Dag 35: De tolv apornas armé, minst.
Hur mycket skönhet klarar ens ögon av på en dag innan man inte kan ta in mer? Idag har vi sett tillräckligt för att fylla en hel resa.
Vi bor mellan en moské och en bar med mediokert coverband. Det första blir uppenbart halv fem på morgonen, och de sistnämnda under den timmen det tar att somna kvällen innan.
Det är tidig morgon och vi sitter på vår veranda när Eddie kommer åkandes på sin moppe. "Men! Ett barn..?" utropar Sarah förvånat när hon får syn på den andra föraren; Eddies svärson (som senare visar sig vara 21-år och gift). Båda männen är ca 160 och så smala att de känns som barn.
Vi åker till en marknadsplats bak på varsin moppe, Sarah bakom Eddie och Alex bakom svärsonen, för att köpa en stor påse jordnötter. Marknaden sprudlade av liv och var av typen Alexander trodde att Kina skulle bestå av, innan vi åkte dit. Med nötterna åker vi till Monkey Forrest där det kryllar av, ja, apor. De häftiga små liven hade så mänskliga ansikten och var väluppförda för det mesta. vi håller fram våra öppna händer med jordnötter i och de kommer fram och tar en var. Men först måste man mata ledaren som är större än de andra. De andra är rädda för ledaren och vågar inte komma fram förrän han fått sitt. Dom är smarta. Håller man en jordnöt i ena handen som man räcker fram och resten i andra, så sliter de tag i den och tar alla nötter istället för att nöja sig med en.
"Respect my authori-tay"
Sedan åker vi upp till Mount Rinjanis fot och pröjsar de 10 000 IDR i inträde och kollar på ett vattenfall som är, tja, okej, och rätt stort och så, men inte så mycket mer. Eddie säger något om "second waterfall" och Alexander hajar till. Vi smiter in av vägen in i skogen på en suspekt stig och fortsätter framåt en bra bit över stockar, en dålig väldigt hög bro, längs en vattenström och genom ett vattendrag. Sen ser vi något av det vackraste vi någonsin sett. Omringat av definitionen av grönska ser vi framför oss hur vattendraget kommer från en pool av vatten som får sitt vatten från ett brakande, högljutt vattenfall. Ju närmare vi kommer, desto mindre kan vi höra varandra och när vi hoppar i och simmar i poolen - skraja som tusan för eventuella fästingar - kan vi inte ens hålla ögonen öppna för allt upprört vatten som flyger i luften. Vattnet piskar skithårt på kroppen och det är svårt att ta sig framåt. Eddie och svärsonen väntar borta där det är torrt. vi ser ett turistpar med typiska tatueringar som kommit dit en stund före oss som har en mycket mer entusiastisk guide som säger åt dem att hoppa i vattnet, men de vacklar fram. Vi delar guidens entusiasm och han blir glad när han ser den så han börjar guida oss också, pekar på ett svart hål bakom vattenfallet och säger "Cave! Come on!", och framåt simmar vi i den iskalla naturkraften och klättrar in i den mossiga grottan. Det andra paret kämpar sig in de också. Att se ut, och se vattnet utanför falla neråt var utan tvekan en höjdpunkt i mitt liv. Vi hör väldigt lite annat än brusandet. Alexander frågar paret vart det är ifrån och hon säger Ryssland. Alexander säger "Sweden", han säger "Switzerland?", Alexander säger "SWEDEN!", han säger "Switzerland?, fem gånger upprepas detta innan vi inser att han är schweissare och säger "SWITZERLAND!" och tror Alexander säger "Sweden?"...
Sedan äter vi "traditionell Lombokmat" som Eddie kallar den, bestående av mycket ris, ett stekt ägg, en oätbar del av kyckling, och massa chili. Och det ska ätas med händerna. Vi bjuder de två på lunchen, fast det kändes lite som att han förväntade sig det och Alexander blir lite irriterad över att gesten inte kändes komma från oss.
