Everything's better with a tan!

eller, Ilskan, eller, Lär dig av dina misstag.



Under gårdagen ramlar vi över Pearl Market på väg till Temple of Heaven. Ingen av oss är särskilt sugna på pärlor, men när vi ändå är där så kan vi ju kolla läget, tänker vi. Visar sig att Pearl Market var lika mycket inriktad på pärlor som Silk Market var på silke. Och det är inte mycket. Inuti möts vi som på Silk Market av skrik från alla håll och kanter som vill sälja oss klockor, glasögon, minneskort, MP3-spelare, smycken, skjortor, kameror. Minneskort, det behöver vi ett stort ett till vår resedator. En plats att dumpa bilder på när datorn och kameran är full.

Dagen innan har jag kollat upp just minneskort på amazon.com för att ha riktmärken. 8gb för $15 (ca 120), 16gb för $32 (ca 270). En finnig kille i skrynklig vit skjorta och löst hängande slips vill sälja mig ett Sandisk 8gb kort för 500. Jag säger, de här kostar 100 yuan hemma, varför ska jag köpa av dig? Han prutar och gnäller och jag håller fast vid min frågeställning. När han kommit ner till 120 säger han att han inte kan sälja för lägre, för kolla, kolla in hans anteckningsblock, där står inköpspriset och han kan ju inte göra förlust. Anteckningsblocket har inget som liknar någon relevant information i och han fäller snabbt ihop det efter att ha viftat det i mitt ansikte. Han förklarar att Sandisk har 5 års garanti och att det går att köpa kopior för mindre, men att andra kan blåsa en och sälja dig ett engigs som ser ut som 8 gigs. Efter jackköpet är jag härdad, avböjer, går vidare. Nästa kille är yngre, finnigare, ser hippare ut, och har inte Sandisk 8 gig. Han erbjuder mig Kingston 8gb istället, lägger fram förpackningen och börjar på 350. Nej tack, jag kan köpa hemma för 100. Sen säger jag, den här förpackningen är öppnad.. Han säger, jag har demonstrerat för en annan.

-8gb really? Show me. Han tar fram kortet, tar fram en laptop och stoppar in kortet.
-See? 7,72gb free. Good thing you ask to see. Others sell you card that is one giga but this you see is eight giga.
-Yes, but I won't pay more than 100.
-140.
-No, thanks, bye.
-120.
-No...
-Okay, okay, 100.
Sarah tar fram pengar ur väskan och jag får kortet. Han ler och säger
-Oah, you know price.
Jag ler tillbaka.

På väg därifrån ropar han 32gb USB? 160? 120? 100! Jag frågar lockat, 100?! men Sarah drar mig vidare. Tio meter senare frågar nästa finnige vitskjortade yngling mig om jag vill köpa minneskort. Jag säger att jag nyss köpt ett, han frågar hur stort och hur mycket, sen erbjuder han mig 16gb för 100. Jag säger, lägg av, 16gb? Visa!

Han tar fram ett kort, stoppar in i datorn, oc mycket riktigt visar Windows egenskaper-fliken 15,6gb sammanlagt. Men bara 14gb ledigt. Jag frågar varför det finns saker på kortet, och han säger att han demonsterat det i en killes kamera för där finns mycket riktigt en DCIM-mapp som kameror skapar. Men det finns inget i mappen. Han formaterar kortet, men sen hittar han inte det bland de många externa enheterna som listas i Windows explorer, han klickar på nån men den är bara på 988mb. Eftersom Windows är på kinesiska är jag inte mycket till hjälp. Och jag har ju just köpt ett kort så jag avböjer och går vidare.

