Dag 45: City of Ghosts.
Dagen börjar klockan 6 strax innan solen gått upp då en nattbuss från Ranong anländer till Bangkoks södra busstation. De flesta som går av har rest bort över förra veckans högtid som med klämdag blev en veckas ledighet. Fyra utlänningar går av, en smått paranoid man med en väldigt vacker hypokondrisk ung kvinna, och två smala solbrända bohemer. De smala bohemerna flyger hem till Sverige nästa dag och de tar ett kramande avsked av den paranoide och hypokondrikern. De tar nyvaket en taxi och åker mot stadens nordöstra busstation när den smått paranoide mannen tar på sin shortsficka och tänker, "Tom..". En minnesbild från natten innan sovandes på bussen blinkar till i hans huvud, hur det var så mycket saker i fickan och att han sömnigt tömde den, gissningvis för att kunna sova bekvämare. "Plånboken är kvar på bussen", delar han med sig till den vackra hypokondrikern i backsätet vars hjärta stannar. "2000 baht, 500 kronor, jaja", fortsätter han, för trött för att engagera sig ytterligare. Nu får han den där spisen är på!-blicken. Kontokortsetuin. Mobiltelefonen. Borta. Tillsammans får de med gestikulerande händer, medvetet dålig engelska och panik i blicken taxibilen att vända tillbaka till stationen. Det är tjugo minuter efter att de anlänt och deras buss är inte i sikte. Med bussbiljett i hand frågar de person efter person med uniform om vem man ska prata med om de kan hjälpa till, eller vem man ska prata med. "Office!", får de fram. Jack Bauer hade fått fram mer, men de får inte fram mer än "Office!" och ett finger som pekar åt en generell riktning. Uppåt.
Biljetter säljs på andra våningen ur bås, ett per destination och flera bås finns för samma destination då det är olika privata företag som kör rutterna. Klockan är 06.45 när de hittar rätt bås, bebott av en likgiltig ung tjej med kortklippt tantfrisyr som uppenbarligen inte gillar den här distraktionen från hennes messande. Hon förstår inte alls vad dessa upprörda utlänningar vill henne. De ser oroliga ut och de ord hon förstår är "Ranong", "bus" och "Bangkok". När de visar upp biljetten med Newmits Tours logga på, företaget hon jobbar för, så tror hon sig ha situationen klar för sig. De vill åka buss till Ranong! Men de verkar inte vilja åka till Ranong, när hon studerar biljetten så ser hon att de nyss kommit från Ranong. Hon suckar irriterat. Den paranoide mannen gestikulerar, tömmer sin ficka, säger "Wallet, cell phone, Visa-card, ON BUS".
Hon tittar på dem förvirrat och skrattar nervöst. Med ena handen ringer hon ett nummer med en mobiltelefon, och med andra handen ett annat nummer med en andra mobiltelefon. Efter flera missförstånd får mannen tala med bussbolagets ansvariges make, som talar en utsökt engelska med fransk eller israelisk brytning, som säger att sakerna är på väg. De sätter sig och efter en stund viftar biljettförsäljerskan fram dem och ger mannen hans kontokortsetui. Hon vet varken vart de andra sakerna är, eller vad frågan "Where are the other things?" betyder. Mannen med den utsökta brytningen rings upp, och den smått paranoide mannen frågar om han själv kan få dubbelkolla att inget är kvar i bussen. "My friend, your phone is gone. The person that took your wallet took that too. But you get your Visa back which is the important thing, yes? I know, losing your numbers is rough. Now go to MBK and buy a new one.", blir svaret. Vid det här laget är klockan 7. De tar ut nya kontanter, och den smått paranoide mannen övar på sitt nyförvärade tankesätt genom att se på det som att någon med mindre pengar än han själv får en bra månad nu, och att kontanter i upphittade plånböcker är svårt att se som annat än finders keepers.
Halv tio tar den vackra hypokondrikern och den smått paranoide mannen efter taxifärd till Bangkoks nordöstra busstation en fyratimmarsbuss till gränsstaden Aranya Prathet, på vilken de bjuds på den senaste Indiana Jones-filmen dubbad till Thai, och formfranskeskivor med smör och vitt socker på. På bussen träffar de två kralliga irländare som också ska göra detta så kallade Aranya Prathet Pilgrimage. De fyra kommer överrens om att hålla ihop under dagen. De fyra går av bussen, och tar två Tuk tuks mot den Kambodjanska gränsen. Bådas Tuk tuk svänger in på en resebyrå nära gränsen som välkomnar de fyra, och berättar sätten de kan underlätta resan. Här kan vi få våra visums, och boka taxi de 153 kilometer från gränsen till Siem Reap dit alla fyra vill åka. 1200 baht kostar visumen. Den smått paranoide mannens spindelsinne kittlar, och säger, nej, de kostar $20, alltså 800. Nejnej, det är bara om man gör det på ambassaden fem dagar i förväg, förklaras det som om han vore en dum person. Irländarna som har varit på resande fot i över tio månader reagerar inte, och det betryggar den smått paranoide mannen tillräckligt för att lugna sig. De fyra betalar, ger mannen från resebyrån varsitt passfoto, och betalar sedan 600 baht till för taxin från andra sidan gränsen. En ständigt leende man kommer in i samtalet, och ber de fyra att följa med honom.