Nästa stopp: En traditionell Sasakby av bambuhus med lergolv som känns uppbyggd för turister, och Alexander svär att en get sa "Hellooo". Sarah tycker inte att byn kändes så superturistig, då byns folk inte brydde sig alls om att vi var där, utan jobbade på som vanligt. Till skillnad mot en by i Malaysia där alllt var väldigt uppstyrt - vi fick skjuta pil med byns hövding och barnen förväntade sig godis.
Eddie är väldigt klar med att det är vår dag och att vi åker dit vi vill, och Sarah minns en strand som ska vara så fin att man får "ont i själen" som ligger mellan två kullar. Malimbu!, utbrister Eddie och vi åker dit. Den levererar, med sina palmer, svarta finkorniga sand och väldiga grönska. vi hoppar genast i och förstår inte hur lokalbefolkningen kan avstå. Alexander undrar om det är som alla snögubbar man inte bygger för man är less på snö..
Att sitta bak på en moped som svischar förbi små byar, risfält, bergstoppar, floder osv i relativt hög fart, känna vinden i håret, stekande sol och fullständig grönska runtomkring, kan vara det bästa man kan göra. Det är inte mycket som slår det. Det är spännande och samtidigt lite skrämmande i vissa lutande kurvor, branta backar och stora hål i vägen, men vi kände oss aldrig osäkra med våra duktiga förare.
Sist åker vi hem till Eddie för att hämta vår tvätt och dricka en avslutande kopp te. Vi sätter oss utanför hans hus på en tomt som han delar med två andra familjer. Deras hus är av cement, hans av bambu. När vi pratar visar det sig att Eddie inte är 45, utan 32. Han blev pappa första gången vid sexton och hans första fru dör tre dagar efter förlossningen. Han vet inte vad hon dog av, för de hade inte råd att ringa efter läkare. "Allt handlar om rupier", förklarar han nedstämt. Nu bor han där med sin andra fru, sin mamma, deras fem barn, och svärsonen i bambuhuset på under kanske femtio kvadrat. Hans fru med sympatiskt utseende kommer ut med en bambumatta åt oss att sitta på och deras nyfödde son i famn. Adit, tre månader och sötare än socker. Vi får hålla honom och Alexander tittar omkring på hur de kastar sten på grannarnas höns på deras tomt för att den lilla maten de har räcker bara till deras egna höns, och hur glada alla i hans familj är, och även de från de andra husen. Alexander håller i Adit, ser honom i ögonen och säger på barnspråk "Jag tänker ge dom här varenda öre vi har med oss", riktat till Sarah. Hon har redan själv tänkt tanken och håller med helt.
Alexander frågar vad en okej lön ligger på i Indonesien, och Eddie berättar att 1,5-2milj, det är inte fyskam. Tusen till 1400 svenska kronor. Han själv har inga avgångspapper från skolan, och kan därför inte ens jobba som vaktmästare på ett av hotellen. Även med avgångspapper hade målet alltså varit att försörja sig på turister. Istället lever han på dessa endagarsturer, och hans fru innan hon fick Adit sålde frukt och massage på stränderna. Vi får en påse ren tvätt, och Alexander frågar vart den andra är eftersom vi gett dem två. Men denna fantastiska kvinna har med strykjärn i högsta hugg förvandlat två påsar till en.
Vi tackar för kaffet, för denna underbara dag, och för den imponerande insatsen med tvätten, och ger med alla pengar vi har, som tyvärr bara var 60 000 IDR mer än de skulle ha. Svärsonen skjutsar hem Alexander då Alexander inser att han har 5000 kvar på sig som svärsonen får. Han kan inte Engelska och dagens långa mopedresa har varit en väldigt tyst sådan, men nu säger han "Thank you Alex", och åker iväg.
"Jag ska sluta vara så hård mot de här människorna", tänker Alexander. De flesta är bra människor med mindre förutsättningar än oss men bättre humör. Klart de försöker tjäna så mycket som möjligt. Det är självklart. Barnskratten här är högre än de hemma. Det säger något bara det.
Sarah och Alexander
Vi bor mellan en moské och en bar med mediokert coverband. Det första blir uppenbart halv fem på morgonen, och de sistnämnda under den timmen det tar att somna kvällen innan.
