från resebyrån eller så fort de kommer till busstationen. Vi beskriver vart vi kommer sitta, och sätter oss där och äter. Jag patrullerar stationen i jakt på dem tre gånger de kommande två timmarna och sensmoralen är, mobiltelefonen har förbättrat våra liv. Efter två timmar läser vi Hedvigs mail igen, och det framgår fortfarande inte om hon köpt biljetter till oss också. Men hur som helst så kan vi inte hitta dom. Uppgivet köper vi av misstag förstaklassbiljetter till en nattbuss som åker 20.30 och kostar 420 baht. Vi skriver ett sista mail till Hedvig där vi frågar hon de köpt biljetter till oss också och berättar om bussbiljetterna vi köpt, sen går vi ner till avgångshallen där man måste uppvisa biljetter för att komma in. Där nere letar jag efter vår buss, när jag hör ljudet av sma fötter som rör sig snabbt. Vänder mig om och Hedvig kramhänger runt Sarahs hals.
De har väntat på oss här nere, och har köpt biljetter till oss. För 600 baht styck. Som de väntat med på en plats dit man inte får komma in utan biljetter. Jag försöker lämna tillbaka de biljetter vi köpt, men utan framgång, och Hedvig lyckas inte återköpa två av deras fyra biljetter heller. Självklart åker vi hellre med dem och slänger våra billigare förstaklassbiljetter, och sen bär det av till Ranong.
En natt av härligt småprat och obekväm sömn senare kommer vi 06:00 fram till Ranong, en stad med 25 000 invånare. Shit, hur ska det här gå, hur ska vi ta oss till hamnen vi den här tiden, tänker jag, i onödan såklart, eftersom den halvmörka parkeringsplatsen kryllar av villiga chaufförer. Den lilla båthamnen stinker av toalett, lera och fisk. Jag ser att man från denna hamn kan åka till Koh Chang och Koh Payam. Koh Payam känner jag igen, det tipsade ju en tysk om vår första kväll på Bali, lovordade hur öde och fina stränder ön har! De andra är på att åka dit, och vi ändrar vår plan. Färjan går 09.30 och tills dess håller vi andan, spelar kort, och äter billig mat av en härligt stor kvinna. På båten träffar jag Everett, en underbar amerikansk man, men mer om honom senare.
Koh Phayam har listerinefärgat vatten och solbrända stränder. Vi åker till västra sidan av ön till en trekilometersstrand där vi kan avnjuta solnedgången varje kväll. Vi checkar in på det av israeler ägda Bamboo Bungalows. Deras bungalows är inget att hänga i granen men enkla med strandutsikt och har ordentliga myggnät. Vi tar en för 450 baht, Hedvig och Tore nöjer sig med en i gläntan för 250. En krona är 4 baht och priserna ligger på en fjärdedel av svenska. Vi badar i vågorna och ligger på stranden, solar och skrattar, ser en så vacker solnedgång, och detta känns som början på en bra vistelse. Nästa dag är väldigt lik och flyter förbi skrämmande snabbt. Kvällsmat äter vi på vegetarisk restaurang, cafe och bageri som höll hög standard, och drivs av den franska dreadsiga Stella. Vi träffar kanadensaren Robin och hans pakistanska fru, som bor i Bangkok och säljer industriella datorer, och ogillar Bangkok. Hans fru berättar olika kackerlackshistorier och ryser till varje gång, och Tore förstår inte vad folk har emot insekter och varför vi inte anstränger oss för att komma förbi fobin. Robin förklarar sedan kortfattat vad som pågår i Bangkok. "De är nya på det här med demokrati", berättar han. Ungefär hälften av folket gillade inte han som blev premiärminister i förra valet, och istället för att tycka, så kan det gå, när den som flest vill ha vinner, så avsatte de honom genom militärkupp. Och nu bråkar de röda och gula om makt. Hans fru kallar Sarah väldigt vacker, vilket hon senare berättar har lättare att ta till sig än om en kille skulle sagt samma sak, och Robin kallar mig avslappnad men väldans intelligent, och frågar om jag läser medicin. Vi skrattar åt tanken, och säger nej, jag försöker vara manusförfattare.
'
Alexander
På Balis flygplats på väg till Bangkok möter vi de tre Aurororna för tredje gången efter att de först visat oss AP Inn, och sedan sprungit in i dem på Giliöarna. De ska också flyga till Bangkok, på samma flyg som oss. En del av mig vill tycka att det är en lustig slump, och en annan lite större del känner sig simpel och förutsägbar, som gör samma sak som alla andra. Men finns det verkligen något skadligt eller konstigt i att man vill till bra platser, ha positiva upplevelser? Att personer tipsar andra personer om bra ställen, så att platser som tillför något till människors liv, besöks av fler, det är väl naturligare än något annat. Varför kan jag inte unna mig själv och andra det privilegiumet?
