Dag 54: 'Nam, man.
Planen är, åk till undersköna ön Phu Quoc i södra Vietnam via Chau Doc.
Längs den mäktiga Mekongfloden gör vi och tyske Dominik entré in i Vietnam på en båt i det minsta laget. Den går långsamt, och spöregn kommer och går. Regnsäsongen har börjat. Vi fördriver tiden med Texas Hold 'Em och bokläsning. Efter åtta timmar är vi i Chau Doc, och förutom att de kan sämre engelska och istället för tuktuks är det cykeltaxi för en person som gäller. 
Det regnar när vi kommer fram, och vi är oroliga för att vädret kommer svika oss på Phu Quoc. Istället hoppar vi direkt på en minibuss till Ho Chi Minh City, eller Saigon som den kallas av alla som inte jobbar för staden. Bussen kryllar av minikackerlackor men vi är för möra av båtfärden för att bry oss, och den körs av en oerhört osympatisk man. Bussen ska ta oss till Distrikt 1, stadens backpackercentrum där det finns rikligt med boende. Men nej, bussen stannar någonstans, och han skriker åt alla att lämna bussen. Jag frågar om det här är distrikt 1. Nejnej, svarar han. Men vi har betalat erat företag för att åka dit. Klockan är efter elva på kvällen, vänligen ta oss dit vi betalat för att åka. Nejnej, svarar han och åker iväg.
Resultatet blir vårat första möte med stadens moppekultur. På varsin moppe åker vi på de upplysta gatorna, och de kör som om trafikregler inte är något de vet något om. I korsningar tutar de och kör på utan att titta och se vad som kommer från sidorna, förväntandes att utrymme kommer göras för dem. Föreställ dig en stad med sex miljoner invånare, och byt ut alla bilar du tänker dig kommer finnas där mot moppar som sicksackar fram. Men efter ett slag så börjar skönheten i det träda fram, det är likt en symfoni, eller en ström, som rör sig framåt och när människor ger sig ut i trafiken så anpassar sig strömmen. Som en levande varelse. Ja, så är det. Trafiken är som en tänkande, levande varelse.
Distrikt 1 bjuder på lika delar prostituerade, inkastare, gräsförsäljare och piratkopierade Lonely Planet-böcker. För tio dollar bor vi på ett mindre gästhus med det fräschaste rummet på resan, utöver Le Tour i Shanghai, komplett med en väggbild av en paradisstrand som hånar vårat Phu Quocmisslyckande. Kvinnan som äger stället bjuder på fritt internet och den sötaste lilla flickan du kan tänka dig. De har två chihuahor som hemma kostar 17 000 kronor styck, men här fås de för $300. 
Stadens restauranger och marknader slukar oss hela. Vietnam har härliga franska inslag i utbudet, men erbjuder också till större utsträckning indisk mat än våra tidigare resmål. Landet har inte heller samma prutarkultur, utan här säger de ett (oftast) rimligt pris som man godtar, eller inte. De säljer hellre inte till dig än att gå med på ett lägre pris än de tänkt sig. Det känns ovant, men prislappar att slippa förhandlingsdansen som varit tvunget vid varje köp, välkomnas. Skålarna jag kämpade för att få ner till $3 stycket i Siem Reap gick här att få för $1,5 utan att pruta ett endaste dugg... Det är väldigt lätt att äta sig mätt på god mat för en tia, och landets utsökta kaffe inköps för inte mer än 5 kronor.
Efter vår första dag har vi båda flera påsar, men inga kontanter kvar. Skräddare har besökts, och i skrivande stund sys min kostym upp. Imorgon får vi se resultatet, och efter rapporter om blandade resultat är det med stor spänning morgondagen inväntas. Sedan efter vi hämtat den vill vi vidare till Nha Trang, ett strandparadis på västkusten, som vi hoppas inte har samma återkommande regnskurar. Men nej. Det är holiday. De firar sin indepedence, eller liberation, eller något annat, imorgon. Landet stänger ner, såklart. Hela landet flockas till Nha Trang, såklart. Bussarna dit är i de flesta fall fulla och undantagen går dagen efter själva helgdagen, alltså den trettionde, kostar mellan det dubbla och tredubbla, såklart. Nästintill varenda rum i Nha Trang är bokat, såklart. De som finns kvar kostar såklart dubbelt så mycket som vanligt. Men vi pallar inte mer stad nu. Vi behöver strand, lugn och vatten. Även om det innebär att vi till en början måste dela stranden med halva Vietnams befolkning. Tills dess äter vi fantastiskt gott och kollar på häftiga byggnader.
På tal om mat. Jag har gått ner i snitt ett kilo i veckan sedan vi kom hit. Jag har inte velat tro det, men idag har jag vägt mig på tre olika apotek. Minskningen ligger på åtta kilo nu. Jag väger alltså 71. Misstänker en fripassagerare i min mage, men vad som oroar mig ännu mer är att jag tänker, "Tjaa, om den trivs kan den väl få stanna. Det är ju inte kris än."
Alexander