De går mot gränsen, men först visar den ständigt leende mannen dem till en bankomat. Han förklarar, att Kambodja är ett fattigt land, vars bankomater inte har pengar i, eftersom de rånas varje dag. Därför bör de fyra ta ut så mycket thailändska baht de kommer göra av med, ungefär 5000 var borde räcka, för att växla till sig den lokala valutan på andra sidan gränsen. Spindelsinnet kittlar för alla fyra, som bestämt avböjer. Efter de fyra stämplats ut ur Thailand och går mot Kambodjanska sidan omringas de av tiggande barn och fattigdom, som kontrasteras mot de tio casinon som byggts upp på den kambodjanska sidan, som kambodjaner inte får spela på. Dessa har byggts för thailändare och foreigners.
De fyra förs till en byggnad för ankommande, där flera män insisterar, på gränsen till kräver, att de ska växla alla pengar de har till kambodjanska pengar. Irländarna ger efter, men inte de andra två. De följande tre timmarna spenderar de fyra färdandes 50 kilometer i timmen till Siem Reap. Framme i Siem Reap efter paret har varit på resande fot i 27 timmar tar två Tuk tuks över och säger, "Vi är gratis, och tar er dit ni vill åka. Vi ingår i priset ni har betalat." Alla fyra vill till Red Lodge som de oberoende av varandra har fallit för, då stället erbjuder fritt kaffe, the, frukt, och cyklar. "Javisst, då åker vi!". Utanför Coconut Lodge förklarar Tuk tukföraren invant att ägaren till Red Lodge byggt ett nytt Red Lodge som är dyrt, med pool, och att det här är det första Red Lodge, som nu istället heter Coconut Lodge. Den smått paranoide mannen börjar bubbla, går efter irländarna som redan gått för att checka in, men hittar varken dem eller deras väskor. Han frågar receptionisten vad stället heter, och får Coconut Lodge till svars. Vi vill till Red Lodge, säger den smått paranoide mannen sammanbitet. De är fulla, därför skickade de er hit, berättar receptionisten och innan han sagt färdigt meningen rör sig den berättigat paranoide mannen med bestämda steg tillbaka till sitt fordon och säger, ta oss till Red Lodge, okej? "Det är dyrt där!". "Ta oss dit ändå, vi har kompis som bodde där väldigt nyligen och rekommenderade det", säger den berättigat paranoide mannen för att överrumpla föraren. Det fungerar, och de färdas vidare, om än långsamt, och föraren är noga med att rekommendera andra ställen på vägen.
Utanför Red Lodge så insisterar föraren att vänta, ifall vi vill till ett annat ställe efteråt, medan paret efter många nätter av skjul på Koh Phayam ber receptionen att få se på rum med luftkonditionering.
Rummet och huset med dess mörka trä och marmorgolv älskas, och de går ner för att hämta sina väskor från föraren
.
"Imorgon tar jag med er till tempel!", börjar föraren innan den berättigat paranoide mannen avbryter honom. "Nej, för du ljuger för oss, och det är inte okej." Föraren förklarar skamset med låg röst att han är tvungen att göra så för att få jobba där han gör, och att Red Lodge inte vill betala provision och därför gillar de inte Red Lodge. "Vi förstår varför du gör det, men vi tänker inte åka någonstans med dig", svarar paret som efter tjugoåtta timmars färd minuter senare får lägga sig ner i sitt luftkonditionerade rum innan de duschar av sig resan, och går ut i den charmiga småstaden och äter middag för en dollar var - för det är den valutan Kambodja använder. Deras egen finns inte ens listad på Forex, och det går visst att ta ut pengar ur bankomater.
