Grisar och gigabytes
eller, Ilskan, eller, Lär dig av dina misstag.
Under gårdagen ramlar vi över Pearl Market på väg till Temple of Heaven. Ingen av oss är särskilt sugna på pärlor, men när vi ändå är där så kan vi ju kolla läget, tänker vi. Visar sig att Pearl Market var lika mycket inriktad på pärlor som Silk Market var på silke. Och det är inte mycket. Inuti möts vi som på Silk Market av skrik från alla håll och kanter som vill sälja oss klockor, glasögon, minneskort, MP3-spelare, smycken, skjortor, kameror. Minneskort, det behöver vi ett stort ett till vår resedator. En plats att dumpa bilder på när datorn och kameran är full.
Dagen innan har jag kollat upp just minneskort på amazon.com för att ha riktmärken. 8gb för $15 (ca 120), 16gb för $32 (ca 270). En finnig kille i skrynklig vit skjorta och löst hängande slips vill sälja mig ett Sandisk 8gb kort för 500. Jag säger, de här kostar 100 yuan hemma, varför ska jag köpa av dig? Han prutar och gnäller och jag håller fast vid min frågeställning. När han kommit ner till 120 säger han att han inte kan sälja för lägre, för kolla, kolla in hans anteckningsblock, där står inköpspriset och han kan ju inte göra förlust. Anteckningsblocket har inget som liknar någon relevant information i och han fäller snabbt ihop det efter att ha viftat det i mitt ansikte. Han förklarar att Sandisk har 5 års garanti och att det går att köpa kopior för mindre, men att andra kan blåsa en och sälja dig ett engigs som ser ut som 8 gigs. Efter jackköpet är jag härdad, avböjer, går vidare. Nästa kille är yngre, finnigare, ser hippare ut, och har inte Sandisk 8 gig. Han erbjuder mig Kingston 8gb istället, lägger fram förpackningen och börjar på 350. Nej tack, jag kan köpa hemma för 100. Sen säger jag, den här förpackningen är öppnad.. Han säger, jag har demonstrerat för en annan.
-8gb really? Show me. Han tar fram kortet, tar fram en laptop och stoppar in kortet.
-See? 7,72gb free. Good thing you ask to see. Others sell you card that is one giga but this you see is eight giga.
-Yes, but I won't pay more than 100.
-140.
-No, thanks, bye.
-120.
-No...
-Okay, okay, 100.
Sarah tar fram pengar ur väskan och jag får kortet. Han ler och säger
-Oah, you know price.
Jag ler tillbaka.
På väg därifrån ropar han 32gb USB? 160? 120? 100! Jag frågar lockat, 100?! men Sarah drar mig vidare. Tio meter senare frågar nästa finnige vitskjortade yngling mig om jag vill köpa minneskort. Jag säger att jag nyss köpt ett, han frågar hur stort och hur mycket, sen erbjuder han mig 16gb för 100. Jag säger, lägg av, 16gb? Visa!
Han tar fram ett kort, stoppar in i datorn, oc mycket riktigt visar Windows egenskaper-fliken 15,6gb sammanlagt. Men bara 14gb ledigt. Jag frågar varför det finns saker på kortet, och han säger att han demonsterat det i en killes kamera för där finns mycket riktigt en DCIM-mapp som kameror skapar. Men det finns inget i mappen. Han formaterar kortet, men sen hittar han inte det bland de många externa enheterna som listas i Windows explorer, han klickar på nån men den är bara på 988mb. Eftersom Windows är på kinesiska är jag inte mycket till hjälp. Och jag har ju just köpt ett kort så jag avböjer och går vidare.
När vi är och går i Temple of Heaven-parken gnager frågan om jag fick kortet jag fått demat från försäljaren eller om det var en annan förpackning, för min uppmärksamhet var delad när jag hjälpte Sarah få upp ryggsäcken. Klockan är runt fem vid det här laget, och vi sätter oss på en parkbänk samtidigt som solen har börjat göra sin sorti. Jag tar fram Kingstonförpackningen, sätter på vår resedator och stoppar in kortet. "Egenskaper" visar mycket riktigt på 7,72gb ledigt, 0 byte använda. Jag pustar ut, ler, och skriver "8gb" som namn för enheten. Då poppar ett felmeddelande upp som säger emot det jag försöker göra. Jaja, tänker jag. Öppnar formatera-fliken. 988mb föreslår den att jag får efter formatering. Jag pillar med olika filsystem, FAT, FAT32, NTFS, för att kolla vad som kan vara fel. Sen blir det så pinsamt uppenbart att de manipulerat ett engigskort och paketerat det som ett 8 gigs. Jag tar ut kortet och inspekterar det noggrannt. Nog fan är det en Sandiskkort de satt på "8gb SDHC Kingston"-märke på. Men nu händer det intressanta.
