Everything's better with a tan!

Efter många  Sundsvall-Göteborg tåg känns åttatimmarsflygresan som en kakbit. Så fort vi klivit av flygbussen börjar killar försöka pracka på oss boende. Vi avböjer istället för att ignorera, i ett ansträngt försök att vara artiga. En kille frågar vart vi ska, kanske fyra gånger. Eftersom vi ju ska någonstans så visar jag adressen till vårt hostel.

-Aah, Saga, yes, Shija Hutong. 50. There is holiday, expensive now.
-What holiday?
-Eh, holiday! You understand holiday?
-No, no thanks. Not fifty.
-How much?
-Fifteen. And I know that's more than it should cost.

Efter lite fram och tillbaka med ett ansträngt leende på mina läppar då förhandlingar ska ske glatt här, så är vi schyssta och erbjuder 20. Han säger okej, och bär in våra väskor i bakre utrymmet där vi också klämmer in oss på sin minimala cykeltaxi gissningsvis från femtiotalet. Jag och Sarah är helt paffa och börjar skratta åt det hela. Jaha, Peking bakifrån, det är också ett sätt att få ett första intryck. Efter fem minuter av vingligt oroligt åkande stannar mitt på en smågata och pekar på hörnet "Saga! On corner.". Det är ungefär hit jag skulle åkt tillbaka om jag hade en pimpad tidsresande DeLorean. För jag har ju läst och hört om taxichaufförer som lämnar folk på fel ställen. Och jag vet ju att man ska se till att man kommer dit man ska. Men innan det finns tid att reflektera över det blir det ännu värre. Jag har 18 löst, och en 50-lapp. Jag ger honom 50-lappen och ber om växel. Just då trodde jag till och med att jag skulle få växel. Sen som magi så går den inte att se längre. Nu börjar det. "Oah, this only 6 dollar. We say 20 dollar. You give me 150 yuan more.". "Uh, no, 20. Not dollar. Yuan.", svarar jag sammanbitet, och fortfarande med en variant av leende på läpparna. Samtidigt åker en polis förbi på vespa (!) som jag försöker vifta till mig. Då reagerar cykelchaffisen och börjar gå mot hörnet han pekat på, och säger, att vi tar hjälp av de på hostelet. När vi närmar oss hörnet så svänger han och säger att hostelet ligger dääär borta och pekar ett kvarter bort. Varför försökte du släppa av oss här då, frågar jag irriterat. "This street only walking". (DeLorean, vart äär du?) Han fortsätter snacka om dollar, jag fortsätter säga 20, han säger något om att cykeltaxi är dyrt på grund av flygplan. Jag tröttnar och insisterar på att få se vårt hostel. Han velar och verkar inte vilja gå längre. Säger, okej, ge mig 50 till så nöjer jag mig. Jag vägrar, han börjar gå, Sarah säger låt honom gå, i stunden känns det som alla sneögda är emot mig.

Samtidigt som jag försöker förstå hur Sarah tänker, så smiter han iväg. Vi ser omkring oss och är inte ens nära dit vi skulle. Nu är du jättesur va?, frågar Sarah nästan småroat. Följt av "Vi blev blåsta, så är det bara." Jag undrar varför hon kände sig manad att säga det där medan jag mentalt ollar chaffisens hela släkt. Med tunnelbana och promenad lyckas vi ta oss dit vi ska. På tunnelbanan röntgar de ens väskor, och antingen är jag väldigt paranoid eller så tittade många på oss.

40 armhävningar och en varm dusch senare på vårt Hostel får allt det andra att kännas mindre i jämförelse. Vi lämnar grändgatan i bor på, och vandrar längs en hutonggata med gatustånd, restauranger, småaffärer, varvat med flådiga lyxhotell. Köper vattenflaska på ett supermarket som också finns i Grekland. När hungern tar över sätter vi oss på första matstället som inte väcker varningssignaler. Det är vi och några kinesiska par. Servitrisen kan inte engelska och pekar på våra bordsgrannars mat och vi nickar. För 58 yuan får vi en gryta över levande eld med kött, lök, vitlök, samt tallrikar med färsk svamp, sallad, och köttbullar att doppa i grytan. Att dricka kom kokat kranvatten i tekanna. Det var gott, hett, och vi vet inte än om det var ett bra pris.



Sussi, en släkting till dig förlovade sig på vårt hostel!



Alexander