På vägen hem från middagen och kvällspromenaden i stan går paret förbi en affär med piratade böcker. Ja, piratade. Det syns bara när man tittar noga, att omslagen är utskrivna istället för tryckta. Annars är de kuslikt lika orginalet, och kostar $4 styck.Bokaffären har nog det bästa urvalet jag någonsin sätt, tänker den mätte berättigat paranoide mannen, när han bläddrar bland böcker av Chuck Palahniuk, Harumi Murakami, Jack Kerouac, Nick Hornby, Jonathan Saffran Foer, William S. Burroughs, Bukowski, Aldous Huxley, Hunter S. Thompson, Elizabeth Wurtzel, Bill Bryson, de har till och med Mausböckerna. Och titeln på den där Matt Dillon-filmen han tror utspelar sig i Kambodja med skjortklädda svettiga slitna expats behöver han inte tänka länge på, eftersom varenda DVD-affär skyltar med filmer inspelade i deras land. Tomb Raider. Mortal Kombat. The Killing Fields. City of Ghosts.
(Det här är ett bildfattigt inlägg med mycket text, ta emot dessa apor som ursäkt.
)
Biljetter säljs på andra våningen ur bås, ett per destination och flera bås finns för samma destination då det är olika privata företag som kör rutterna. Klockan är 06.45 när de hittar rätt bås, bebott av en likgiltig ung tjej med kortklippt tantfrisyr som uppenbarligen inte gillar den här distraktionen från hennes messande. Hon förstår inte alls vad dessa upprörda utlänningar vill henne. De ser oroliga ut och de ord hon förstår är "Ranong", "bus" och "Bangkok". När de visar upp biljetten med Newmits Tours logga på, företaget hon jobbar för, så tror hon sig ha situationen klar för sig. De vill åka buss till Ranong! Men de verkar inte vilja åka till Ranong, när hon studerar biljetten så ser hon att de nyss kommit från Ranong. Hon suckar irriterat. Den paranoide mannen gestikulerar, tömmer sin ficka, säger "Wallet, cell phone, Visa-card, ON BUS".
Hon tittar på dem förvirrat och skrattar nervöst. Med ena handen ringer hon ett nummer med en mobiltelefon, och med andra handen ett annat nummer med en andra mobiltelefon. Efter flera missförstånd får mannen tala med bussbolagets ansvariges make, som talar en utsökt engelska med fransk eller israelisk brytning, som säger att sakerna är på väg. De sätter sig och efter en stund viftar biljettförsäljerskan fram dem och ger mannen hans kontokortsetui. Hon vet varken vart de andra sakerna är, eller vad frågan "Where are the other things?" betyder. Mannen med den utsökta brytningen rings upp, och den smått paranoide mannen frågar om han själv kan få dubbelkolla att inget är kvar i bussen. "My friend, your phone is gone. The person that took your wallet took that too. But you get your Visa back which is the important thing, yes? I know, losing your numbers is rough. Now go to MBK and buy a new one.", blir svaret. Vid det här laget är klockan 7. De tar ut nya kontanter, och den smått paranoide mannen övar på sitt nyförvärade tankesätt genom att se på det som att någon med mindre pengar än han själv får en bra månad nu, och att kontanter i upphittade plånböcker är svårt att se som annat än finders keepers.
Halv tio tar den vackra hypokondrikern och den smått paranoide mannen efter taxifärd till Bangkoks nordöstra busstation en fyratimmarsbuss till gränsstaden Aranya Prathet, på vilken de bjuds på den senaste Indiana Jones-filmen dubbad till Thai, och formfranskeskivor med smör och vitt socker på. På bussen träffar de två kralliga irländare som också ska göra detta så kallade Aranya Prathet Pilgrimage. De fyra kommer överrens om att hålla ihop under dagen. De fyra går av bussen, och tar två Tuk tuks mot den Kambodjanska gränsen. Bådas Tuk tuk svänger in på en resebyrå nära gränsen som välkomnar de fyra, och berättar sätten de kan underlätta resan. Här kan vi få våra visums, och boka taxi de 153 kilometer från gränsen till Siem Reap dit alla fyra vill åka. 1200 baht kostar visumen. Den smått paranoide mannens spindelsinne kittlar, och säger, nej, de kostar $20, alltså 800. Nejnej, det är bara om man gör det på ambassaden fem dagar i förväg, förklaras det som om han vore en dum person. Irländarna som har varit på resande fot i över tio månader reagerar inte, och det betryggar den smått paranoide mannen tillräckligt för att lugna sig. De fyra betalar, ger mannen från resebyrån varsitt passfoto, och betalar sedan 600 baht till för taxin från andra sidan gränsen. En ständigt leende man kommer in i samtalet, och ber de fyra att följa med honom.