Istället för att skrika, eller gasta, eller insistera på att vi ska tillbaka dit för att jag ska få min rätt ser jag mig omkring. Jag sitter i en vacker kinesisk park med mitt livs kärlek. Ljuset är så där magiskt som det blir runt 5-6 den här årstiden och luften är mild. Jag är så fantastiskt tillfreds med vart jag är och med mitt liv. Jag tar ett djupt andetag, och släpper det. Nu vet jag, tänker jag. 136 kronor för lektionen att kineser är ljugande lömska as som aldrig ska ges the benefit of a doubt, tänker jag. Misstänk alla, det går inte att läsa av dem som man är van vid att kunna läsa av folk. Och de skäms inte för sig. Cykelchaffisen första dagen smet inte skamset iväg, han ville ha mer pengar efter att ha lämnat av oss fel, och den här killen försöker sälja mig ett 32 gigs USB-minne direkt efter utan att blinka. Följt av en annan kille som vill sälja mig 16gb som såklart också var mixtrat med på samma vis.
Det kanske inte var ett riktigt megahinduistlugn jag kände som min mor skulle vara stolt över, men det var det närmaste jag någonsin kommit ett sådant i en sån här situation. De som känner mig vet att jag inte hanterar orättvisor väl, och jag vänder sällan andra kinden till.
Var inte ett offer, våga ifrågasätta. Våga säga "varför?".
Vilket blir bryggan till vår middag samma kväll. Vi somnar till på eftermiddagen, vaknar, ser senaste Heroes (skitserie!) och går ut för att äta middag vid nio. Restaurangen på Qianmengatan det varit kö till varje gång vi gått förbi som vi haft siktet på stänger precis, och många andra ställen likaså vid den här tiden. Vi undviker de som känns som turistfällor, och de som står folktomma och går in i den typen av gränd tuppfajter skulle kunna hållas i för att hitta en mindre restaurang med en runt bord fullt av mat på och kineser kring. Vi beställer från bilder i menyn av en väldigt sympatisk servitris som verkligen anstränger sig för att förstå oss med lexikon. Det i kombination med den underbara bildboken jag fick av storasyster med bilder på allt mellan himmel och jord gör att vi förstår att det vi båda beställt är gris. Sen får jag istället för gris i en god röd sås som den dåliga bilden enligt mig antytt, istället kall soulfoodaktig itusågad gris. Vår första kulinariska nitlott!
Sarah delar kärleksfullt med sig av sin mat och med riset vi beställer blir vi lagom mätta. Sen kommer notan, 86 yuan. Den lätt dyraste måltiden hittills. Vi betalar, och är på väg att gå. Men sen räknar jag på det och det går verkligen inte ihop. Jag tar en meny från ett annat bord och plussar ihop vår beställning till 40. Jag ropar dit servitrisen och räknar ihop det och hon förklarar att ölen kostade 15 styck. Jag säger, ok, då är vi på 70? Besticken är tvättade på annan ort i 380 grader, och det är 6 till för oss två. OK, då är vi på 76? Hon går iväg och snackar med någon över henne och kommer tillbaka med en tia och ber om ursäkt. Kanske lite väl detaljerat, men poängen jag vill förmedla är att här spelar det ingen roll hur trevlig eller hjälpsam någon verkar. Om något inte verkar helt rätt, fråga och nöj dig inte med att det är billigare än hemma.
Nu: Pekinganka!
Alexander
Under gårdagen ramlar vi över Pearl Market på väg till Temple of Heaven. Ingen av oss är särskilt sugna på pärlor, men när vi ändå är där så kan vi ju kolla läget, tänker vi. Visar sig att Pearl Market var lika mycket inriktad på pärlor som Silk Market var på silke. Och det är inte mycket. Inuti möts vi som på Silk Market av skrik från alla håll och kanter som vill sälja oss klockor, glasögon, minneskort, MP3-spelare, smycken, skjortor, kameror. Minneskort, det behöver vi ett stort ett till vår resedator. En plats att dumpa bilder på när datorn och kameran är full.