På Bangkoks flygplats får vi kostnadsfritt 30 dagars visum, fina stämplar i våra pass, och i utbyte fotar de en till något arkiv. Värmen som de luftkonditionerade byggnaderna gömt mular oss när vi lämnar flygplatsens huvudbyggnad. Utanför börjar flera taxichaufförer flirta med oss, och säger "Holiday", "no bus today". En säger 4000 baht, 1000 svenska kronor, för taxi till stan. Jag kan inte hålla mig för skratt och går därifrån. Jag tillfrågar flera därinne om vart man kan köpa flygbussbiljetter men konsensus verkar vara denna "holiday" - som för resans andra gång är faktisk! Vi har anlänt på Thailands nationaldag då landet stängs ner, och alla vattenkrigar. Nationellt vattenkrig.
Tillsammans med den svenska solbrända trion abonnerar vi en minivan till Kao San Road. Bangkok är öde, en spökstad och jag roas hur diametralt motsatt det är mot min bild av staden. Sen ser vi barn plaska på stadsgata. Och äldre barn med större vattenpistoler som sitter på ett lastbilsflak och skjuter ner andra bilar. Och en uppeldad buss, som jag då i stunden tillskriver något studentiost upptåg. Vanen släpper av oss nära Kao San Road, som kan beskrivas som Ladyboy Pride, eller blöt karneval. Aurororna vägrar, skriker på chauffören att de inte tänker bli avsläppta här, att de betalat alldeles för mycket för att inte bli skjutsade till andra sidan gatan! Thailändare och västerlänningar använder slangar, hinkar, vattenpistoler, och vattenautomatvapen till att blöta ner varandra, och sedan kladda ner med lerig färg. En situation som under nästan alla andra omständigheter hade varit fantastiskt underhållande blir istället med ryggsäckar på rygg och personer att träffa enerverande. "Okej Sarah, du tittar på alla ställen på högra sidan gatan, jag tar de på vänster", skriker jag innan vi ger oss ut på slagfältet. Att vi alltid färdas med väskornas regnskydd på, lönar sig för första gången. Aurororna sätter på sig ponchos, velar, kläcker teorier om att ingen kommer skjuta på dom om de ser arga ut, och fortsätter framåt. "I hate you!!!" hörs när första vattenstrålen träffar, "Fuck you!!" den andra, tredje, och fjärde gången. Vi tar skydd på trottoaren och de säger att de inte kan fortsätta. Vi vinkar av dem och rör oss framåt. Någonstans på den här gatan sitter Hedvig och väntar.
Hedvig och Tore kan inte vara på den här gatan, konstaterar vi genomblöta vid gatans slut. Ser en "Internet"-skylt och mycket väl har vi fått mail. De har också blivit chockade och blöta, och skriver en vägbeskrivning dit de sitter. Man ska hitta ett McDonalds, Coca-Colaskyltar, och tempel, det ska svängas höger, vänster, höger igen. Där väntar de tills halvsju. Sen åker en buss till södra busscentralen, där nattbussen de köpt biljetter till åker 21. Har de köpt till oss också? Det berättar inte mailet. En skattjakt! Alla audiovisuella störningsmoment gör det för svårt att skattjakta märker vi dock snart. Vi hittar en taxi, Sarah säger "South bus terminal? Taxameter." Mannen nickar medhållande. När vi satt oss börjar han prata väldigt mycket och snabb thailändska med oss. Frågar vart vi ska, vi säger South Bus Terminal, han förstår inte vad vi menar. Ger oss en karta, ber oss peka ut. Jag hittar det på kartan, han nickar, börjar köra. Efter 50 meter stannar han, och går ur bilen. Fem minuter senare kommer han tillbaka med ett halvt dussin blöta leriga tonåringar som alla pratar på thailändska med mig samtidigt. Jag ser antagligen förskräckt ut, och frågar vad de vill mig. "Where you go?" frågar någon till slut. Jag pekar på kartan igen, de berättar för mannen, och nu äntligen är vi på väg, det måste vi väl vara. Fryser gör vi också, genomblöta i den kraftigt luftkonditionerade bilen. Taxiresan på 8km blir 3 mil. Först tror vi han kör omvägar för att blåsa oss, men så är inte fallet. Mannen måste vara smått efterbliven, det finns ingen annan förklaring.