De går mot gränsen, men först visar den ständigt leende mannen dem till en bankomat. Han förklarar, att Kambodja är ett fattigt land, vars bankomater inte har pengar i, eftersom de rånas varje dag. Därför bör de fyra ta ut så mycket thailändska baht de kommer göra av med, ungefär 5000 var borde räcka, för att växla till sig den lokala valutan på andra sidan gränsen. Spindelsinnet kittlar för alla fyra, som bestämt avböjer. Efter de fyra stämplats ut ur Thailand och går mot Kambodjanska sidan omringas de av tiggande barn och fattigdom, som kontrasteras mot de tio casinon som byggts upp på den kambodjanska sidan, som kambodjaner inte får spela på. Dessa har byggts för thailändare och foreigners.
De fyra förs till en byggnad för ankommande, där flera män insisterar, på gränsen till kräver, att de ska växla alla pengar de har till kambodjanska pengar. Irländarna ger efter, men inte de andra två. De följande tre timmarna spenderar de fyra färdandes 50 kilometer i timmen till Siem Reap. Framme i Siem Reap efter paret har varit på resande fot i 27 timmar tar två Tuk tuks över och säger, "Vi är gratis, och tar er dit ni vill åka. Vi ingår i priset ni har betalat." Alla fyra vill till Red Lodge som de oberoende av varandra har fallit för, då stället erbjuder fritt kaffe, the, frukt, och cyklar. "Javisst, då åker vi!". Utanför Coconut Lodge förklarar Tuk tukföraren invant att ägaren till Red Lodge byggt ett nytt Red Lodge som är dyrt, med pool, och att det här är det första Red Lodge, som nu istället heter Coconut Lodge. Den smått paranoide mannen börjar bubbla, går efter irländarna som redan gått för att checka in, men hittar varken dem eller deras väskor. Han frågar receptionisten vad stället heter, och får Coconut Lodge till svars. Vi vill till Red Lodge, säger den smått paranoide mannen sammanbitet. De är fulla, därför skickade de er hit, berättar receptionisten och innan han sagt färdigt meningen rör sig den berättigat paranoide mannen med bestämda steg tillbaka till sitt fordon och säger, ta oss till Red Lodge, okej? "Det är dyrt där!". "Ta oss dit ändå, vi har kompis som bodde där väldigt nyligen och rekommenderade det", säger den berättigat paranoide mannen för att överrumpla föraren. Det fungerar, och de färdas vidare, om än långsamt, och föraren är noga med att rekommendera andra ställen på vägen.
Utanför Red Lodge så insisterar föraren att vänta, ifall vi vill till ett annat ställe efteråt, medan paret efter många nätter av skjul på Koh Phayam ber receptionen att få se på rum med luftkonditionering.
Rummet och huset med dess mörka trä och marmorgolv älskas, och de går ner för att hämta sina väskor från föraren
.
"Imorgon tar jag med er till tempel!", börjar föraren innan den berättigat paranoide mannen avbryter honom. "Nej, för du ljuger för oss, och det är inte okej." Föraren förklarar skamset med låg röst att han är tvungen att göra så för att få jobba där han gör, och att Red Lodge inte vill betala provision och därför gillar de inte Red Lodge. "Vi förstår varför du gör det, men vi tänker inte åka någonstans med dig", svarar paret som efter tjugoåtta timmars färd minuter senare får lägga sig ner i sitt luftkonditionerade rum innan de duschar av sig resan, och går ut i den charmiga småstaden och äter middag för en dollar var - för det är den valutan Kambodja använder. Deras egen finns inte ens listad på Forex, och det går visst att ta ut pengar ur bankomater.
På vägen hem från middagen och kvällspromenaden i stan går paret förbi en affär med piratade böcker. Ja, piratade. Det syns bara när man tittar noga, att omslagen är utskrivna istället för tryckta. Annars är de kuslikt lika orginalet, och kostar $4 styck.Bokaffären har nog det bästa urvalet jag någonsin sätt, tänker den mätte berättigat paranoide mannen, när han bläddrar bland böcker av Chuck Palahniuk, Harumi Murakami, Jack Kerouac, Nick Hornby, Jonathan Saffran Foer, William S. Burroughs, Bukowski, Aldous Huxley, Hunter S. Thompson, Elizabeth Wurtzel, Bill Bryson, de har till och med Mausböckerna. Och titeln på den där Matt Dillon-filmen han tror utspelar sig i Kambodja med skjortklädda svettiga slitna expats behöver han inte tänka länge på, eftersom varenda DVD-affär skyltar med filmer inspelade i deras land. Tomb Raider. Mortal Kombat. The Killing Fields. City of Ghosts.
(Det här är ett bildfattigt inlägg med mycket text, ta emot dessa apor som ursäkt.
)
Kommentarer
Postat av: Patrik
sjukt duktigt gjort. Jag hade bara nickat åt alla och känt mig väldigt glad att de var så snälla och gav mig bra råd. Jag är alldeles för naiv för att resa sådär, jag skulle bli skinnad på allt jag äger och har.
Trackback