Dagen innan har jag kollat upp just minneskort på amazon.com för att ha riktmärken. 8gb för $15 (ca 120), 16gb för $32 (ca 270). En finnig kille i skrynklig vit skjorta och löst hängande slips vill sälja mig ett Sandisk 8gb kort för 500. Jag säger, de här kostar 100 yuan hemma, varför ska jag köpa av dig? Han prutar och gnäller och jag håller fast vid min frågeställning. När han kommit ner till 120 säger han att han inte kan sälja för lägre, för kolla, kolla in hans anteckningsblock, där står inköpspriset och han kan ju inte göra förlust. Anteckningsblocket har inget som liknar någon relevant information i och han fäller snabbt ihop det efter att ha viftat det i mitt ansikte. Han förklarar att Sandisk har 5 års garanti och att det går att köpa kopior för mindre, men att andra kan blåsa en och sälja dig ett engigs som ser ut som 8 gigs. Efter jackköpet är jag härdad, avböjer, går vidare. Nästa kille är yngre, finnigare, ser hippare ut, och har inte Sandisk 8 gig. Han erbjuder mig Kingston 8gb istället, lägger fram förpackningen och börjar på 350. Nej tack, jag kan köpa hemma för 100. Sen säger jag, den här förpackningen är öppnad.. Han säger, jag har demonstrerat för en annan.
-8gb really? Show me. Han tar fram kortet, tar fram en laptop och stoppar in kortet.
-See? 7,72gb free. Good thing you ask to see. Others sell you card that is one giga but this you see is eight giga.
-Yes, but I won't pay more than 100.
-140.
-No, thanks, bye.
-120.
-No...
-Okay, okay, 100.
Sarah tar fram pengar ur väskan och jag får kortet. Han ler och säger
-Oah, you know price.
Jag ler tillbaka.
På väg därifrån ropar han 32gb USB? 160? 120? 100! Jag frågar lockat, 100?! men Sarah drar mig vidare. Tio meter senare frågar nästa finnige vitskjortade yngling mig om jag vill köpa minneskort. Jag säger att jag nyss köpt ett, han frågar hur stort och hur mycket, sen erbjuder han mig 16gb för 100. Jag säger, lägg av, 16gb? Visa!
Han tar fram ett kort, stoppar in i datorn, oc mycket riktigt visar Windows egenskaper-fliken 15,6gb sammanlagt. Men bara 14gb ledigt. Jag frågar varför det finns saker på kortet, och han säger att han demonsterat det i en killes kamera för där finns mycket riktigt en DCIM-mapp som kameror skapar. Men det finns inget i mappen. Han formaterar kortet, men sen hittar han inte det bland de många externa enheterna som listas i Windows explorer, han klickar på nån men den är bara på 988mb. Eftersom Windows är på kinesiska är jag inte mycket till hjälp. Och jag har ju just köpt ett kort så jag avböjer och går vidare.
När vi är och går i Temple of Heaven-parken gnager frågan om jag fick kortet jag fått demat från försäljaren eller om det var en annan förpackning, för min uppmärksamhet var delad när jag hjälpte Sarah få upp ryggsäcken. Klockan är runt fem vid det här laget, och vi sätter oss på en parkbänk samtidigt som solen har börjat göra sin sorti. Jag tar fram Kingstonförpackningen, sätter på vår resedator och stoppar in kortet. "Egenskaper" visar mycket riktigt på 7,72gb ledigt, 0 byte använda. Jag pustar ut, ler, och skriver "8gb" som namn för enheten. Då poppar ett felmeddelande upp som säger emot det jag försöker göra. Jaja, tänker jag. Öppnar formatera-fliken. 988mb föreslår den att jag får efter formatering. Jag pillar med olika filsystem, FAT, FAT32, NTFS, för att kolla vad som kan vara fel. Sen blir det så pinsamt uppenbart att de manipulerat ett engigskort och paketerat det som ett 8 gigs. Jag tar ut kortet och inspekterar det noggrannt. Nog fan är det en Sandiskkort de satt på "8gb SDHC Kingston"-märke på. Men nu händer det intressanta.
