Everything's better with a tan!

På torsdagen vaknar vi genomsvettiga och skyndar oss att smörja in hela kroppen med SPF 25 för att sedan röra oss till neredvåningen för att inta gratis frukost (kaffe/te, toast med omelett/bananpannkaka). Alex ser ett par bekanta lockar vid ett av frukostborden som mycket riktigt tillhör Achmed. Sverker, Ali och Achmed från Sundsvall bor på samma ställe som oss! Vi visste att Sverker varit på Bali ett tag nu, men detta är likförbannat en hejdundrans slump.

När förvåningen lagt sig lägger vi oss vid poolen. Ni som känner mig vet kanske hur mycket jag avskyr att bada i instängt klorvatten. Om man vill bada pool kan man stanna hemma och åka till närmaste badhus, alternativt någon fancy resort på kanarieöarna, istället för att åka runt halva jordklotet. Men ok, det är Nippi och vi är så illa tvugna. Det bor praktiskt taget uteslutande svenskar på hotellet och vi hänger med "Sverkers klick". Trevliga, bruna surfarpojkar som gillar att bli fulla väldigt tidigt, tatuera sig, klättra på tak, och prata om brudar (för att censurera lite). Alex trivs och jag försöker hålla humöret uppe, även fast det stundvis känns som en gratis inblick i en charterresa. Vi dricker Bintang (äntligen starköl), solar på solstolar, badar massa och känner oss som de blekaste varelserna ever. För ni ska inte tro att svensk-kolonin består av massa rosa personer med fräknar, nej, dessa människor är jämnt mörkbruna över hela kroppen. Mörkt läder.



Nippi firas med en dag vid poolen och Balinesiskt hembrant.

Till middag har hostlet fixar en buffe. 95 000 Rp/person. Man har inget annat val eftersom vi inte direkt kan gå till något annat ställe. Klockan är runt sex och alla sitter vid olika bord under bar himmel och väntar. Det dröjer. När buffen äntligen dukats fram så blir kön sjukt lång och maten tar såklart slut i omgångar vilket gör att man får vänta i kön. Ris, nudlar, grönsaker, frukt, kött, kyckling, sallad och någon slags kaka finns att välja på. Man hinner endast äta en gång, då kön är så lång och då vi ätit klart har inte alla människor fått mat ens. Klockan sju måste elen stängas av och det blir kolsvart. Värmeljus och ficklampor gör nattens orientering möjlig. Väl uppe på rummet möts vi av bakslag nummer två. Den svarta, glänsande jätten har sin bas i badrummet. Jag ställer mig på sängen, medan en svettig Alex försöker fånga den med papperskorgen. Det går inte så bra och irritationen växer. Det slutar med att en indonesisk man från receptionen dödar den med en bit toapapper. So easy. Vi sover svettig och oroligt under den mesigaste fläkten gud skådat och drömmer om hav.

Fredag:

Alla indonesier ska åka hem från sina byar utanför Kuta, så alla affärer har halvdag. Vi upptäcker till vårt förtret att bankomaten vi behöver öppnar 19. Kul. Vi kan inte ta ut pengar, betala hotellnotan, och åka vidare till Giliöarna. Vi är fast en dag till. Kuta Beach är ett paradis för surfare och ett helvete för oss andra. Smutsig, beige sand, grumligt, ljusbrunt vatten och pga de kraftiga vågorna är större delen av vattnet rödflaggat = bada ej. Såklart badar vi ändå, men det är inte en jättetrevlig upplevelse. Det sticker till på våra kroppar med jämna mellanrum av de sönderslamsade maneterna som är en stor ingrediens i strandens cocktail. Bokstavligen en gång i minuten vill försäljare påstridigt sälja oss glass eller smycken eller pilbågar ("For shooting cats!"). Vi går omkring lite i staden, hänger lite med de andra vid poolen och senare på kvällen beskådar vi solnedgången på stranden och gnager på kokosnötsbitar.




Vi beslutar av åka till Gili trawangan dagen därpå och köper biljetter i receptionen. Slow boat och car transfer direkt från hotellet till hamnen. 335 000 Rp tur och retur, öppen hembiljett. Med Fast Boat tar det två timmar, men kostar 1 200 000 Rp T/R.

Efter middag med några av svenskarna går vi tillbaka till hotellbaren och blir bjudna på jungle juice och arrak-drinkar. Vi får tips om vart man ska åka på Lombok och ca fem timmar senare kliver vi upp för att ge oss iväg.

Sarah