På södra busstationen skickar vi ett mail till Hedvig som vi hoppas hon kommer läsa antingen innan hon åker från resebyrån eller så fort de kommer till busstationen. Vi beskriver vart vi kommer sitta, och sätter oss där och äter. Jag patrullerar stationen i jakt på dem tre gånger de kommande två timmarna och sensmoralen är, mobiltelefonen har förbättrat våra liv. Efter två timmar läser vi Hedvigs mail igen, och det framgår fortfarande inte om hon köpt biljetter till oss också. Men hur som helst så kan vi inte hitta dom. Uppgivet köper vi av misstag förstaklassbiljetter till en nattbuss som åker 20.30 och kostar 420 baht. Vi skriver ett sista mail till Hedvig där vi frågar hon de köpt biljetter till oss också och berättar om bussbiljetterna vi köpt, sen går vi ner till avgångshallen där man måste uppvisa biljetter för att komma in. Där nere letar jag efter vår buss, när jag hör ljudet av sma fötter som rör sig snabbt. Vänder mig om och Hedvig kramhänger runt Sarahs hals.
De har väntat på oss här nere, och har köpt biljetter till oss. För 600 baht styck. Som de väntat med på en plats dit man inte får komma in utan biljetter. Jag försöker lämna tillbaka de biljetter vi köpt, men utan framgång, och Hedvig lyckas inte återköpa två av deras fyra biljetter heller. Självklart åker vi hellre med dem och slänger våra billigare förstaklassbiljetter, och sen bär det av till Ranong.
En natt av härligt småprat och obekväm sömn senare kommer vi 06:00 fram till Ranong, en stad med 25 000 invånare. Shit, hur ska det här gå, hur ska vi ta oss till hamnen vi den här tiden, tänker jag, i onödan såklart, eftersom den halvmörka parkeringsplatsen kryllar av villiga chaufförer. Den lilla båthamnen stinker av toalett, lera och fisk. Jag ser att man från denna hamn kan åka till Koh Chang och Koh Payam. Koh Payam känner jag igen, det tipsade ju en tysk om vår första kväll på Bali, lovordade hur öde och fina stränder ön har! De andra är på att åka dit, och vi ändrar vår plan. Färjan går 09.30 och tills dess håller vi andan, spelar kort, och äter billig mat av en härligt stor kvinna. På båten träffar jag Everett, en underbar amerikansk man, men mer om honom senare.
Koh Phayam har listerinefärgat vatten och solbrända stränder. Vi åker till västra sidan av ön till en trekilometersstrand där vi kan avnjuta solnedgången varje kväll. Vi checkar in på det av israeler ägda Bamboo Bungalows. Deras bungalows är inget att hänga i granen men enkla med strandutsikt och har ordentliga myggnät. Vi tar en för 450 baht, Hedvig och Tore nöjer sig med en i gläntan för 250. En krona är 4 baht och priserna ligger på en fjärdedel av svenska. Vi badar i vågorna och ligger på stranden, solar och skrattar, ser en så vacker solnedgång, och detta känns som början på en bra vistelse. Nästa dag är väldigt lik och flyter förbi skrämmande snabbt. Kvällsmat äter vi på vegetarisk restaurang, cafe och bageri som höll hög standard, och drivs av den franska dreadsiga Stella. Vi träffar kanadensaren Robin och hans pakistanska fru, som bor i Bangkok och säljer industriella datorer, och ogillar Bangkok. Hans fru berättar olika kackerlackshistorier och ryser till varje gång, och Tore förstår inte vad folk har emot insekter och varför vi inte anstränger oss för att komma förbi fobin. Robin förklarar sedan kortfattat vad som pågår i Bangkok. "De är nya på det här med demokrati", berättar han. Ungefär hälften av folket gillade inte han som blev premiärminister i förra valet, och istället för att tycka, så kan det gå, när den som flest vill ha vinner, så avsatte de honom genom militärkupp. Och nu bråkar de röda och gula om makt. Hans fru kallar Sarah väldigt vacker, vilket hon senare berättar har lättare att ta till sig än om en kille skulle sagt samma sak, och Robin kallar mig avslappnad men väldans intelligent, och frågar om jag läser medicin. Vi skrattar åt tanken, och säger nej, jag försöker vara manusförfattare.
'Alexander
Kommentarer
Postat av: Sof
Ser att OCB-bladen ar framme...:)
Postat av: 7
Sicket jäääääääkla långt inlägg. Man känner sig nästan duktig när man läst igenom det. Eller så är det bara för att jag bakar som jag har lite svårt att känna något annat än duktighet, trötthet och sötma.
Men jag hejar på er!
Postat av: Alexander
Oj. Haha. Det blev i det langsta laget faktiskt!
Postat av: Konstantin
Imponerande ork och bra beskrivning. Men jag märkte att Sara har plåster fortfarande. Nu när ni är i stranden, havet desindekterar och blir skårpa fortare.
filakia
Trackback