Istället för att skrika, eller gasta, eller insistera på att vi ska tillbaka dit för att jag ska få min rätt ser jag mig omkring. Jag sitter i en vacker kinesisk park med mitt livs kärlek. Ljuset är så där magiskt som det blir runt 5-6 den här årstiden och luften är mild. Jag är så fantastiskt tillfreds med vart jag är och med mitt liv. Jag tar ett djupt andetag, och släpper det. Nu vet jag, tänker jag. 136 kronor för lektionen att kineser är ljugande lömska as som aldrig ska ges the benefit of a doubt, tänker jag. Misstänk alla, det går inte att läsa av dem som man är van vid att kunna läsa av folk. Och de skäms inte för sig. Cykelchaffisen första dagen smet inte skamset iväg, han ville ha mer pengar efter att ha lämnat av oss fel, och den här killen försöker sälja mig ett 32 gigs USB-minne direkt efter utan att blinka. Följt av en annan kille som vill sälja mig 16gb som såklart också var mixtrat med på samma vis.
Det kanske inte var ett riktigt megahinduistlugn jag kände som min mor skulle vara stolt över, men det var det närmaste jag någonsin kommit ett sådant i en sån här situation. De som känner mig vet att jag inte hanterar orättvisor väl, och jag vänder sällan andra kinden till.
Var inte ett offer, våga ifrågasätta. Våga säga "varför?".
Vilket blir bryggan till vår middag samma kväll. Vi somnar till på eftermiddagen, vaknar, ser senaste Heroes (skitserie!) och går ut för att äta middag vid nio. Restaurangen på Qianmengatan det varit kö till varje gång vi gått förbi som vi haft siktet på stänger precis, och många andra ställen likaså vid den här tiden. Vi undviker de som känns som turistfällor, och de som står folktomma och går in i den typen av gränd tuppfajter skulle kunna hållas i för att hitta en mindre restaurang med en runt bord fullt av mat på och kineser kring. Vi beställer från bilder i menyn av en väldigt sympatisk servitris som verkligen anstränger sig för att förstå oss med lexikon. Det i kombination med den underbara bildboken jag fick av storasyster med bilder på allt mellan himmel och jord gör att vi förstår att det vi båda beställt är gris. Sen får jag istället för gris i en god röd sås som den dåliga bilden enligt mig antytt, istället kall soulfoodaktig itusågad gris. Vår första kulinariska nitlott!
Sarah delar kärleksfullt med sig av sin mat och med riset vi beställer blir vi lagom mätta. Sen kommer notan, 86 yuan. Den lätt dyraste måltiden hittills. Vi betalar, och är på väg att gå. Men sen räknar jag på det och det går verkligen inte ihop. Jag tar en meny från ett annat bord och plussar ihop vår beställning till 40. Jag ropar dit servitrisen och räknar ihop det och hon förklarar att ölen kostade 15 styck. Jag säger, ok, då är vi på 70? Besticken är tvättade på annan ort i 380 grader, och det är 6 till för oss två. OK, då är vi på 76? Hon går iväg och snackar med någon över henne och kommer tillbaka med en tia och ber om ursäkt. Kanske lite väl detaljerat, men poängen jag vill förmedla är att här spelar det ingen roll hur trevlig eller hjälpsam någon verkar. Om något inte verkar helt rätt, fråga och nöj dig inte med att det är billigare än hemma.
Nu: Pekinganka!
Alexander
Dag fyra: Sarah tar ordet.
Efter x antal timmar i parker och på evighetslånga gator hoppade vi på en tunnelbana (tack gode gud att Alex är van vid Atens tunnelbanesystem och har superkoll) till Wudaokou. som är ett studentområde med boutiques, barer och cafeer. Med tomma magar anländer vi till baren Lush som ligger våningen över en bokaffär. Enkelt, men mysigt och modernt med kinser och turister. Billiga drinkar, uppmaningar om att bli aspackad på väggarna, vattenpipor, daiquries stora som hus och tre-för-två öl. I say no more.