Det är tidig morgon och vi sitter på vår veranda när Eddie kommer åkandes på sin moppe. "Men! Ett barn..?" utropar Sarah förvånat när hon får syn på den andra föraren; Eddies svärson (som senare visar sig vara 21-år och gift). Båda männen är ca 160 och så smala att de känns som barn.
Vi åker till en marknadsplats bak på varsin moppe, Sarah bakom Eddie och Alex bakom svärsonen, för att köpa en stor påse jordnötter. Marknaden sprudlade av liv och var av typen Alexander trodde att Kina skulle bestå av, innan vi åkte dit. Med nötterna åker vi till Monkey Forrest där det kryllar av, ja, apor. De häftiga små liven hade så mänskliga ansikten och var väluppförda för det mesta. vi håller fram våra öppna händer med jordnötter i och de kommer fram och tar en var. Men först måste man mata ledaren som är större än de andra. De andra är rädda för ledaren och vågar inte komma fram förrän han fått sitt. Dom är smarta. Håller man en jordnöt i ena handen som man räcker fram och resten i andra, så sliter de tag i den och tar alla nötter istället för att nöja sig med en.
"Respect my authori-tay"
Sedan åker vi upp till Mount Rinjanis fot och pröjsar de 10 000 IDR i inträde och kollar på ett vattenfall som är, tja, okej, och rätt stort och så, men inte så mycket mer. Eddie säger något om "second waterfall" och Alexander hajar till. Vi smiter in av vägen in i skogen på en suspekt stig och fortsätter framåt en bra bit över stockar, en dålig väldigt hög bro, längs en vattenström och genom ett vattendrag. Sen ser vi något av det vackraste vi någonsin sett. Omringat av definitionen av grönska ser vi framför oss hur vattendraget kommer från en pool av vatten som får sitt vatten från ett brakande, högljutt vattenfall. Ju närmare vi kommer, desto mindre kan vi höra varandra och när vi hoppar i och simmar i poolen - skraja som tusan för eventuella fästingar - kan vi inte ens hålla ögonen öppna för allt upprört vatten som flyger i luften. Vattnet piskar skithårt på kroppen och det är svårt att ta sig framåt. Eddie och svärsonen väntar borta där det är torrt. vi ser ett turistpar med typiska tatueringar som kommit dit en stund före oss som har en mycket mer entusiastisk guide som säger åt dem att hoppa i vattnet, men de vacklar fram. Vi delar guidens entusiasm och han blir glad när han ser den så han börjar guida oss också, pekar på ett svart hål bakom vattenfallet och säger "Cave! Come on!", och framåt simmar vi i den iskalla naturkraften och klättrar in i den mossiga grottan. Det andra paret kämpar sig in de också. Att se ut, och se vattnet utanför falla neråt var utan tvekan en höjdpunkt i mitt liv. Vi hör väldigt lite annat än brusandet. Alexander frågar paret vart det är ifrån och hon säger Ryssland. Alexander säger "Sweden", han säger "Switzerland?", Alexander säger "SWEDEN!", han säger "Switzerland?, fem gånger upprepas detta innan vi inser att han är schweissare och säger "SWITZERLAND!" och tror Alexander säger "Sweden?"...
Sedan äter vi "traditionell Lombokmat" som Eddie kallar den, bestående av mycket ris, ett stekt ägg, en oätbar del av kyckling, och massa chili. Och det ska ätas med händerna. Vi bjuder de två på lunchen, fast det kändes lite som att han förväntade sig det och Alexander blir lite irriterad över att gesten inte kändes komma från oss.
Nästa stopp: En traditionell Sasakby av bambuhus med lergolv som känns uppbyggd för turister, och Alexander svär att en get sa "Hellooo". Sarah tycker inte att byn kändes så superturistig, då byns folk inte brydde sig alls om att vi var där, utan jobbade på som vanligt. Till skillnad mot en by i Malaysia där alllt var väldigt uppstyrt - vi fick skjuta pil med byns hövding och barnen förväntade sig godis.
