Everything's better with a tan!

Klockan är nio när vi väcks av den hiskeliga väckarklockan. Den låter medvetet hiskeligt för att se till att vi tar oss upp och beslutar kring vårt boende. Dagen innan på vår promenad runt ön gick vi förbi ett flertal uthyrare av bungalows. Ett par tittade vi på, och ett fastnade jag för. “Cheapest rooms” förtäljer skylten som lockar oss, och samtidigt vi ser skylten kommer en blöt snaggad tatuerad kille med simfenor slängda över axeln från havet och frågar om vi behöver boende, följt av “Here when we want to eat fish we catch it ourselves.”. Genast dagdrömmer jag mig bort till hur han och jag snorklar tillsammanss med harpungevär i hand och han lär mig den nobla fiskekonsten, och hur jag stolt tar med mig dagens fångst till en imponerad Sarah som legat på stranden och läst bok.

Vi går med honom upp på en stig bakom de två bungalows som ligger närmast vattnet, till den bakre radens två. Han ber ägaren visa oss rummet efter som han själv är blöt, och vi tar på ägarens initiativ av oss flipflopsen vid verandan och går in i vad han blygsamt kallar “a simple room”. För enkel är den, på ett inspirerande vis. Väggarna är kala och det står klart att fokus varit på funktionalitet. Golvet är av obehandlade plankor, och i taket dinglar en naken glödlampa. En läslampa ockuperar hyddans enda eluttag och står på golvet, och en fläkt siktar på den rymliga dubbelsängen med rena vita lakan. Badrummet är i typisk indonesisk stil rymligt med öppet tak och mosaikgolv. När vi frågar om priset, svarar han hundra. Hundratusen indonesiska rupier, motsvarande 75 svenska. Ingår frukost? “Breakfast included”, svarar han. Detta är hälften av vad vi betalar nu. För första gången på resan blir jag helt förtjust i ett boende, och dess ägare. De två känns som geniunt hederliga och enkla människor. Misstankar väcks också om att badvattnet här är mindre strömt och har mindre manetbitar i sig än längre ner på stranden där vi bor nu. Vi tackar för titten, och fortsätter vår promenad.

Vi går upp och börjar packa medan vi befinner oss i ett stadie likt nyfödda katters där att öppna ögonen är en omöjlighet. Jag sköljer ansiktet och något som kan vara smuts, gammal svett, hud, eller torkad solkräm, skrubbas bort från näsan. Efter bananpannkakor och omelett, med apelsinjuice från pulver men med is, går jag till den redan vakne, redan svettige pingisspelande ägaren och säger att vi hittat annat boende för halva priset och om han inte kan ge oss bättre pris så checkar vi ut. Han erbjuder oss ett rum för etthundrafemtio i huvudbyggnaden, det vill säga utan charm, som vi tittar på, och som har tvillingsängar. Sarah känner sig lockad av tanken att inte packa sina tillhörigheter ännu en gång, och inte gå de femhundra meterna i värmen med fullpackad ryggsäck. Vi går till internetcafé för att se om Filip som kommer till Bali tre dagar senare har svarat om han vill möta upp oss på Gili Trawangan, eller på Bali. Han har inte svarat. Med kombinerad vältalighet och tjat går Sarah med på flytten på mitt vis, och vi går längs grusvägen parallel med stranden med saronger mellan våra solmisshandlade axlar och ryggsäckar. Från flera håll hör vi “room room?” och när en säger åttio, svänger vi in på en väg rakt upp till vänster, hundra meter ifrån stranden. Denna bungalow är av högre standard än den vi har som mål, med stengolv, och högt i tak. Den är tekniskt sätt överlägsen den vi tittat på dagen innan, men när det står klart att båda kände en avsmak för han som visar oss runt, och när vi tänker avståndet till stranden och hur becksvart det blir här på natten, går vi vidare till vårat första mål.