Vi är två rastlösa själar som gillar att flytta. Efter en natt checkade vi ut från Leo gick tvärs över gatan till 365 Inn istället. Billigare, finare och inte smörig personal med påhittade engelska namn. Gatan vi bor på kan liknas vid ett mindre turistigt Koh san Road i Bangkok. Små affärer, skabbiga restauranger och jättemycket folk. Grillade kycklingar som roterar framför ens ögon, cow fetus står på menyerna och tusentals stånd som säljer spett med kanderade frukter. Det måste vara lågsäsong här nu, jag kan räkna antalet turister på fingrarna känns det som, vilket inte är något negativt i sig såklart. Jag kan inte släppa att alla stirrar hela tiden. Främst män, men även kvinnor. Jag som hade förväntat mig att smälta in totalt, en blek halvasiat med fula backpackerkläder. Men nej, jag verkar vara väldigt underhållande för Pekings invånare. Oftast ler jag stint tillbaka, men ibland tar ilskan över och jag väser sammanbitet "jamen stirra på bara, för faaaan" vilket Alex tycker är mycket roande.
En annan rolig detalj är att småbarnen (1-3 år?) inte har blöjor, utan har som små luckor vid baken på sina dräkter och underkläder istället. Sen vi anlände har vi nog sett 4 barn kissa på gatorna/parkerna med föräldrarnas hjälp och 1 barn bajsa öppet på gatan. Dom behöver inte dra ner kläderna, utan öppnar bara luckan därbak.
Vi är såklart tuffa och äter allt. Köttspett som till 80% består av fett, degklumpar med rosa griskött i till frukost.. Menyerna är oftast på kinesiska (om man har tur finns bilder) och man pekar på något och hoppas på det bästa. ibland blir det fel, men oftast är det ok. idag valde dock Alex något som i min mening såg ut som rött kött. Jag sa lite tveksamt "det såg så rött ut.." och Alex svarade glatt: "Det är nog en god sås ju!". Fem minuter senare stirrade vi på en liten tallrik fylld med kalla, rosa grisbitar med MYCKET ben i. Tänk er hackad ryggrad från en gullig gris. Det blev till att dela min mat såklart. Idag besökte vi Temple of Heaven och fick se massa kinseser dansa, sjunga, sporta osv. Sjukt coolt! Vi var även på Pearl Market, men det får Alex skriva mer om. Jag har fått väldigt ont i ena benet (JA, ok, otränad brud som gått ovanligt mycket dessa dagar, jag vet!) men vill ändå bestiga MUREN imorgon eller dagen efter det. Sen har vi nog inte så mycket planerat ochh funderar på att bege oss till Shanghai ganska snart.
Dag tre: Pekingparker.
Vi vaknar tidigt för att hinna med Sagas frukost. Har svårt att hålla mig för skratt när jag ser priserna och omvandlar dom till dumplings som är min nya valuta. Valet mellan en omelett och 30 dumplings är inte svårt. Vi checkar ut från Saga med dumplings i magen och beger oss till det så otroligt lovordade Leo Hostel på Dashilar Xijie, en gata som känns mer Chinatown än något annat hittills. Loggan är en gul gubbe med den typiska trekantshatten. Är det mindre förolämpande när kineserna själva använder en sån gubbe? Vårat dubbelrum kostar 150 yuan, och vi tycker vi gjort ett kap, då förra rummet kostade 140 men hade delad dusch, och här får vi egen.
Väl incheckade känner vi lukten. Det är som att vara i en rumsformad gammal buss med luftkonditioneringen på sedan 1973. Fuktigt och kallt, kanske även mögel? Är ingen expert men får en känsla av obehag och det är dessutom ett blått sken som sköljer över rummet och ingen av oss vill vara där längre. Vi går på upptäcksfärd och kollar de andra hotell och hostels som finns på gatan. Min favorit var ett 200-årigt hostel där ett i mina ögon charmigaste rummet och sängen hittills bara skulle kosta oss 80 yuan natten. Sen ser jag Sarahs blick när vi kollar den delade duschen och jag inser att jag kommer aldrig få sova i den mörkbruna träsängen. Den matnyttiga promenaden ger oss koll, och en i skrivande ny favorit i 365 Inn på samma gata som Leo där tvillingrum med två 120-sängar, fritt internet och eget badrum kostar 120 yuan.
Mitt under rundvandringen börjar Sarah må dåligt. Hjärtklappning och darrhjärta som antagliggen orsakats av sjukt lång vandring med 15 kgs ryggsäck och brist på vatten. Väldigt oroligt ger jag henne rikligt med vatten och leder henne försiktigt som man gör en pensionär runt i jakt på bankomat, som behövdes innan vi kunde äta något som inte var besläktat med kroppkakor. Efter mycket letande och arga skrin finner vi att bankomater i regel håller till i tunnelbanestationer. Här kunde jag äntligen lugna ner mig, som trott att magneten i Sagas nyckelkort avmagnetiserat alla kontokort, något som hände i Turkiet för några år sen och som jag ändå lyckades glömma tillräckligt länge för att lägga allt i samma ficka. Men vänstra ÄR liksom mobilfickan, och allt annat hamnar i högra. Så är det bara.