När vi är och går i Temple of Heaven-parken gnager frågan om jag fick kortet jag fått demat från försäljaren eller om det var en annan förpackning, för min uppmärksamhet var delad när jag hjälpte Sarah få upp ryggsäcken. Klockan är runt fem vid det här laget, och vi sätter oss på en parkbänk samtidigt som solen har börjat göra sin sorti. Jag tar fram Kingstonförpackningen, sätter på vår resedator och stoppar in kortet. "Egenskaper" visar mycket riktigt på 7,72gb ledigt, 0 byte använda. Jag pustar ut, ler, och skriver "8gb" som namn för enheten. Då poppar ett felmeddelande upp som säger emot det jag försöker göra. Jaja, tänker jag. Öppnar formatera-fliken. 988mb föreslår den att jag får efter formatering. Jag pillar med olika filsystem, FAT, FAT32, NTFS, för att kolla vad som kan vara fel. Sen blir det så pinsamt uppenbart att de manipulerat ett engigskort och paketerat det som ett 8 gigs. Jag tar ut kortet och inspekterar det noggrannt. Nog fan är det en Sandiskkort de satt på "8gb SDHC Kingston"-märke på. Men nu händer det intressanta.

Istället för att skrika, eller gasta, eller insistera på att vi ska tillbaka dit för att jag ska få min rätt ser jag mig omkring. Jag sitter i en vacker kinesisk park med mitt livs kärlek. Ljuset är så där magiskt som det blir runt 5-6 den här årstiden och luften är mild. Jag är så fantastiskt tillfreds med vart jag är och med mitt liv. Jag tar ett djupt andetag, och släpper det. Nu vet jag, tänker jag. 136 kronor för lektionen att kineser är ljugande lömska as som aldrig ska ges the benefit of a doubt, tänker jag. Misstänk alla, det går inte att läsa av dem som man är van vid att kunna läsa av folk. Och de skäms inte för sig. Cykelchaffisen första dagen smet inte skamset iväg, han ville ha mer pengar efter att ha lämnat av oss fel, och den här killen försöker sälja mig ett 32 gigs USB-minne direkt efter utan att blinka. Följt av en annan kille som vill sälja mig 16gb som såklart också var mixtrat med på samma vis.
 
Det kanske inte var ett riktigt megahinduistlugn jag kände som min mor skulle vara stolt över, men det var det närmaste jag någonsin kommit ett sådant i en sån här situation. De som känner mig vet att jag inte hanterar orättvisor väl, och jag vänder sällan andra kinden till.

Var inte ett offer, våga ifrågasätta. Våga säga "varför?".

Vilket blir bryggan till vår middag samma kväll. Vi somnar till på eftermiddagen, vaknar, ser senaste Heroes (skitserie!) och går ut för att äta middag vid nio. Restaurangen på Qianmengatan det varit kö till varje gång vi gått förbi som vi haft siktet på stänger precis, och många andra ställen likaså vid den här tiden. Vi undviker de som känns som turistfällor, och de som står folktomma och går in i den typen av gränd tuppfajter skulle kunna hållas i för att hitta en mindre restaurang med en runt bord fullt av mat på och kineser kring. Vi beställer från bilder i menyn av en väldigt sympatisk servitris som verkligen anstränger sig för att förstå oss med lexikon. Det i kombination med den underbara bildboken jag fick av storasyster med bilder på allt mellan himmel och jord gör att vi förstår att det vi båda beställt är gris. Sen får jag istället för gris i en god röd sås som den dåliga bilden enligt mig antytt, istället kall soulfoodaktig itusågad gris. Vår första kulinariska nitlott!



Sarah delar kärleksfullt med sig av sin mat och med riset vi beställer blir vi lagom mätta. Sen kommer notan, 86 yuan. Den lätt dyraste måltiden hittills. Vi betalar, och är på väg att gå. Men sen räknar jag på det och det går verkligen inte ihop. Jag tar en meny från ett annat bord och plussar ihop vår beställning till 40. Jag ropar dit servitrisen och räknar ihop det och hon förklarar att ölen kostade 15 styck. Jag säger, ok, då är vi på 70? Besticken är tvättade på annan ort i 380 grader, och det är 6 till för oss två. OK, då är  vi på 76? Hon går iväg och snackar med någon över henne och kommer tillbaka med en tia och ber om ursäkt. Kanske lite väl detaljerat, men poängen jag vill förmedla är att här spelar det ingen roll hur trevlig eller hjälpsam någon verkar. Om något inte verkar helt rätt, fråga och nöj dig inte med att det är billigare än hemma.

Nu: Pekinganka!

Alexander