Så fort vi får nyckeln till det nya boendet tar vi snabbt och lättat av oss ryggsäckarna och skyndar oss till stranden som om vi fått ett slags smuts på oss som genast måste tvättas bort. På stranden finns fyrkantiga upphöjda vägglösa hyddor och solstolar till vårat förfogande, men de lägger vi inte märke till förrän senare för nu prioriterar vi att omslukas av det turkosa vattnet. Vattnet är stilla, glasklart, med en sandig botten, och vi känner inget som kan liknas med små brännande stötar likt de vi fått på Kuta Beach och framför där vi bodde förut. Vi gör båda Iiih-läten över hur rätt vi hamnat, och kysser varandra mjukt. Sarahs fokus faller sedan på min vänstra axel som om hon sett en död pixel på en datorskärm och börjar gnugga på den med pekfingret. Huden korvar sig och hon håller upp hennes upptäckt framför mina ögon. “Du flagnar!”, säger hon oroligt. Jag är säker på att hon förväxlar mig med någon annan, någon som flagnar, kanske någon svensk kille hon träffat någon gång. “Alexander flagnar inte, det är typ ett faktum”, tänker jag självsäkert under sekunden det tar att vrida huvudet för att motbevisas av min svikare till axel.

“Oj”, får jag fram. Följt av “Oj. Oj. Oj”. Medan jag bearbetar chocken fortsätter Sarah fnittrigt pilla bort hud från numera båda axlarna. Istället för att få den typen av panik som hade varit typisk för ett par år sedan, då felfritt utseende var av absolut vikt, då jakten och självvärdet var samma sak, hänger jag mig också i hudplockarleken tillsammans med Sarah. “Skönt att det händer nu i början av resan”, säger jag lugnt och lättat, och en misstanke om förändring av inställning formar sig. Jag tar på mig snorkel och cyklop och simmar bland korallerna som finns på båda sidor om vår lugna, sandbottnade bit strand och ser flera färgglada fiskar och tänker på hur rädda fiskarna i Hitta Nemo blir när de ser en cyklopklädd människa. När jag simmat min väg tillbaka till Sarah håller vi om varandra och jag får henne att medge att hon älskar det här vi hamnat och att jag visste vad jag snackade om när jag insisterade på det här stället. “Du gissade och det visade sig stämma!”, säger hon antagonistiskt, varpå jag svarar “Det är det bästa man kan hoppas på.”

Vi lägger oss i en av de fyrkantiga vägglösa hyddorna och läser varsin bok tills hungern gör inträde, då vi går till skjulet till vänster om andra radens två bungalows där ägaren och hans fiskfångande vän sitter. Jag frågar om de säljer mat, och ägaren säger att de kan erbjuda enkel mat som ris och stekta nudlar. “Har ni en meny?”, frågar jag västerländskt. “No menu, but we have rice, noodles or.. fish?”. Han tar fram en dagsfärsk snapper och jag frågar vad han vill ha för fisken med ris till. Han ser fundersam ut och det är tydligt att mycket tankar flyger i hans huvud som om han förhandlar med någon i sitt huvud. Fifty thousand, säger han till slut som på auktion. Jag och Sarah nickar medhållande till varandra. Kompisen skrattar och skakar på huvudet. “He give you local price”. Ägaren svarar med “I treat my guests like my family.” följt av en axelryckning.

Medan han tillagar maten berättar ägaren om hur han kommer från Bali, och har jobbat med att laga italiensk och indisk mat för stora hotell i många år men hur han inte gillat “Time is money”-tänket och bestämde sig för att flyttat ut till Gili Trawangan där det inte finns poliser, stölder eller bekymmer. Här är luften ren, och han bygger sina bungalows två i taget då han har råd, berättar han. Jag frågar vart han själv bor, och han pekar på skjulet där fisken grillas. Ja, varför inte. Min respekt för ägarens hängivenhet och prioriteringar når nya höjder.

Medan vi glufsar i oss den nygrillade nyfångade fisken känner jag mig för första gången på resan framme, och helt och hållet tillfreds utan behov att åka vidare. Efter vi ätit klart, frågar ägaren om vi är klara, och då ställer han vår tallrik på marken åt katterna. Vi smörjer mina axlar och ansikte utförligt i hyddan innan vi återgår till varvat badande, solande och bokläsande, tills solen går ner. Flera gånger slås jag av Sarahs skönhet och hur solen förstärker den. När vi håller om varandra i det solreflekterande vattnet håller vi båda med om hur lyckliga vi är i detta ögonblick.

Senare klipper Sarah shorts av sina jeans med nagelsax, jag hittar en stabil bjälke att göra pull-ups på, vi går till öns filmcafé i hopp om bra film men möts av Bride Wars, och efter ett par dagars oroligheter på magfronten har läget stabiliserats, men de ögonblicken bleknar i jämförelse med en vacker dag av lugn, hudflamsor, och kärlek.

Alexander