Med mat i magen fortsätter vi till Jinshangparken för att njuta av den tipsade utsikten över Den förbjudna stadens tak. Inträde, 2 yuan. Synen var värd strapatsen, och det var en alldeles utmärkt park dit de lokala kommer för att slappna av och sporta - och jag kanske inbillar mig, men det är mest kineser som vi ser fota överallt. De är värre än turisterna även på hemmaplan! Det gör att man kan ta fram sin pinsamt stora turistkamera och fota saker med mindre vel.
Efter Jinshang går vi till Beihaparken bredvid där trampbåtarna har stängt för dagen till mitt stora förtret, men ändå erbjuder en väldans skönhet för de 5 yuan i inträde.
Dag två: Rundvandring.
Blivit behandlad som kändisar av kinesiska killar som man själv trott ska råna en medan de bara vill ha bild på en med dom, check. Silk Street, check.
Alex får ner "Giorgio Armani"-jacka från 750 till 180 yuan men är osäker vem som segrade (Enligt Sarah är det ingen tvekan om vem som vann). Varför jacka behövde inköpas till vindiga Peking när minst fyra filmfestivaljackor pryder Göteborgslägenheten är en utmärkt fråga som Alexander inte har svar på.
Den förbjudna staden, check.
Tian'amen Square aka Den himmelska fridens torg, check. Blivit inbjuden till "free art show" i förbjudna staden och avböjt, check. "Men nu var vi elaka, hon ville ju bara ge oss ett bra gratistips!" - Sarah sekunden innan hon inser vad hon läst om just dessa "konstuställningar".
Angående era kommentarer om gårdagens taxiresa, så hade taxameter på cyklar varit något! Idag har vi vandrat runt staden i nio timmar, med små födostopp. Dumplings till frukost (3 yuan för fyra), kycklingsoppa (med vita miniminiräkor i) till lunch (8 yuan) och spett från gatustånd (2 yuan styck) till middag.
Hem unnade vi oss taxi med en noggrann Alexander som utan att blinka stirrade på taxametern hela resan. Annars bemästrar vi även det kinesiska tunnelbanesystemet utan problem. Saker som vi trott skulle vara jobbigt; antalet människor och just tunnelbanesystemet kan vi säga att vi klarar av förvånansvärt utan problem.
Saga Youth Hostel är ett litet paradis för människor som är vana att bo bland kackerlackor, kissfläckar på lakanen och obefintlig städning. det är rent, man vågar faktiskt ligga ned i dubbelsängen och både duschen och toan är i frächare skick än hemma i Göteborg.
Aaron, amerikansk couchsurfare som verkar ha ett coolt R&D jobb, har bjudit oss till Centro, en chill klubb som även Lonely Planet lovordar. Men trötta fötter har veto och det lutar åt tvåyuansöl och film.
Annars funderar Sarah mest över varför alla stirrar (för en gångs skull inte paranoia) och varför ingen verkar tro att hon är är en äkta kinaflicka.
Tankar: Ingen, INGEN kan det minsta Engelska utanför Silk Street. Inte ens de i serviceyrken.
Offentliga toaletter är i förvånansvärt bra skick, och gratis, om även hittills uteslutande i håligolvet-form.
Unga killar jobbar ofta som vakt av något slag i alldeles för stora rockar.
Hur vet man att köttbitarna på grillspetten i stånden inte är gjorda av inälvor eller hundpung?
Vad är dealen med husen på sista bilderna? Och vad är det för hål?!
Dag ett: Peking.
Efter många Sundsvall-Göteborg tåg känns åttatimmarsflygresan som en kakbit. Så fort vi klivit av flygbussen börjar killar försöka pracka på oss boende. Vi avböjer istället för att ignorera, i ett ansträngt försök att vara artiga. En kille frågar vart vi ska, kanske fyra gånger. Eftersom vi ju ska någonstans så visar jag adressen till vårt hostel.
-Aah, Saga, yes, Shija Hutong. 50. There is holiday, expensive now.
