Everything's better with a tan!

På grund av den vietnamesiska högtiden avvaktar vi motvilligt med att åka till Nha Trang, ett av landets mest lovordade strandområden. Varenda rum där och buss dit är bokat, och även om vi kan få tag på bådadelarna för dubbla det vanliga priset, så lockar inte tanken att dela en strand med halva Vietnam. Vi har också inlett slutspurten och räknat på hur mycket vi har gjort av med hittills. Flygbiljetten med avbeställningsskydd gick på runt 6500, och med en budget om 200 dagen så hamnar då notan på runt 25000. Om vi inte börjar snåla så kommer vi snart överskrida den budgeten, därför prövar vi nu att leva för 100 kronor dagen, vilket inte borde vara ett problem när en middag kan kosta en tia och vårat boende 40 kronor var om dagen.

Den kvällen hämtar vi min skräddarsydda kostym.. Sean träffar vi verkligen rätt när vi går längs Bui Vien, vår gata, och letar efter ett billigt hak. Maten är billig, portionerna stora och två bosatta expats pratar högljutt om monitorer och teknik. Jag känner mig tvungen att lägga mig i, för LED-teknologi går visst att använda till att lysa upp monitorer större än 12 tum, även fast amerikanske Ben, som har förmågan att få det att låta som han har något att säga även när han inte har det, påstår motsatsen. Hans samtalspartner är australiensiske Damien. Båda har varit i Vietnam med omnejd i tio månader. Ben bor här med sin fru Emily och de är båda engelskalärare. Ben jobbar inte så mycket och raggar mest upp turister att hänga med och visa runt staden. Sarah tycker att han har en DiCaprio-vibb och jag är benägen att hålla med.

Ben och Damien är underbart motsatta. Flera gånger kommer de ena med ett övertygande uttalande, som den andra sedan säger, "Um, no". och kontrar med ett lika övertygande uttalande om motsatsen. Vi ansluter oss till deras bord. Ben säger att det är rättvist att vi utlänningar får betala mer för saker eftersom vad vi har råd att göra det, "foreigners tax". Även rika vietnameser får betala mer, och de klär ner sig när de shoppar för att få bättre priser. Rasism, det är vad det är, kontrar jag. Och vad fasen vet någon som träffar mig om min ekonomi? Att bli dömd efter ens hudfärg, är inte okej. Damien samtycker. Han ber folk dra åt helvete varje gång han förväntas betala något mer än lokalbefolkningen. "That's the way to do it, that's the way they'll learn." Damien tycker att vietnamersernas girighet förstör landet, som med hans kompis lägenhetshus. De boende betalade $300 för sina lägenheter, men en ägare hyr ut till en utlänning för $1500. Ägarna till de andra lägenheterna tänker "Det vill vi också få!" och utannonserar deras lägenheter för det priset, utan att vara villiga att kompromissa. Resultatet blev ett hus med många tomma lägenheter. Vi går upp en våning på Lam Cafe där vi sitter och Damien pekar ut ett flådigt nybyggt hus. Förutom att lägenheterna där var opraktiska, som en etta på 93 kvadrat med två toaletter, så ville ägaren ha alldeles för mycket för lägenheterna. En lampa är tänd i hela huset. Resten av lägenheterna var tomma. Tidigare på dagen upplevde vi något liknande. Överallt kostar en stor vatten 5000 dong, två och en halv svenska, och vi går för att köpa av en kvinna bredvid där vi köpt förut för 5000, och hon vill ha 10000. Jag säger, att överallt finns de för fem. Då kommer hennes make fram ur bakgrunden och sliter flaskan ur min hand och gormar om att "gå någon annanstans då!", varpå kvinnan slår på hans handled, suckar åt honom, och säger okej till de 5000.

Efter flera befängt billiga rom och lemonad-cocktails och löften om att ses nästa dag lämnar Ben oss, och Sarah, Damien och jag går för att ta del av det lokala fenomenet Bia Hoy. Färsköl, jäst i en vecka, som kommer i plastdunk och kostar 5 kronor litern. Svag i smak men inte i styrka gillar vi läget när en asiatisk kille kommer upp tll mig och säger "Alex?". Min första reaktion är, "What's your angle, son?", men sen tänds en lampa. "Steve!", från Shanghai. Denna fantastiska slump firas med mer öl. När vi får reda på att Damien varit i Vietnam och Asien i tio månader men inte tjänat en endaste dong under tiden undrar jag hur man lyckas med en sådan sak. Han är författare, och blygsam, för hans publicerade roman gavs ut under pseudonym. Steve gick på Harvard, men har sedan sin examen satsat på sin musik och att upptäcka asien. Han vill inte tillbaka till USA, och formulerar det vackert och enkelt, "Asia is cheaper and more fun."

Nästa dag är helgdagen och staden är spöklikt tyst. Vi, Ben och Emily, och Steve åker till en stor park där vi badar i pool som ett billigt strandlivsubstitut med mängder av vietnameser som är kul att speja på, och sen ser vi den läckta Wolverine på det ambitiösa filmcafét på vår gata. De ofärdiga specialeffekterna stör inte från upplevelsen. Motsatsen faktiskt, då det istället ger en ökad respekt och förståelse för processen som är att göra en effektung film.

Alexander