Everything's better with a tan!

Vi vaknar tidigt för att hinna med Sagas frukost. Har svårt att hålla mig för skratt när jag ser priserna och omvandlar dom till dumplings som är min nya valuta. Valet mellan en omelett och 30 dumplings är inte svårt. Vi checkar ut från Saga med dumplings i magen och beger oss till det så otroligt lovordade Leo Hostel på Dashilar Xijie, en gata som känns mer Chinatown än något annat hittills. Loggan är en gul gubbe med den typiska trekantshatten. Är det mindre förolämpande när kineserna själva använder en sån gubbe? Vårat dubbelrum kostar 150 yuan, och vi tycker vi gjort ett kap, då förra rummet kostade 140 men hade delad dusch, och här får vi egen.

Väl incheckade känner vi lukten. Det är som att vara i en rumsformad gammal buss med luftkonditioneringen på sedan 1973. Fuktigt och kallt, kanske även mögel? Är ingen expert men får en känsla av obehag och det är dessutom ett blått sken som sköljer över rummet och ingen av oss vill vara där längre. Vi går på upptäcksfärd och kollar de andra hotell och hostels som finns på gatan. Min favorit var ett 200-årigt hostel där ett i mina ögon charmigaste rummet och sängen hittills bara skulle kosta oss 80 yuan natten. Sen ser jag Sarahs blick när vi kollar den delade duschen och jag inser att jag kommer aldrig få sova i den mörkbruna träsängen. Den matnyttiga promenaden ger oss koll, och en i skrivande ny favorit i 365 Inn på samma gata som Leo där tvillingrum med två 120-sängar, fritt internet och eget badrum kostar 120 yuan.

Mitt under rundvandringen börjar Sarah må dåligt. Hjärtklappning och darrhjärta som antagliggen orsakats av sjukt lång vandring med 15 kgs ryggsäck och brist på vatten. Väldigt oroligt ger jag henne rikligt med vatten och leder henne försiktigt som man gör en pensionär runt i jakt på bankomat, som behövdes innan vi kunde äta något som inte var besläktat med kroppkakor. Efter mycket letande och arga skrin finner vi att bankomater i regel håller till i tunnelbanestationer. Här kunde jag äntligen lugna ner mig, som trott att magneten i Sagas nyckelkort avmagnetiserat alla kontokort, något som hände i Turkiet för några år sen och som jag ändå lyckades glömma tillräckligt länge för att lägga allt i samma ficka. Men vänstra ÄR liksom mobilfickan, och allt annat hamnar i högra. Så är det bara.

Med mat i magen fortsätter vi till Jinshangparken för att njuta av den tipsade utsikten över Den förbjudna stadens tak. Inträde, 2 yuan. Synen var värd strapatsen, och det var en alldeles utmärkt park dit de lokala kommer för att slappna av och sporta - och jag kanske inbillar mig, men det är mest kineser som vi ser fota överallt. De är värre än turisterna även på hemmaplan! Det gör att man kan ta fram sin pinsamt stora turistkamera och fota saker med mindre vel.

Efter Jinshang går vi till Beihaparken bredvid där trampbåtarna har stängt för dagen till mitt stora förtret, men ändå erbjuder en väldans skönhet för de 5 yuan i inträde.