-What holiday?
-Eh, holiday! You understand holiday?
-No, no thanks. Not fifty.
-How much?
-Fifteen. And I know that's more than it should cost.
Efter lite fram och tillbaka med ett ansträngt leende på mina läppar då förhandlingar ska ske glatt här, så är vi schyssta och erbjuder 20. Han säger okej, och bär in våra väskor i bakre utrymmet där vi också klämmer in oss på sin minimala cykeltaxi gissningsvis från femtiotalet. Jag och Sarah är helt paffa och börjar skratta åt det hela. Jaha, Peking bakifrån, det är också ett sätt att få ett första intryck. Efter fem minuter av vingligt oroligt åkande stannar mitt på en smågata och pekar på hörnet "Saga! On corner.". Det är ungefär hit jag skulle åkt tillbaka om jag hade en pimpad tidsresande DeLorean. För jag har ju läst och hört om taxichaufförer som lämnar folk på fel ställen. Och jag vet ju att man ska se till att man kommer dit man ska. Men innan det finns tid att reflektera över det blir det ännu värre. Jag har 18 löst, och en 50-lapp. Jag ger honom 50-lappen och ber om växel. Just då trodde jag till och med att jag skulle få växel. Sen som magi så går den inte att se längre. Nu börjar det. "Oah, this only 6 dollar. We say 20 dollar. You give me 150 yuan more.". "Uh, no, 20. Not dollar. Yuan.", svarar jag sammanbitet, och fortfarande med en variant av leende på läpparna. Samtidigt åker en polis förbi på vespa (!) som jag försöker vifta till mig. Då reagerar cykelchaffisen och börjar gå mot hörnet han pekat på, och säger, att vi tar hjälp av de på hostelet. När vi närmar oss hörnet så svänger han och säger att hostelet ligger dääär borta och pekar ett kvarter bort. Varför försökte du släppa av oss här då, frågar jag irriterat. "This street only walking". (DeLorean, vart äär du?) Han fortsätter snacka om dollar, jag fortsätter säga 20, han säger något om att cykeltaxi är dyrt på grund av flygplan. Jag tröttnar och insisterar på att få se vårt hostel. Han velar och verkar inte vilja gå längre. Säger, okej, ge mig 50 till så nöjer jag mig. Jag vägrar, han börjar gå, Sarah säger låt honom gå, i stunden känns det som alla sneögda är emot mig.
Samtidigt som jag försöker förstå hur Sarah tänker, så smiter han iväg. Vi ser omkring oss och är inte ens nära dit vi skulle. Nu är du jättesur va?, frågar Sarah nästan småroat. Följt av "Vi blev blåsta, så är det bara." Jag undrar varför hon kände sig manad att säga det där medan jag mentalt ollar chaffisens hela släkt. Med tunnelbana och promenad lyckas vi ta oss dit vi ska. På tunnelbanan röntgar de ens väskor, och antingen är jag väldigt paranoid eller så tittade många på oss.
40 armhävningar och en varm dusch senare på vårt Hostel får allt det andra att kännas mindre i jämförelse. Vi lämnar grändgatan i bor på, och vandrar längs en hutonggata med gatustånd, restauranger, småaffärer, varvat med flådiga lyxhotell. Köper vattenflaska på ett supermarket som också finns i Grekland. När hungern tar över sätter vi oss på första matstället som inte väcker varningssignaler. Det är vi och några kinesiska par. Servitrisen kan inte engelska och pekar på våra bordsgrannars mat och vi nickar. För 58 yuan får vi en gryta över levande eld med kött, lök, vitlök, samt tallrikar med färsk svamp, sallad, och köttbullar att doppa i grytan. Att dricka kom kokat kranvatten i tekanna. Det var gott, hett, och vi vet inte än om det var ett bra pris.
Sussi, en släkting till dig förlovade sig på vårt hostel!
Alexander
-Aah, Saga, yes, Shija Hutong. 50. There is holiday, expensive now.
-What holiday?
-Eh, holiday! You understand holiday?
-No, no thanks. Not fifty.
-How much?
-Fifteen. And I know that's more than it should cost.
