Everything's better with a tan!

Runt nio skulle vi vara på turistbusscentralen som tog 100 yuan inklusive lunch för resa till muren. Badaling. Alarmet ringde inte. Med kaffe och dumplings stressar vi. Utanför centralen överöses vi av erbjudanden om murresor. En visar något laminerat och påstår sig vara från just samma central vi ska till. Vi avböjer. Vi betalar och forslas till en väntesal. Bara kineser, vi, och en turist som pratar ett språk med en kines vi inte uppfattar. De väntar på att vi ska bli en bussfull folk. Vi forslas ut till buss, men åker inte förrän halvtimme senare då varenda sittplats är tagen. Först säger tourguiden massa matnyttig information, på kinesiska. När hon sen river våra biljetter frågar jag om det viktigaste av det hon sa på eng. Hon tittar på oss med en blick som säger hur kom ni på bussen?, och en sekund tror jag hon tänker be oss gå. Ett annat turistpar går på. Jag säger till killen att vi ska hålla ihop, att vi är minioritet. Innan bussen börjar åka går berget av man som är chauffören runt i bussen och strängt basunerar ut mer viktig information, på kinesiska. Bussen börjar. Guiden pratar på kinesiska utan att hämta andan i tjugofem minuter. Vi håller tummarna. Turistparet snackar med den andra turisten.       

Vår tur skulle från avgång till hemkomst 7.5 timmar. 1h 40m dit, 1h 40m tillbaka fick vi höra. "Okej, fyra timmar på muren. Det är inte fyskam, vi kör på det.", tänker vi. Första avstickaren blir ett vaxmuseum som kostar 40 yuan extra. Alla går in utom vi och turistparet. De visar sig vara svenskar, tjejen är halvspanjorska och den tredje turisten Brasilianare så de bondade på spanska. Hilda och Sven heter de. Det tycker Alexander är sjukt roligt och det delger han de även. Sarah suckar.

Andra stoppet är för lunch. men först: En rundtur av museum/turistshop. Maten intas vid bort om tio och det delas friskt på maten från tallrikarna som ställs fram. Efter ytterligare en timme är vi framme.

Rödflagga ordet Badaling i ditt huvud. Lägg det i samma hög som Kaustiksoda, Herpes, och Centrala studiestödsnämnden. Undvik det som pesten. När vi kommer fram får vi reda på Hilda som hört det av portugesen som hört det av en spansktalade kines att vi har två timmar innan vi ska vara tillbaka i bussen.

Badaling är en bit av den kinesiska muren, som är väldigt turistanpassad. När jag först hörde det såg jag framför mig hur man åkte buss till en grusig parkeringsplats i mitten av ingenstans, med ett tjog turiststånd och påstridiga försäljare. Fair enough. Man kan ju faktiskt ignorera dom, även om det tar emot och känns otrevligt. Vi stannar inte utanför muren. Vi stannar vid en stor asfalterad parkeringsplats framför säkert femtio stånd som på tivoli där souvenirer och mat (däribland "hanburga") och ett bygge som ser ut som ett slott byggt av sand som huserar olyckliga bruna björnar. Vi vandrar uppåt för allt detta ligger i en rätt brant uppförsbacke för att komma till muren som vi fortfarande endast sett i horisonten. Vi kan inte ens se hur man kan tänkas komma upp dit. Men bergochdalbana (!) finns som kan ta oss dit för 30 yuan enkel eller 60 yuan T/R. För att få se liite av den jädra muren så pröjsar vi motvilligt för att iallafall uppfärden, och väl uppe och färdigmurade hitta vägen ner. Banan går genom ett berg och väggarna är prydd med figurer, däribland Hello Kitty-figurer och Nalle Puh. Vi gapar av paffhet. Men nu, nu ser vi den. Vi är uppe! Även om 40 minuter av våra två timmar har gått åt till att ta sig upp. Och herrejesus vilken mur! Ett sådant bygge! Vilken hängivelse! Någon gillade veeerkligen inte mongoler.

Sträckan vi är på är brant upp, brant ner, brant upp, brant ner, och det här kommer vi känna av dagen efter. Vi ser en punkt 3km bort dit man skulle kommit om man gått upp. Vi börjar raskt röra oss framåt, bland alla andra besökare som också vill få ut det mesta av sina två timmar på muren. Upplevelsen var inte helt olik en högtrafikerad cenral gågata. Det trängs friskt och vi tar oss framåt, ibland pausar vi för att ta in det majestätiska i det som går att se åt alla riktningar. Sen kommer vi till en återvändgränd. Efter halva vägen går det inte att ta sig längre. Framför oss då är ett fritt fall på 10m mellan sektionen man tar banan upp till och sektionen man kommer till om man går. Vi rör oss tillbaka för att leta efter en annan gångväg ner. Men tror ni det fanns en annan gångväg ner? Nej. Det fanns det ju inte. I vad som bara kan ses som ett knep för att locka upp maximalt antal besökare såsom oss själva upp för linbanan så säljer de enkelbiljetter när de vet att en enkelbiljett är värdelös utan en likvärdig för att åka ner. Well played, China. Well played.

Sarah säger att jag inte får blogga bittert, att det inte får bli en arg blogg. Men jag ser mig inte som arg, utan lite visare, och om någon annan som ska till Kina läser detta och undviker Badaling, då var det värt det. Muren ar valdigt maktig och maste ses. Helt klart. Men nagon annanstans!




Vi har fortfarande inga bilder pa oss tva dar vi bada ser vettiga ut.