Dag 65: Muddy Waters.
Burt är soundtracket när regndropparna faller i Saigon. De får oss att uppskatta smaker, människor, upplevelser lite mindre. Det är inget vi är stolta över, men så var det. Intensiva solstrålar som får oss svetta litervis, och gör allt utom minimal klädsel möjlig är avgörande för vår trivsel. Vad är vitsen att gå runt och göra saker om vi kommer bli blöta, tänker vi. Trots att det är flera gånger mer behagligt än regn hemma. För det är ju åtminstonde varmt i luften. Sarah ogillar läget av en annan anledning. Regnet gör något med håret som jag inte förstår. Hår plus vatten är lika med något dåligt. Regn har omgivit oss med ökad grad sedan Phnom Penh, närmare tio dagar sammanlagt.
Mui Ne, en strandort ett par hundra kilometer norrut, ryktas ha ett mikroklimat. Något med sanddynor håller regn borta. Fortast möjligt beger vi oss dit för att mötas av mer regn. Orten består av ett till synes oändligt antal strandhotell, en lerväg, och två hyfsat billiga restauranger. Lervägen blir kort efter ankomst en två decimeter djup lersoppa.
Desperationen växer i oss, oron över att komma hem bleka når nya höjder. Rekordsolbränna vid hemkomst ärlikamed kvitto på bra resa, blekhet är att ha misslyckats. Vi har inte kommit på reglerna, men så ser de ut. Jag vet att det finns något intressant här värt att utforska. Jag vet att solbränna länge var något som ansågs lågklass för det betydde att man arbetade på fält, och att blekhet - och gärna en rund mage - var tecken på välfärd. Jag vet att Coco Chanel tillskrivs äran för att göra solbränna inne och till något värt att eftersträva och jag vet att Audrey Tautou spelar Coco Chanel i den kommande filmen om Cocos liv. Fast mer än så vet jag inte. Förutom att allt faktiskt är bättre med solbränna, och att när vi sitter på bussen till Nha Trang, landets andra strandort ett par hundra kilometer längre upp på östkusten, så ser vi på vår bleknande hy med samma fasa som Marty McFly i Tillbaka till framtiden nar han borjar forsvinna eftersom det ser ut som hans foraldrar inte kommer bli ihop.
När bussen anländer till Nha Trang insisterar den att först ta oss till ett hotell de rekommenderar, sen tar de oss vart vi vill om vi inte gillar läget. Vi gillar läget, hotellet är det vi tänkt leta upp på egen hand. Det har fått varma lovord i Lonely Planet. För $8 får vi ett dubbelrum, och tillgång till en flådig takterass. Det finns wifi i byggnaden. Jag ser till att vi får rummet rakt ovanför receptionen för maximal styrka, och gud sade låt det vara nedladdning. De osedda av Heroes, HIMYM, 30 Rock, Better Off Ted, South Park, The Office, och Parks and Recreation flyger ner ur luften och in i Milky. Milky är vad vi kallar vår vita resedator. 
Vädret är inte mycket bättre här. Vi fördriver tid med TV-serier och ett underbart besök till det lokala lerbadet. För 50 svenska var (priset har dubblats på två år, hur kommer det se ut om två år till?) får vi peelande återfuktande lerbad, ångande mineralvattendusch och varmvattenpool. Ett bättre sätt att spendera en grå dag känner jag inte till.
Nästa morgon lämnar vi hotellet och möts av så mycket ljus att vi inte kan öppna ögonen mer än en nyfödd valp kan. Kisande hoppar vi av glädje och efter en snabb inspektion av den oinspirerande stranden lägger vi oss på taket och läser böcker med svett som rinner ur varenda por medan vi väntar på att ta nattbussen till Hoi An, skräddarstaden alla lovordar.
Recept för lyckad nattbussfärd i länder utan flerfiliga, asfalterade vägar:
- 1 stor flaska vatten (drick försiktigt, det finns självklart ingen toalett på bussen)
- 1 fulladdad resedator fullproppad med film och/eller serier med 5 timmar batteritid (går att byta ut mot 1 fulladdad iPod)
- 1-2 sömntabletter som alla apotek kastar efter dig
Presto! Du är framme och utvilad before you know it.
För 24 kronor extra får du en liggplats. Detta är ett alternativ som kan vara överraskande att få presenterat för en, men är något som är värt att överväga.
Alexander