Efter lite fram och tillbaka med ett ansträngt leende på mina läppar då förhandlingar ska ske glatt här, så är vi schyssta och erbjuder 20. Han säger okej, och bär in våra väskor i bakre utrymmet där vi också klämmer in oss på sin minimala cykeltaxi gissningsvis från femtiotalet. Jag och Sarah är helt paffa och börjar skratta åt det hela. Jaha, Peking bakifrån, det är också ett sätt att få ett första intryck. Efter fem minuter av vingligt oroligt åkande stannar mitt på en smågata och pekar på hörnet "Saga! On corner.". Det är ungefär hit jag skulle åkt tillbaka om jag hade en pimpad tidsresande DeLorean. För jag har ju läst och hört om taxichaufförer som lämnar folk på fel ställen. Och jag vet ju att man ska se till att man kommer dit man ska. Men innan det finns tid att reflektera över det blir det ännu värre. Jag har 18 löst, och en 50-lapp. Jag ger honom 50-lappen och ber om växel. Just då trodde jag till och med att jag skulle få växel. Sen som magi så går den inte att se längre. Nu börjar det. "Oah, this only 6 dollar. We say 20 dollar. You give me 150 yuan more.". "Uh, no, 20. Not dollar. Yuan.", svarar jag sammanbitet, och fortfarande med en variant av leende på läpparna. Samtidigt åker en polis förbi på vespa (!) som jag försöker vifta till mig. Då reagerar cykelchaffisen och börjar gå mot hörnet han pekat på, och säger, att vi tar hjälp av de på hostelet. När vi närmar oss hörnet så svänger han och säger att hostelet ligger dääär borta och pekar ett kvarter bort. Varför försökte du släppa av oss här då, frågar jag irriterat. "This street only walking". (DeLorean, vart äär du?) Han fortsätter snacka om dollar, jag fortsätter säga 20, han säger något om att cykeltaxi är dyrt på grund av flygplan. Jag tröttnar och insisterar på att få se vårt hostel. Han velar och verkar inte vilja gå längre. Säger, okej, ge mig 50 till så nöjer jag mig. Jag vägrar, han börjar gå, Sarah säger låt honom gå, i stunden känns det som alla sneögda är emot mig.
Samtidigt som jag försöker förstå hur Sarah tänker, så smiter han iväg. Vi ser omkring oss och är inte ens nära dit vi skulle. Nu är du jättesur va?, frågar Sarah nästan småroat. Följt av "Vi blev blåsta, så är det bara." Jag undrar varför hon kände sig manad att säga det där medan jag mentalt ollar chaffisens hela släkt. Med tunnelbana och promenad lyckas vi ta oss dit vi ska. På tunnelbanan röntgar de ens väskor, och antingen är jag väldigt paranoid eller så tittade många på oss.
40 armhävningar och en varm dusch senare på vårt Hostel får allt det andra att kännas mindre i jämförelse. Vi lämnar grändgatan i bor på, och vandrar längs en hutonggata med gatustånd, restauranger, småaffärer, varvat med flådiga lyxhotell. Köper vattenflaska på ett supermarket som också finns i Grekland. När hungern tar över sätter vi oss på första matstället som inte väcker varningssignaler. Det är vi och några kinesiska par. Servitrisen kan inte engelska och pekar på våra bordsgrannars mat och vi nickar. För 58 yuan får vi en gryta över levande eld med kött, lök, vitlök, samt tallrikar med färsk svamp, sallad, och köttbullar att doppa i grytan. Att dricka kom kokat kranvatten i tekanna. Det var gott, hett, och vi vet inte än om det var ett bra pris.
Sussi, en släkting till dig förlovade sig på vårt hostel!
Alexander
Over and out.
Hejdå Sverige. Hejdå kyla. Hejdå slask. Hejdå det bleka ansikte jag ser varje gång jag tittar i spegeln. Hejdå. Hej det nya. Hej på det färgglada. Hej folk, menyer, kultur, skyltar som jag inte förstår. Jag heter Alexander, vad heter du?
Om 150 minuter lyfter planet. Allt har gått pinsamt bra och smärtfritt hittills, med den senaste veckan full av härliga avsked, bra tips och nya bekantskaper. Undrar vad och när något kommer gå fel. Ser inte fram mot första taxiresan... Joakims Frida tipsade oss om Saga Youth Hostel och där blir vi första natten. Sen vem vet. Mail har gått ut till intressanta Couchsurfare. Blädderbok med bilder på allt mellan himmel och jord för oss att peka på när vi behöver kissa äta sova polisanmäla fick vi av syster. Hörs från andra sidan!