Eddie är väldigt klar med att det är vår dag och att vi åker dit vi vill, och Sarah minns en strand som ska vara så fin att man får "ont i själen" som ligger mellan två kullar. Malimbu!, utbrister Eddie och vi åker dit. Den levererar, med sina palmer, svarta finkorniga sand och väldiga grönska. vi hoppar genast i och förstår inte hur lokalbefolkningen kan avstå. Alexander undrar om det är som alla snögubbar man inte bygger för man är less på snö..
Att sitta bak på en moped som svischar förbi små byar, risfält, bergstoppar, floder osv i relativt hög fart, känna vinden i håret, stekande sol och fullständig grönska runtomkring, kan vara det bästa man kan göra. Det är inte mycket som slår det. Det är spännande och samtidigt lite skrämmande i vissa lutande kurvor, branta backar och stora hål i vägen, men vi kände oss aldrig osäkra med våra duktiga förare.
Sist åker vi hem till Eddie för att hämta vår tvätt och dricka en avslutande kopp te. Vi sätter oss utanför hans hus på en tomt som han delar med två andra familjer. Deras hus är av cement, hans av bambu. När vi pratar visar det sig att Eddie inte är 45, utan 32. Han blev pappa första gången vid sexton och hans första fru dör tre dagar efter förlossningen. Han vet inte vad hon dog av, för de hade inte råd att ringa efter läkare. "Allt handlar om rupier", förklarar han nedstämt. Nu bor han där med sin andra fru, sin mamma, deras fem barn, och svärsonen i bambuhuset på under kanske femtio kvadrat. Hans fru med sympatiskt utseende kommer ut med en bambumatta åt oss att sitta på och deras nyfödde son i famn. Adit, tre månader och sötare än socker. Vi får hålla honom och Alexander tittar omkring på hur de kastar sten på grannarnas höns på deras tomt för att den lilla maten de har räcker bara till deras egna höns, och hur glada alla i hans familj är, och även de från de andra husen. Alexander håller i Adit, ser honom i ögonen och säger på barnspråk "Jag tänker ge dom här varenda öre vi har med oss", riktat till Sarah. Hon har redan själv tänkt tanken och håller med helt.
Alexander frågar vad en okej lön ligger på i Indonesien, och Eddie berättar att 1,5-2milj, det är inte fyskam. Tusen till 1400 svenska kronor. Han själv har inga avgångspapper från skolan, och kan därför inte ens jobba som vaktmästare på ett av hotellen. Även med avgångspapper hade målet alltså varit att försörja sig på turister. Istället lever han på dessa endagarsturer, och hans fru innan hon fick Adit sålde frukt och massage på stränderna. Vi får en påse ren tvätt, och Alexander frågar vart den andra är eftersom vi gett dem två. Men denna fantastiska kvinna har med strykjärn i högsta hugg förvandlat två påsar till en.
Vi tackar för kaffet, för denna underbara dag, och för den imponerande insatsen med tvätten, och ger med alla pengar vi har, som tyvärr bara var 60 000 IDR mer än de skulle ha. Svärsonen skjutsar hem Alexander då Alexander inser att han har 5000 kvar på sig som svärsonen får. Han kan inte Engelska och dagens långa mopedresa har varit en väldigt tyst sådan, men nu säger han "Thank you Alex", och åker iväg.
"Jag ska sluta vara så hård mot de här människorna", tänker Alexander. De flesta är bra människor med mindre förutsättningar än oss men bättre humör. Klart de försöker tjäna så mycket som möjligt. Det är självklart. Barnskratten här är högre än de hemma. Det säger något bara det.
Sarah och Alexander
Kommentarer
Postat av: emma
Åh ah oh vad fint det ser ut. miss you sis!
Postat av: Q
det är underbart kul att läsa om era äventyr! Glad påsk!
Postat av: Mia
Hej Alex! Va' roligt att få läsa om er resa, låter som ni har det riktigt, riktigt bra! Hoppas att ni får en härlig påsk. Förresten hur länge ska ni vara borta? Kramar kusin vitamin :-)
Trackback
